Asfaltsblomman som vägrade dö

I den stora betongdjungeln Stockholm föddes på sjuttiotalet en flicka. Det var flicka nr 2 i familjen "Svensson". Men inget var direkt vanligt med dessa "Svenssons". Trots att hennes uppväxt kantades av misär på olika sätt, fanns där en gnista. En gnista som ibland falnade, för att vid oväntat tillfälle vakna till liv igen. Ni förstår säkert att det handla om mig. Kan inte påstå att livet varit direkt god mot mig, men jag har kamplust och en nyfikenhet inombords som gör att jag konstigt nog inte ger upp. Nu så här förhoppningsvis mitt i livet ger jag mig en stund till att tänka, reflektera över det som varit, samt blicka framåt. Gnistan har blossat upp igen, och nu som kreatör kan jag äntligen få utlopp för en hel del som varit begravt inom mig i allt för många år. Sorg på olika sätt är nog det värsta… sorgen över att inte vara som andra, sorgen över att inte få leka med andra, sorgen över att inte bli sedd av sina föräldrar och sorgen över misslyckad skolgång pga utebliven hjälp (vilket har visat sig nu de senaste åren att jag verkligen behöver). Sorgen över farmors (hon som såg mig och inte bara min syster) bortgång, sorgen över barnet jag förlorade vid bilolyckan 95, sorgen över att en läkare och en psykolog tydligen hade skrivit osanningar i journalen om mig (så att jag inte fick den ersättning jag borde ha fått) och så vidare. Listan på sorg i mitt liv kan göras allt för lång tyvärr.