För Minda och valparna var det en härlig tid som följde. Dom fick åka på äventyr varje dag, dygnen runt.

Men dom växte och växte och det gjorde deras personligheter också.

Dom var alldeles för lika varandra, för att komma överens någon längre tid.

Alla tre var lugna och sansade, men dom var också lika dominanta.

Och det var dom två damerna som rök ihop oftast och då fick ju Snufkin, som var den lugnaste av dom, gå mellan och sära på dom.

Matildan var ju egentligen inte bråkig, men hon tyckte inte om att Lucibellan skulle bestämma jämt.

Och det ville Lucibella…hon kommenderade gärna dom andra till allt möjligt, för hon ansåg sig själv vida överlägsen allt och alla…

En eftermiddag dansade hon runt, runt med små kulor i öronen som dinglade åt alla håll…

– Hej, hej Miss Lucibell…sjöng hon högt…

-Kan du sluta!!! skrek Matilda, -Dom sjunger inte ”Lucibell” dom sjunger ”Decibell”…

Det var den sommarens plåga på radion dom bråkade om.

Lucibella menade att dom sjöng om henne och det retade upp Matildan och till slut rök dom ihop hela tiden, så dom faktiskt var tvungen att vara åtskilda.

Lucibellan menade att hon skulle till Hollywood och bli filmstjärna, för hon hette ju Miss Lucy efter Lucy Ewing i tv-serien Dallas och för att det skulle låta riktigt ärtigt, så hade hon själv lagt till Bell…Miss Lucy-Bell…

Och faktiskt skulle hon ju över till väst, men då hon inte riktigt hunnit packa klart, så har hon ännu inte kommit iväg och nu har det gått så lång tid att hon lika gärna kan hålla sig kvar här i landet.

Matildan var mer jordnära och inte alls så fåfäng.

Snufkin som helst ville strosa runt i lugn och ro och ta sig en tupplur titt som tätt, började tröttna på sina systrars bråk, så han flyttade söderut.

Och så småningom flyttade även Matildan söderut och kvar blev Miss Lucy-Bell, som flyttade upp till laggårn brevid Mini.

Minda blev kvar i Gråsten  och dit kom också Ino och på det viset var alla nöjda och glada.

Lyckligast av alla var Minda. Hon ansåg sig ju nu högst i rang, fast det egentligen var Tammy som var det, då hon fått tre valpkullar och Minda bara två.

Men…Minda regerade nu i Gråsten och hade fått det allra värdefullaste och mest åtråvärda för sig själv, nämligen Ino.

Nu var hennes liv fullkomligt och hon hade äntligen fått lite ro i sin själ.