Premiärdagen i MVG är avklarad och på min lilla anteckningslapp har jag noterat 372 besökare. Wow! De allra flesta har vi hunnit växla några ord med, och många har visat stort intresse. Några kom till gallerian idag bara för att besöka utställningen och det känns så klart särskilt roligt.

En äldre man och kvinna blev direkt stående vid ett av fotona. ”Men titta! Där var vi ju ofta när vi nyss hade träffats, minns du?” utbrast kvinnan och strålade mot sin make. Han blev rörd, och jag som stod intill och fick vara med i deras sekundsnabba tidsresa drogs också med i det känsloladdade ögonblicket. Det var som om nyförälskelsen slog ned i dem båda igen, och i magnetfältet som uppstod befann vi oss alla tre. Leende och uppsluppna fortsatte de sedan snabbt till nästa fotografi.

En annan besökare minns sin första starköl som intogs på Ringbaren – serveringen på andra våningen i gallerian, med sittplatser på balkongen och med fri sikt ned till entréplan där Stig Lindbergs kända fontän prydde torget. Mannen förklarade att man var tvungen att köpa en smörgås för att få köpa sin öl, vare sig man ville ha den eller inte. ”Den obligatoriska räkmackan ville man ju inte ha, så den hamnade många gånger i fontänen här nedanför”, berättade han och pekade på fotografiet som visar miljön. Sedan skrattade han och sa lågmält ”det är inget man vill minnas precis”.

Mötet med besökarna är bland det roligaste med museijobbet. Det är inte min huvudsakliga syssla, jag finns mest bakom kulisserna, men varje gång påminns jag om hur viktigt vårt arbete är. De åtskilliga personliga berättelser som Jane-Mari och jag fått lyssna till idag vittnar om hur viktiga minnen är. Ögonblicken då man minns blir en stund för eftertanke och analys; vad hände? Blev det bra eller dåligt? Skulle jag har gjort samma val idag? Det är när vi minns som vi formar våra värderingar och utvecklas som människor. Nu ska jag inte låta förnumstig och lägga ut texten om detta – men det kan inte hjälpas att just det slår mig så ofta i mötet med museibesökarna. Den påminnelsen gör arbetet än mer meningsfullt och allt tal om ”vad ska vi med museer till?” faller platt till marken.

BILDTEXT: Curt var en av dagens besökare och han hade med sig ett eget fotoalbum med bilder från Domus som visade den moderna skyltning som slog igenom på 1960-talet. Curt arbetade då på dekorationsavdelningen under ledning av herr Didriksson som hade många nya idéer och tankar om hur butikens skyltfönster skulle utformas. De gamla skyltdockorna åkte ut – nu byggdes istället miljöer med mycket textil och färgmatchning. Fördelen var att varuhusets alla avdelningar kunde göras relevanta i skyltfönstret. Det moderna sättet gillades inte av alla, berättar Curt, men Didriksson ansågs ligga i framkant och hans nya tankar blev sedan stilbildande för alla Domusvaruhus i Sverige. I bakgrunden syns Jane-Mari i samspråk med besökare.