Efter ett par dagars uppdrag i Wien och alla de intrycken jag fick där, satte jag mig som vanligt och försökte läsa ikapp tidningarna. Självklart sökte mina ögon artiklar om Håkan Juholt och de uttalanden och reaktioner som valberedningens förslag inneburit.

 

Men det var en helt annan artikel som jag fastnade vid. Jag läste den om och om igen. En ekonomisk idéhistoriker, Tony Johansson skrev på lördagens ledarsida i Västerbottens Folkblad att den nya partiledningen inte ska förväxla solidaritet med altruism.

 

Artikeln förklarar på ett mycket bra sätt hur vi successivt förletts att tro att våra omfördelningssystem går ut på att de rika ska ge till de fattiga då det egentligen handlar om ett system som gynnar alla. I livets olika skeden har vi på olika sätt behov av systemen. I livets olika skeden kan vi bidra till systemen. Att ta ett gemensamt ansvar innebär att vi alla blir stärkta. Det är detta som är den svenska modellen. Den bygger på solidaritet och inte altruism.

 

Min uppfattning är att altruism i sig är en god egenskap men inte utan solidaritet och rättvisa. Det optimala borde vara samspelet mellan alla dessa. Jag tror också att väldigt få personer söker förklaringsmodeller till vad man upplever. De allra flesta lever sina liv med de förutsättningar som samhället ger och vardagen är vanligtvis full av personliga vardagsproblem som ska lösas.

 

Det vilar ett tungt ansvar på oss politiker att vara varsam med hur vi uttrycker oss och vad vi gör. Det är viktigt att medborgarna känner att politiken omfattar även den personliga vardagen och inte landar högt över huvudet eller långt från verkligheten. I den bemärkelsen behöver även socialdemokraterna hitta vägar för förnyelse. Även Tommy Möller, professor i stadsvetenskap, filosoferar kring partiets förnyelse i lördagens DN debatt och avslutar med ”vad det i så fall är för typ av förnyelse”.

 

Min uppfattning är att Socialdemokratins stora utmaning de kommande åren är att föra den demokratiska socialismens idéer vidare och samtidigt förnya uttrycken för hur vi når det solidariska samhället. Det finns forskningsstöd för att medborgarna vill ha den svenska modellen, för omfördelningspolitiken, men medborgarna måste kunna identifiera sig och känna att ett socialistiskt samhälle är modernt, framsynt och värt att kämpa för.