En ny tid kom…

Det började bli för trångt och invecklat med alla rum och låsanordningar och skogarna började krympa, då både vargar och björnar tog sig in i akitornas revir.

Det blev dags att se sig om efter nya vidder och en dag stod en vagn och väntade på hela flocken, som nu skulle bege sig långt, långt norrut.

Dom första 400 kilometrarna gick som planerat, förutom att Tammy tänkte bryta sig ut ur sin vagn och fastnade med huvudet i lufthålet, då hon fått ut det och ullen svällde i regnet som börjat forsa ner.

men sedan började färden sega…

När den långa karavanen svängde av från huvudleden, så gick den första dragaren sönder…regnet fortsatte forsa ner…det var folktomt på vägen…mitt i ingenstans och nästan 300 km kvar.

Den andra dragaren fick ta täten och ensam dra hela karavanen i 30 km/tim…timmarna gick och regnet tilltog…

I hundvagnen var det tyst. Man hade insett att det var bäst att ligga stilla och spara på energin, då man inte visste hur lång färden skulle bli.

Det blev natt och så småningom började det ljusna igen, men regnet fortsatte falla med kraft.

Dom sista 30 kilometrarna var en slingrande färd i lervälling och flera gånger höll den andra dragaren på att välta. Alla började bli nervösa och var trötta efter dom långa timmarna och ovissheten om när och hur man skulle komma fram.

Så till slut runt 06-tiden, såg man äntligen slutdestinationen…äntligen var man framme. Hundgårdar skulle snabbt lastas ur den andra dragaren och ställas upp…alla skulle ut och rastas ordentligt och alla skulle ha mat och färskt gott vatten och äntligen kunde hundarna  få lägga sig ner och sova i lugn och ro.

Man kommit till riket med dom stora vidderna, djupa skogarna och oräkneliga sjöarna.

Man hade också kommit  fram till den slutsatsen, att en likadan färd skulle man aldrig göra om och i och med det insåg man att portarna söderut för alltid var stängda.