Fokus på museets hjärta

Av Anki Berg, 18 januari 2017 kl 19:56, Bli först att kommentera

Idag gick startskottet för Arkivåret 2017 på Västerbottens museum. Redan för ett par år sedan började planer smidas, och nu är vi igång. Vid arkivkvällar, visningar och pop up-aktiviteter kommer alla som är intresserade att få ta del av stort som smått i museets hjärta under året.

Museets uppdrag är att samla, vårda och visa det västerbottniska kulturarvet, och det görs bland annat genom pågående dokumentationsprojekt, utställningar och rapportskrivning. Men själva hjärtat, där allt hamnar, pratar vi alldeles för sällan om. Det är hög tid att prata om museets arkiv.

Att det finns närmare fyra miljoner fotografier, tusentals pappersdokument och åtskilliga tusen föremål på museet, vet säkert många. Men garanterat inte alla. Vi vill att ännu flera ska bli medvetna om vilka enorma mängder handlingar och föremål som ryms bakom de många dörrarna i museets korridorer.

Från ökad medvetenhet till att reflektera över innehållet – och vad som inte finns – är steget inte långt till att också efterfråga information för olika ändamål. I brevsamlingar, kontrakt, protokoll och annat finns massor av information som skulle kunna användas ännu mer än idag, såväl för privat bruk som för företag, offentliga institutioner, media, forskare och politiker. Det finns som bekant mycket att lära av historien, och där är museernas arkiv en omistlig källa.

I Strategi- och måldokumentet “Framtiden är vår” har vi en klar målbild: Vid 2019 års utgång ska bättre lämpade arkivlokaler än idag vara planerade och finansierade. Vi vill ju att alla som vill ska kunna ta del av arkivskatterna på ett lättillgängligt sätt. Den resan har börjat idag.

Fotoantikvarie Nina Kurdve botaniserar bland alla mappar i fotoarkivet med gamla bilder.

Jultal med emfas

Av Anki Berg, 12 december 2016 kl 22:21, Bli först att kommentera

Idag har museets personal, styrelseledamöter och närmaste samarbetsparter samlats till den årliga jullunchen. I samband med efterföljande kaffe och skumtomte brukar museets VD Ulrica Grubbström och ordförande Anders Lidström hålla tal till hela skaran, idag inför ett 80-tal personer. Årets jultal var av annan dignitet än tidigare års. Inte i den meningen att de uppmuntrande orden var starkare än annars eller att det ansträngda ekonomiska läget nästa år har övergått till oro – utan för att det vi ägnar oss åt på museer är brännande aktuellt. Båda berörde den pågående debatten om kulturarv och museer, och hur symboler för kulturarv utstuderat raseras i krigs- och konfliktområden. Vårt uppdrag att stå upp för demokratiska värderingar, och vara en plats för samtal om desamma, är viktigare än någonsin.

Det gick en ilning genom kroppen där jag satt med en halväten rosa sockertomte i hand. Jag fick sekundsnabba bilder på näthinnan från Palmyra, pyramiderna i Egypten, konstutställningen The White House och Kulturhuset och Historiska museet i Stockholm. Hur många museers personal sitter inte samlade precis som vi, och reflekterar över dessa frågor just nu? Många!

Sällan tidigare har jag känt så stor samhörighet med andra museer runt om i hela världen som just idag.

Kulturhuvudstadseffekt

Av Anki Berg, 30 november 2016 kl 20:52, Bli först att kommentera

Idag hölls ett efterlängtat möte om hur arvet efter Kulturhuvudstadsåret ska förvaltas, eller rättare sagt kan förvaltas – om vi vill, och är beredda att bidra. Initiativtagare till träffen var Projekt Effekt, med projektledare Sirpa Kärki och medarbetare Hanna Sondell i täten, vars uppdrag är just att ta tillvara effekterna efter året. Det lades ner så (enormt) mycket pengar, tid och engagemang inför och under 2014, så att inte dra nytta av det vore ju resursslöseri av värsta sort. Utgångspunkt för Projekt Effekt är att se på effekter ur ett besöksnäringsperspektiv och att öka besöksfrekvensen i hela Umeåregionen.

Vi var ett 20-tal personer från olika kulturorganisationer och företag närvarande, och vi var överens om behovet av att hålla ett kulturnätverk levande. Några saker kunde vi lätt identifiera som sådant vi saknar, och kommer att prioritera i det fortsatta arbetet: ett nytt gemensamt mål, en digital kulturkalender, en gemensam form för paketering och någon som tar stafettpinnen efter Projekt Effekts slut. Det låter säkert som lull-lull för utomstående, men det är mycket konkreta frågor som vi kommer att fortsätta driva.

I februari ses vi igen och jag längtar redan. Det här är så kul och viktigt, och kan verkligen ge effekt för så många.

Sirpa Kärki ledde dagen om hur vi bäst tar tillvara effekterna efter 2014.

Siktet inställt på en ny basutställning

Av Anki Berg, 21 november 2016 kl 22:35, Bli först att kommentera

Förra veckan tryckte vi på omstart-knappen för en ny kulturhistorisk basutställning. Wow och äntligen! Nu har vi en lång och mödosam resa framför oss att hitta finansiering, ett innehåll som tar fasta på all ny kunskap som finns samlad om vårt län och framförallt att hitta en tilltalande form. Målbilden är klar. Finansieringslösning och tidplan ska vara klar om prick tre år. Det kanske låter länge, men tro mig, det är det inte.

I samband med ombyggnationen av museet 2012–2013 så revs den sista av de gamla basutställningarna ut. Den hade gjort sitt efter mer än 30 år. När de byggdes var de hypermoderna och museimän och kvinnor från hela landet kom till Umeå för att titta på den nya tidens utställningspedagogik och teknik. Åren gick, och medan vi levde med ett stolt arv, blev vi omsprungna både en och två gånger. Jag minns när nya museibyggnaden på Murberget invigdes 1994 – jag var 23 och i början av min museiutbildning – och de supermoderna utställningarna visades. Wow, vilken upplevelse! Gissar att fascinationen var lika stor över våra utställningar 20 år tidigare.

Arbetet med en ny basutställning påbörjades redan 2010 men en ombyggnad av huset och ett kulturhuvudstadsår kom emellan och satte helt stopp för fortsatt planering – de uppkomna frågorna var tvungna att hanteras först. Nu är dock tiden mogen och vi hade ett första omstartsmöte förra veckan alltså. Efter en heldags mangling i storgrupp har vi nu definierat tematik och bärande spår, och hunnit påbörja diskussionen om medskapande och delaktighet i processen. Underlaget ligger nu hos museets ledningsgrupp som ska sätta ramarna för nästa steg på resan.

”Vaddå bastuställning?” frågar vän av ordning. Ja, begreppet kanske är lite omodernt men i högsta grad levande i branschen. En basutställning tar ett större grepp om en epok eller historiskt skede, på länsmuseerna ofta med en geografisk utgångspunkt, och finns på museet över lång tid, i jämförelse med de många tillfälliga utställningar som vi visar.

Minns du det här?

Den gamla basutställningen på våning 2 var byggd för den moderna museibesökaren, med vuxna och barn i samspel. Foto Petter Engman, 2011.

Många besökare minns säkert den timrade stugan Handsktummen, med dockor i verklig storlek som såg ut att sköta sysslorna, eller i rummet intill där de sov tillsammans på golvet. Foto Petter Engman, 2011.

Hur gör du anspråk på kulturarvet?

Av Anki Berg, 27 oktober 2016 kl 22:01, Bli först att kommentera

För en tid sedan hade vi förmånen att ha Riksantikvarieämbetets chef för Kulturmiljöavdelningen, Qaisar Mahmood på besök en heldag. Han föreläste för museipersonal och personer ur de lokala styrgrupperna Alla tiders, och satte igång ett engagerat samtal om Riksantikvarieämbetets nya vision:

Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Visionen är nu riktmärke fram till 2030. Under Qaisars vägledning plockade vi isär visionen bit för bit, och diskuterade ordvalen. Vad menas med ”oavsett bakgrund”? Vad betyder ”upplever” i det här fallet? Hur ska ”anspråk” tolkas, och så vidare. Några hade invändningar mot att kulturarv benämns i singularis. Det finns väl flera kulturarv? Qaisar kunde reda ut detta och annat, med mycket välgrundade resonemang.

Frågan om hur vi som bor i Sverige idag och i framtiden kan göra anspråk på kulturarvet är intressant. Fundera på den en stund.

Qaisars egen berättelse om uppväxten i en Stockholmsförort, och hur en runsten som fanns i ett grönområde intill blev hans reträttplats, är talande. Inte förrän en lärare påpekade att ”det där är inte ditt kulturarv” upplevde han verkligt utanförskap. Varför skulle platsen han älskade att vara på, inte tillhöra honom lika mycket som den tillhörde hans klasskamrater? Läraren visade byggnader i Pakistan och upplyste honom om att ”det där är ditt kulturarv”. Han kände inte igen sig. Han har inga egna minnen från sina två första år i Pakistan utan för honom var Järvafältet hans bakgård.

En obekräftad uppgift gör gällande att hälften av alla människor i vårt avlånga land bor på en annan plats än där man föddes. Det låter ganska rimligt, även om jag som sagt inte kan säkerställa att så är fallet. Men ändå, vi leker med tanken. Med stor sannolikhet skulle det betyda att just du som läser detta är född någon annanstans än där du nu befinner dig. Känner du dig hemma eller främmande på platsen? Tycker du dig ha rätt att vara på den plats du befinner dig, och känner att den kommer att ha betydelse för dig i framtiden? Troligtvis. För mig är det din rättighet och förutsättningen för att du ska kunna göra anspråk på det kulturarv som formar Sverige. Må alla få uppleva det, och helst före 2030.

Här kan du läsa mer om visionen på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Sveriges största museum

Av Anki Berg, 26 oktober 2016 kl 22:30, 4 kommentarer

Idag och imorgon håller nätverket Länsmuseernas samarbetsråd sitt årliga höstmöte. Museichefer och politiker från länsmuseer runt om i Sverige träffas i Blekinge under temat Kulturarv och integration. I samband med höstmötet har rådet också lanserat sin plan för det fortsatta samarbetet. Att Sveriges 24 länsmuseer tillsammans har en yta på 450 295 kvadratkilometer gör oss till Sveriges största museum* – ett faktum som nu ska kommuniceras tydligare och mera.

Länsmuseerna har en unik position som kulturarvsinstitutioner i Sverige. Ägarstrukturen för länsmuseer ser olika ut i landet, men samtliga har i någon form ett statligt uppdrag och kan därför sägas vara det mest tillgängliga museet i landet – från Luleå i norr till Blekinge i söder. Vi finns där människorna finns. Länsmuseerna har ett uppdrag att verka brett inom kulturarvsfältet – från konst, hantverk och föremålssamlingar till pedagogik, arkeologi och kulturmiljö. En gemensam strävan mot att vara en arena för samtida samtal växer sig också allt starkare på länsmuseerna och formas på olika sätt just i detta nu.

Det känns otroligt bra att vi nu gemensamt lyfter länsmuseernas roll i den lokala infrastrukturen för kultur. Vårt mål är att alla människor i Västerbotten ska känna att Västerbottens museum är deras. Det betyder inte att alla ska älska allt vi gör, men att det ska finnas en kännedom om att vi finns. Det är en tuff uppgift så klart, men vi stretar obönhörligt vidare. Trägen vinner.

Foto från www.kulturarvvasterbotten.se, en webbplats med fotografier och föremål från hela länet. Vill du ha mer fördjupning kan du läsa en kulturhistorisk rapport här om fjällens natur- och kulturvärden, där just den här bilden finns med på sidan 41. Bilden under (i rapporten) visar samma plats från 2008. Platsen är Klippen, Storuman.

* Med hänvisning till Sveriges totala yta (450 295 kvkm) betraktar vi länsmuseerna som Sveriges största museum. Länsmuseer har ett regional uppdrag att bedriva museiverksamhet, och det ser olika ut i olika län, men innebär att vi har var sitt geografiska område att arbetar i och för. I Västerbotten har vi bildat styrgrupper i länets samtliga kommuner (utom i Umeå och Skellefteå som redan har given närhet till var sitt museum) och samlas kring frågor om kulturarv. Vi bedriver programverksamhet och har utställningar, bistår med kompetens och ger rådgivning.

Debatten rasar, här är det tyst

Av Anki Berg, 25 oktober 2016 kl 20:10, Bli först att kommentera

Under den mest intensiva mediadebatt om museernas vardande på senare år, har den här museibloggen varit tyst. Knäpptyst. Verkar ju ologiskt om den har utgett sig för att kommentera vad som händer inom museisektorn.

Först infann sig en obönhörlig känsla av att ”ta det lugnt i stormen nu”, och ”vänta och se”. Vill inte vara förhastad. ”Vad kommer ur detta?” Sedan några dagar av förvåning. ”Hur stort ska det här bli?” och ”Internkritik från museipersonal, vad är det jag inte vet?”. Så nu, kritikerna har blivit manglade med argument i alla delar av den spretiga debatten; om Regeringsuppdrag, behovet av normkritik, museihistoria och ekonomiska förutsättningar. Till slut har förhållanden klargjorts och raden av självsäkra debattsugna krönikörer har dramatiskt minskat. Kvar står Ola Wong som enträget fortsätter att kritisera det mesta som rör museer, i sin spalt i Svenska Dagbladet.

Istället för att kommentera debatten offentligt har vi internt på Västerbottens museum haft vårt första Temasamtal och diskuterat frågor om just normkritik på museer. Vi sitter ofta i möten och planerar verksamhet och hur vi bäst ska hantera olika perspektiv, men under konceptet Temasamtal finns det inget rätt eller fel, ingen koncensus, bara öppna dörrar och ”sky is the limit”. Det blev ett intressant och engagerat samtal där perspektiv vändes och vreds. Det enda vi kan göra är att fortsätta samtala, och se allas olika åsikter som berikande. Att ett normkritiskt förhållningssätt är en väg till ett mer jämlikt och fortsatt demokratiskt samhälle var vi dock rörande överens om.

Här hittar du Riksförbundet Sveriges museers sammanställning över några av debattinläggen.

Ny kulturhistorisk utställning i sikte

Av Anki Berg, 20 september 2016 kl 19:00, 1 kommentar

Förra veckan hade vi besök av fem länsmuseer som liksom vi själva planerar, eller just nu bygger, nya fasta kulturhistoriska utställningar på sina museer. Det var ett givande möte med många inspel till vårt eget fortsatta arbete.

Planer på en ny kulturhistorisk basutställning på Västerbottens museum har funnits länge. Redan 2010 var arbetet igång. Därefter har andra frågor fått högre prioritet. Förberedelser inför museets ombyggnation, som stod klar 2013, och planering och genomförande av Kulturhuvudstadsåret har tagit all tid – utöver det löpande arbetet. Men nu är tiden mogen att väcka liv i frågan igen, och i vårt Strategi- och måldokument har vi sagt att en ny kulturhistorisk basutställning ska finnas planerad och finansierad 2019.

Att vi nu tar ett omtag i planeringen innebär också att vi på nytt måste förhålla oss till samhällsförändringar i stort. Det har hunnit hända mycket i vårt samhälle sedan basutställningen var aktuell för fem år sedan. Under dessa år har kulturarvet blivit ett politiskt slagträ och frågan om hur museer samlar och berättar historien diskuterats flitigt. Det ställer nya och särskilda krav på oss.

Genomgående och i centrum för de andra länsmuseernas utställningar står människan och hennes berättelse. Genom enskilda personers berättelser får vi perspektiv på våra liv och vår tid. I det ögonblicket väcks också frågan om vems berättelser som ges utrymme – och att vi idag vet bättre än i tidigare basutställningsproduktioner runt om på svenska museer – nu månar vi om att att flera röster ska komma till tals än vad som traditionellt har gjorts.

Vårt omtag är bara i sin linda. Det handlar om stora summor pengar, noggrann kunskapsgenomgång och smart planering av lokalytor, inklusive flexibilitet i form och funktion. En sådan här produktion har en beräknad livslängd på 10–15 år, så inget får lämnas åt slumpen. Du kommer att höra mer om detta vad det lider. Stay alert!

Är du en av de lyckliga?

Av Anki Berg, 11 september 2016 kl 20:01, Bli först att kommentera

Under hösten ska en kartläggning göras om hur människor i Sverige idag uppfattar historiska platser. Det är Riksantikvarieämbetet som tagit initiativet till den stora undersökningen och inom kort skickar de ut en enkät till 3 000 personer. Hoppas att jag är en av dem! Jag är barnsligt förtjust i undersökningar. Läste för övrigt att det blir allt svårare att få människor att svara på stora viktiga samhällsundersökningar, och att det i sin tur kan äventyra såväl hälsoaspekter som säkerhet. Beslutsfattare får helt enkelt för dåliga underlag om människors olika situationer för att kunna hitta de bästa lösningarna. Nåja.

Vad betyder historiska platser för dig? På Riksantikvarieämbetets hemsida definieras begreppet så här: ”– – områden med spår och lämningar efter människors aktiviteter från olika tider. Det kan exempelvis vara byggnader, fornlämningar eller betesmarker som tillsammans skapar berättelser om människors historia.” Det blir oerhört intressant att läsa resultatet av studien. Jag dristar mig till att sia om resultatet – att historiska platser är mycket angelägna för de flesta i vårt land.

När jag utgår från mitt professionella ”jag” har jag en viss typ av argument för bevarande och skötsel av kulturmiljöer. När jag är mitt privata jag övergår förnuftiga argument till att nästan uteslutande bestå av känslor, ofta byggda på familjens berättelser eller personliga minnen. Ögonblicket som när jag för ett par somrar sedan satt på en sten på Klosterholmen i Bureå med vetskapen om att här har kanske Fahle Hin Unge suttit – en av mina förfäder om släktforskningen är korrekt – var magiskt. Eller sorgen jag kände i somras på besök i min mammas hemstad Tammerfors, när jag tittade på ruinerna av det gamla hotellet vid järnvägsstationen. En speciell plats som nu var jämnad med marken. Det finns inget rationellt samhällsnyttigt i dessa känslor, men är precis vad kulturmiljöer handlar om – förståelse och perspektiv på sakers förhållande och utveckling.

Om du är en av de lyckliga 3 000 som får enkäten hemskickad till dig, se till att svara illa kvickt! Det kan få betydelse för hur kulturmiljöerna behandlas i framtiden.

En plats med stor betydelse i mitt hjärta.

Utställningar i fokus

Av Anki Berg, 8 september 2016 kl 21:06, 2 kommentarer

Under våren var frågan om hur museerna berättar historien – och vilka historier – i mediafokus, och en av ingredienserna i en uppmärksammad debatt. För oss pågår samtalen alltjämt och idag deltog vi i ett ”webbinarium” arrangerat av Riksutställningar. I webbinariet var flera museer uppkopplade i direktsändning och vi kunde ta del av flera museers tankar kring utställningsproduktion. Det tekniska upplägget behöver finslipas – men vilka möjligheter som öppnas med att ha Boden, Eskilstuna, Visby, Malmö och Umeå på tråden samtidigt.

På tisdag och onsdag har vi själva tagit initiativet till ett möte mellan länsmuseer för att på djupet få diskutera utställningsfrågor. Diskursen fokuserar just nu på medskapandeperspektiv och vi frågar: hur går det till? Vilka är fördelarna och nackdelarna? Det handlar också mycket om berättelser i utställningarna, och vi frågar: hur återger vi dem bäst? Vilka tekniker och metoder känns intressanta och lockande? Och inte minst handlar det om finansiering och organisation. Hur ser det ut hos våra kollegor runt om i landet?

Ja, det och mycket mer får vi svar på nästa vecka. Vi hälsar länsmuseerna från Örebro, Värmland, Sörmland, Norrbotten och Gävleborg välkomna.

Försvarsmuseum i Boden med chef Ulf Renlund t v beskriver utmaningarna för det lilla museet med de stora frågorna, i webbinariet med uppkoppling från Kvinnohistoriskt museum.

Museibloggen by Anki Berg