Då och då kommer det bud från olika håll och kanter.

Nu kom det från Virriga Damen…Zebbe, Zebulon Macahan eller Den kortbenta japanesen, hade tuppat av.

Det hade hänt ett par gånger tidigare, men nu var Virriga Damen riktigt orolig…och ännu oroligare blev hon, då dom varit till veterinären och där fått veta att orsakerna kunde vara både det ena och det andra och det mesta med dödlig utgång.

Zebbe blev skickad till det stora nybyggda sjukhuset i Uppsala. Dom rakade av honom pälsen och stack nålar i honom och tog bilder både utifrån och inifrån.

Det visade sig att Zebbe hade en stor blodansamling strax under hjärtsäcken och det kunde vara cancer. Han skulle få vara kvar på sjukhuset några dagar under observation och fler prover skulle tas och blod skulle tömmas.

Virriga Damen och hennes man fick åka hem. Dom var väldigt oroliga  för dom hade på kort tid redan förlorat två hundar.Dom såg ju redan framför sig att också Zebbe var både död och begravd.

Jag blev naturligtvis också orolig…var det något ärftligt? Tänk om någon i vår flock fick liknande symptom…hade inte några av dom betett sig märkligt den senaste tiden och snart var hela flocken så gott som död…

Kinji o Smilla var det inga fel på, inte heller på Ino och Minda. Jag gick till alla i Laggårn och nog verkade dom friska eller…?

Jag gick in till den magiska Jansson och berättade om Zebbe.

– Hälsa Virriga Damen att hon inte ska oroa sig, sa Jansson.

– Zebbe kommer bli bra och snart är han hemma igen. och du ska inte oroa dig för någon av oss, vi är friska allihopa.

Jag kände mig lättad…Jansson visste det mesta. Han såg och kände till mer än alla andra, för han kunde vandra mellan världarna och levde i sin egen värld.

Jansson, mitt vita snöhjärta, min lilla sockerbit, Corda…ja han var magisk.

Nästa gång jag pratade med Virriga Damen, sa jag att Jansson sagt att hon inte skulle oroa sig. Jag vet inte om det hjälpte henne, hon trodde förmodligen att jag var virrigare än hon, men hon fick besked från sjukhuset, att efter att Zebbe blivit tömd på nästan en liter blod, så hade det inte samlats mer blod under hjärtsäcken och alla prover såg fina ut.

Han fick antibiotika och godsaker, för han hade charmat hela sjukhuset och efter att varit kvar under observation ytterligare några dagar så fick Zebbe åka hem igen.

Dom kunde inte säga vad han haft för fel, mer än att man kunde bli sådär om man fick någon infektion i kroppen. Och hela historian kostade över 30 000 kr!

Zebbes päls växte ut och han fick gå på utställningar igen och har inte fått några återfall.

…Och Jansson hade haft rätt.

Nu börjar vi komma till nutiden med vardagliga episoder och allas egna funderingar…nu är det oftast jag, HSMSO, som berättar…

– Berätta om första gången jag fick komma in i Laggårn, sa Mini.

”Det var kallt ute och snön hade redan kommit.
I mina händer höll jag ett svart vitt litet knyte…Mini…han var så liten, så han nästan blev helt gömd om man kupade händerna om honom.
Jag var på väg in i Laggårn och därinne hade dom redan sett genom fönstret att jag var på väg.
Alla akitorna ropade högt i munnen på varandra och när jag öppnade dörren in höjdes Hoshis röst högt över dom andras och Jansson ruskade i sin dörr för att jag skulle hälsa på honom först, Ginso ylade och Niiro pep och dansade runt.
Men när jag steg in och dom såg att jag höll något i händerna blev det tvär tyst.
Nosarna höjdes och alla vädrade att en annorlunda doft kommit in till dom.

Jag gick fram till Kinjis dörr och Kinji reste sig på bakbenen och fixerade sin blick vid den svart vita lilla bollen i mina händer, som nu började röra på sig.

– Titta Kinji! sa jag.

Och Kinji tittade och tittade.
Hans morrhår vibrerade och läpparna darrade en aning, när han sög i sig doften av den lille.

– Är han min? frågade Kinji.
– Ja Kinji, det är din lilla valp, Mini.
– Får jag känna på honom? frågade Kinji.

Jag förde Mini närmare Kinji och han kunde ge honom en slick. Mini blev ivrig och trodde väl det var matdags, så han började ivrigt slicka på Kinji.

Kinji ställde sig ner på golvet och backade ett par steg.

– Han är fin, min Mini…sa Kinji.
– Ja det är han,precis som du, sa jag.

Sedan gick jag runt till alla akitorna, så dom också fick nosa på Mini.
Snart surrades det högt igen och innan jag gick ut vände jag mig om och såg på Kinji.
Han såg så stolt ut och sa högt, – Det där var Mini och han är min valp!”

– Var jag verkligen så pytteliten att jag fick plats i dina händer? frågade Mini.
– Ja det var du, du var ju bara någon vecka och hade precis fått ögonen öppnad, sa jag.
– Dessutom var du ju väldigt liten…ja, minst av allihopa.
– Va! Var jag mindre än tjejerna också? Fick jag ingen mat? frågade Mini.
– Hahaha, Mini, jo du fick mat…men du var bara minst…någon måste ju vara det också, men det är du ju inte mer. Nu är nog dina systrar mindre än du. Och du är lite större än Lucky Luken.

Vi promenerade vidare och Mini nosade runt lite innan han frågade,
– Men om nu pappa Kinji var så stolt över mig och tyckte jag var så fin, varför är han så arg på mig nu?
– Han är inte arg på dig Mini. Men du har vuxit och blivit över två år nu och Kinji, precis som dom andra som är äldre än du, vill bara visa att det är han som bestämmer. Han skulle aldrig bita ihjäl dig om han fick tillfälle, bara sätta dig på plats.

Mini var tyst en stund och fortsatte sen igen…
– Men du brukar också bli arg på mig.
– Nej jag är aldrig arg på dig Mini, jag blir vansinnig på dig, sa jag och skrattade.
– Men varför då? frågade Mini.
– Man blir det på sådana ungtuppar som du och Lucky Luken…ni är vild och galen och vet inte vad som är fram eller bak eller upp eller ner.
– Men ska vi alltid vara såna ungtuppar? frågade Mini.
– Nej Mini, ni växer på er och mognar förhoppningsvis lite i huvudet också…om några år.
– Men är jag bara en sån där ungtupp då, som inte vet någonting, fortsatte Mini.
– Nej Mini både du och Lucky Luken är jätte duktiga och lättsamma att ha med överallt och ni båda är helt enorma att ha lösa i skogen. Absolut duktigast av alla! Ni smiter aldrig.
– Så då är du inte arg på mig? frågade Mini.
– Nej Mini, bara vansinnig på dig!

Mini stannade och log. Han reste sig på bakbenen och la framtassarna på mina axlar och gav mig en slick i ansiktet.

– Jag älskar dig! sa Mini.
– Och jag älskar dig Mini! sa jag.