Utbrändhet

Utbränd.
Jag tror inte att man kan förstå hur det är att vara utbränd om man inte varit det själv. Jag trodde att jag visste vad det innebar, hade ju hört om andra som blivit det.
Sedan hände det mig.
Det är fruktansvärt, frustrerande, stressande, ångestfaramkallande, deprimerande, orkeslöst. Inget man ens önskar sin värsta fiende.

Jag är trött.
Det är att förenkla det hela. Det är så mycket mer än så, men det är det snabbaste och enklaste svaret på frågan om hur jag mår.
Vissa dagar är jag så trött att jag inte orkar någonting. Andra dagar kanske jag orkar slå igång datorn, har jag tur kanske jag kan göra något framför den. En del dagar orkar jag prata i telefon eller träffa någon också. Då är det en bra dag.

Vila.
Det är ordinationen. Vila. Det låter så mycket enklare än vad det är. Att inte göra något. Hur skall det gå till när vissa saker faktiskt måste göras, som tex laga och äta mat, klä på sig, duscha, ta hand om djuren, handla och städa. Även om man gör det absolut minsta man kan göra är det ändå massa saker som måste göras och vad gör man när orken inte ens räcker till det? Man måste ha tillräckligt med energi för att orka prioritera bort saker som är onödiga, då känns det som att man vilar. Men när man inte ens orkar äta, vad skall man prioritera bort då?

Låt det ta tid.
Det säger alla. Ta det lugnt, vila och låt det ta tid. Hur lång tid då? Det kan ingen svara på, så man är kvar med osäkerheten över hur länge man inte skall orka, att man inte kan planera in saker – knappt ens en och samma dag. Hur länge skall jag behöva ha det så här? Skall jag kunna hälsa på min syster efter jul? Kan jag fara till någon under julhelgen utan att behöva lägga mig och sova mitt i besöket? Kommer jag att kunna skriva något i morgon? Nästa vecka? Månad? Någonsin? När kommer jag att kunna läsa i en bok igen? Träffa vänner? Familj?
Frågor ingen kan svara på. Frågor som sliter och drar i en. Frågor som gör själva vilandet så jobbigt.

Jag kan bara ta det en dag i taget och hoppas på att det är lite bättre nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Leva med tron att det faktiskt blir bättre och verkligen hoppas på att jag har lärt mig något så att det inte händer igen. Tyvärr vet jag nu hur lätt det är att falla dit, hur svårt det är att acceptera sin begränsade energi, men här vill jag aldrig hamna igen.

Nu är jag trött.
Dags att försöka vila…