Färdig?

Med ett ledsamt hjärta sitter jag och funderar idag. Den senaste tiden har jag velat blogga om så mycket, både ditt och datt men inte kommit på hur. Det känns som min gnista finns inom räckhåll men jag når inte fram.

Jag tänder ljus för glatta livet i jakten på den mysiga stämningen. Inser att jag är inte gjord för ensamhet utan snarare tvåsamhet, även om jag har ett väldigt stort behov av egen tid. Skrev idag på FB ”Jag är kanske färdig med den här staden eller så kanske den är färdig med mig? Kanske dags att flytta på sig, när nästa generation flyger ut. *sitter och funderar* Vem skulle sakna?”

Ja vem skulle sakna?

Fick frågan om vem jag skulle sakna och mitt svar blev ”vad hjälper det om jag saknar, om den/de inte saknar mig?”. Har nu fått följdfrågan ”Skulle du bli mindre ensam om du flyttade?”. Svar: ”Näe förmodligen inte men jag skulle iaf ha valt det själv.”

Ofrivillig ensamhet sköljer över mig som en tidvattenvåg. Då är behovet som störst att rätt person kramar eller bara håller om.

Personen som ställer frågorna förstår inte, vill väl men förstår som sagt inte. Jag är inte ute efter en handuppräckning i vilka som vill att jag ska vara kvar i Umeå. Jag vill ha stöd och tröst. För det är väl det de flesta vill ha när man är ledsen och ensam, eller? Att fundera är väl inte ett upprop på eller ett krav på svar, även om funderingarna ställs i frågeform?