Så småningom flyttade Tammys valpar en efter en och till slut blev det Mini och Lucky Luken kvar.

En vacker höstdag var HSMSO och Lucky Luken ute på promenad. Solen sken på ett sånt där disigt sätt och det såg ut som om luften gick ihop med de gul bruna färgerna åkrarna runt laggårn hade.

Dom var framme vid Tamsan och Bimsos grav och plötsligt stannade Lucky Luken och spetsade öronen.

Han stirrade in i diset, sedan sa han,

-.Stopi är död!

-Vad säger du ? frågade HSMSO.

– Stopi är död, ser du inte att han är här, sa Lucky Luken och tittade på mig.

Han vände sitt huvud framåt igen och sa, – Se där!

 

Och där stod ju Stopi…mitt bland resterna av dom torra sommarblommorna…

Lika glad som han alltid var och viftade på sin långa svans som inte riktigt kringlade sig.

Lucky Luken ville fram och hälsa på Stopi och HSMSO sträckte fram handen mot honom, men lika plötsligt som han kommit, försvann han in i diset igen.

HSMSO och Lucky Luken satte sig i gräset.

– Berätta om Stopi, sa Lucky Luken  och HSMSO berättade…

Stopi var en av Tammys tolvingar…halvbror med dig och Mini.

Från början skulle han till en familj, men i sista stund blev han kvar hos oss. Han skulle iväg igen, men blev kvar än en gång. Sedan flyttade han iväg till en fantastisk person, men kom tillbaka efter ett par dagar, då han nästan slukat hennes katt. Han blev kvar rätt länge, tills det en dag dök upp en familj som ville ha honom. Dom hade redan en akita fröken, så han skulle ju få värdigt sällskap.

Dagen innan dom skulle komma och hämta Stopi var han och Alianen ute på vidderna en sista gång och plötsligt försvann Stopi in i skogen och kom inte tillbaka. Vi åkte runt på dom olika skogsvägarna hela dagen och natten och ropade och tutade med bilen, men ingen Stopi kom.

Samtidigt hade en vargflock börjat vistas på våra områden och vi var oroliga för att Stopi kanske blivit uppäten av vargarna.

Men på morgonen åkte Alianen till det ställe där Stopi försvunnit och plötsligt fick han se honom komma…trött och medtagen och full av lera släpade han sig fram och Alianen sprang av glädje och mötte honom.

Tack och lov att Stopi levde! Troligen hade han fastnat i ett leridike och inte kommit upp och där hade han väl fått kämpa hela natten.

Alianen ville inte släppa iväg Stopi till den nya familjen…han såg Stopis försvinnande som ett tecken på att han borde ha stannat hos oss, men Stopi flyttade i alla fall.

Allt verkade bra och det kom hälsningar från Stopi och bilder tills det en dag inte hördes något alls mer.

Jag har ringt till dom, skrivit till dom och frågat släktingar till dom, men ingen har svarat. Men nu vet vi ju vart han är i alla fall och du sa det ju själv.

– Ja han är ju här, sa Lucky Luken.

– Ja du, Lucky Luken, så kan man ju också de det som, sa HSMSO.

 

Precis så hände det, på HSMSO och Lucky Lukens promenad.

Det gick en tid och så en dag kom det bud från Zebulon, Den Kortbenta Japanen, en av Stopis kullbröder söderut.

Han hade letat fram familjen som tagit hand om Stopi och fått ur dom att Stopi blivit avlivad.

 

”Stopi springer runt på en sommaräng och jagar fjärillar.

Han är lika glad som han alltid var, kanske har han vuxit lite till…han stannar upp och tittar mot oss och säger,

– När jag fångat rätt antal fjärillar, så kommer jag tillbaka.”