Ino behövde semester och ville åka söderut en sväng…vilket blev ett helt äventyr i sig.

Minda hamnade exakt på åkardagen i höglöp och dom fick sitta åtskilda med ett kompostgaller i baksätet. Väl nere i södern träffade dom Umi, från Tammys första kull, syster med Hoshi och Niiro. Hon hade minsann blivit både stor och tuff och hade mycket att berätta…

 

 

Det finns nog inte en millimeter skog kring Jädraås, som inte blivit utforskat av Lasse och Umi.

Dom är alltid ute, oavsett väder eller tid på dygnet och dom har upplevt oändliga äventyr med lodjur, vargar och björnar.

När Umi var en liten valp och hon och Lasse gick sina vändor, fick hon djupgående undervisningar om alla faror i naturen och vad hon skulle undvika och vad som var tillåtet att nosa på.

 

En gång på en promenad, tog Lasse upp en huggorm och sa åt Umi, att dom skulle hon aldrig hälsa på, för dom var ena riktiga odjur.

Umi sög åt sig allt vad Lasse sa, men var ju ändå nyfiken som alla valpar är.

Hon sprang före Lasse och en stund efter hade hon stannat vid dikeskanten och skrek högt av smärta.

– Nej! Tänkte Lasse…nu hade hon väl själv försökt ta upp en huggorm och blivit biten.

Han rusade fram till Umi, som nu höll upp tassen och gnydde.

Ingen orm syntes till, men Umi fortsatte klaga högt och ljudligt och pekade mot en sten på marken. Lasse tog upp stenen och där under kryllade det av rödmyror…

Umi hade visst blivit biten, men inte av en orm utan av en rödmyra…vilket kan göra nog så ont på en liten valp.

 

Åren gick och Umi växte på sig och blev tuffare och tuffare efter varje ny upplevelse.

Hon stötte på en stor lodjurs hanne, men den skrämde henne inte. Dom hade ju en mindre variant av kattdjur hemma.

Hon backade inte en millimeter, så till slut vände lodjuret och försvann in i skogen.

 

Umi har också mött vargar, men inte heller dom skrämde henne.

Varje gång det hände, tog hon Lasses hand i munnen och stoppade honom.

Sedan ställde hon sig mellan vargen och Lasse, reste sin ragg och sänkte huvudet en aning. Ingen av vargarna vågade närma sig henne eller Lasse.

 

Sedan finns det ju en mängd björnar i skogarna kring Jädraås, men dom är Umi så van vid att hon sett ut en av dom som jämbördig med henne själv.

Varje gång dom stötte på den stora björnen, då han lufsade i skogen bakom Umis hus, ställde han sig på bakbenen och vaggade till hälsning. Umi gjorde likadant.

 

Inget av alla vild djuren gick till angrepp och det gjorde heller inte Umi. Det räckte med att visa vart gränsen gick och då fanns det plats åt alla.

 

Men så en kall höst dag hade Lasse och Umi begett sig in på ett nytt område och där härskade den största älgtjuren i hela Gästrikland. Han var i brunst och tillät inte någon komma in i hans revir.

Lasse och Umi var på väg ur skogen och ut på en myr.

Lasse var rätt kravlig, för han hade fel på sina knän, som väntade på operation.

Han pustade och ojade sig högljutt, då han klev ut på myren och det hördes vida omkring.

Och där på andra sidan myren en bit bort stod han…Skogens Konung med en stor ståtlig krona på huvudet och han hade också hört Lasses ojande och var definitivt inte glad åt besökarna.

 

-Helvete! Tänkte Lasse, vad ska jag göra nu? Jag har inte en chans att springa härifrån.

Innan jag har hunnit in bland träden, har den där tjuren sparkat av mig huvudet tio gånger om!

 

Lasse började försiktigt backa, men för varje steg han backade tog älgen ett steg framåt.

Lasse kopplade loss Umi och sa åt henne att ta skydd.

Men Umi som är en äkta Silver-Fangare, skulle aldrig låta någon komma och skada hennes Lasse utan att försvara honom på liv och död.

Tankarna for som blixtar i hennes huvud, hon hade hela bilden klar för sig och visste exakt vad som skulle göras.

 

Det var Skogens Konung mot Umi…skulle hon kunna rädda Lasse?

 

Lasse fortsatte backa och nådde fast mark. Umi stod orörlig i attack ställning och älgen ökade takten mot dom.

Och plötsligt tog Umi ett språng upp i luften. Som om hon fått vingar flög hon rakt mot den stora älgtjuren. Med sina sylvassa huggtänder högg hon tag i hans mule.

Älgen vrålade högt och slängde med huvudet, men Umi hängde kvar.

Lasse drog sig så snabbt han kunde, in i skogen och trodde han sett Umi i livet för sista gången.

Umi hängde kvar i älgens mule, tills hon såg att Lasse var utom synhåll.

Sedan släppte hon taget och flög så långt bort från älgen hon kunde. Den stora tjuren var utom sig av raseri och vrålade högt och sparkade vilt omkring sig.

Blodet forsade ur dom djupa sår han fått av Umis huggtänder.

Umi började springa runt älgen för hon visste att han skulle bli ännu mer uppretad och försöka komma åt att sparka henne då.

Till slut hade hon lett honom långt ifrån Lasse, som älgen i vilket fall redan glömt och då dom närmade sig träden som kantade myren, smet Umi in bland snåren och kom snabbt utom synhåll för älgen.

Hon letade upp Lasse, som nu hade hunnit stappla en bra bit hemåt och båda blev överlyckliga då dom såg varandra. Långt borta hörde dom hur älgen knäckte träd och grenar, då han fortfarande vrålandes av raseri rusade fram i skogen.

 

Tillsammans fortsatte Lasse och Umi den sista biten till byn och hem och Lasse såg stolt på sin Umi och sa:

 

– Det må så vara att den älgen är Skogen Konung, men du är Umi, en Akita Drottning.

– Mmm, sa Umi…en älg är en älg och en akita är en akita.

 

Hon sträckte lite extra på sig när de gick genom byn och hon visste att dom skulle inte mer än hinna hem, så skulle Lasse hur trött han än var, skynda till Kjellas Mack och över en eller två koppar kaffe berätta för byns gubbgäng om deras senaste äventyr.