Svart katt och ofrivillig ensamhet

Påtvingad ofrivillig ensamhet är hemskt, det har iaf jag och min vän Jack konstaterat. Jag hade suttit och surrat med diverse folk efter spelningen i Döbelns. Surrandet var trevligt och småkul men även sånt måste avslutas nån gång. Vandrade då från kajen samma väg jag gick första gången jag var i Umeå, men denna gång helt ensam. Blev plågsamt medveten om min ofrivilliga ensamhet och att jag önskade att en trygg famn bara skulle krama mig där och då. Men jag var ju helt ensam!

Det första liv som korsade min väg var en svart katt, en korthårig stadig bit. Den gick målmedvetet mot mig och jag satte mig på huk för att möta upp. Denna lilla ”Panter” strök hela sig, så både den och jag nästan välte. Underbart! Det var precis vad jag behövde där och då, för att inte deppa ihop. Denna okonstlade, otvingade, ömhetsbetygelse, var likvärdig som att bli omkramad. Det var tydligen det jag suktade efter och fick det i form av en stilig svart katt, som sedan gjorde mig sällskap en bit på promenaden. Visst är livet fantastiskt och möten likaså! Ofrivillig ensamhet får nog alla en slänga av då och då i livet, men det finns lösningar och det går över tack och lov.