Att bli ihågkommen av ett tal…

Det är något utöver det vanliga, att bli ihågkommen av ett speciellt tal – ord som etsat sig fast i många och som citeras om och om igen.

Jag var två år när Martin Luther King höll sitt ”I have a dream”-tal vid Lincoln memorial i Washington och avslutade med, citat: ”And when this happens, and when we allow freedom ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God’s children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual: Free at last! Free at last! Thank God Almighty, we are free at last!” Jag var sex år när han sköts till döds på Lorraine motel i Memphis, men hans ord lever vidare.

Samma dag som King mördades höll Robert Kennedy ett improviserat tal i Indianapolis, citat: ”What we need in the United States is not division; what we need in the United States is not hatred; what we need in the United States is not violence or lawlessness, but is love and wisdom, and compassion toward one another, and a feeling of justice towards those who still suffer within our country, whether they be white or whether they be black.” Jag var fortfarande sex år och minns fortfarande när nyheten om att Robert Kennedy mördats på Ambassador Hotel i Los Angeles sändes ut på den svartvita TVn.

Ord om hopp är något att ta fasta på när det viner kallt i världen och despoter klamrar sig fast vid makten med hjälp av just våld och laglöshet utan kärlek, vishet och medkänsla mot varandra.

De godas hämnd är ord som aldrig försvinner…