Året var kanske 1982-1983…

Vi tog fel ingång till Christinasalen alt Piteå Folkets Hus och gick snabbt till den andra. I foajén ringlade kön lång. Det skulle bli konsert med Mikael Wiehe och Björn Afzelius. När jag tog fram plånboken vid biljettluckan sa hon: Tyvärr, de sista biljetterna fick paret före er. Jag sneglade åt höger och det lyckliga paret småsprang in till konsertsalen. Så nära och ändå så långt borta. Jag har inte glömt det. Min missade konsert med Wiehe och Afzelius. Nuförtiden tröstar jag mig med Mikael Wiehes och Ebba Forsbergs Dylan på svenska: ”För att jag älskar dig”. Jag har en tendens att nöta ut låtar. Lyssnar på samma om och om igen ”När nattens stjärnor börjar visa sej/Och ingen finns där som kan trösta dej/Då ska du alltid ha ett hem hos mej/För att jag älskar dej”. Nu är det Ebba Forsbergs röst som gäller.

Kanske var det just så Sveriges fotbollsdamer kände det idag: Sneglade mot Kanadas glada lag och var så nära men ändå så långt borta. Kanske lyssnar de på Ebba Forsberg ikväll: ”Nu rasar stormen över öppet hav/Och genom sorgens mörka skog/Framtidens vindar blåser himmelen klar/Allting ska bli mycket bättre än du tror.”

Kanske är det lättare att minnas det man missat än det man hunnit med eller vunnit? De lyckliga stunderna kanske inte gör samma in- eller avtryck.

Dr Denis Mukwege från Kongo-Kinshasa skulle hålla föredrag i Aula Nordica för några år sedan. Jag tog en senare buss än tänkt, kön ringlade lång. När det var några meter kvar till ingången kom en kvinna ut och sa: Tyvärr, salen är full nu.

Jag älskar biljetter. Tryggheten i förköp…