Med risk för svartsjuka

Sitter och skriver dagens blogg med texten från Di levas låt Vem ska man tro på? surrandes i mitt huvud.

Är kvinnor obotliga romantiker och naiva i mångt och mycket när det kommer till att lita på sin partner? Allt mer blir jag själv tveksam till att någonsin ha ett så kallat seriöst förhållande igen. Ja jag har nog blivit en aning cynisk! Vad är det som gör att män i olika åldrar oavsett om de är sambos eller gifta tror att otrohet är något okej? Nu pratar jag inte om så kallade öppna förhållanden där det är okej att ha andra/fler sexpartners. Hur korkat är det inte heller att tro att jag skulle vilja vara den man är otrogen med?! Det har kommit önskemål om att jag ska vara en ”hemlighet”, som han ska kunna ha sex med utan att sambon vet. Eller den gifta mannen som tror att bara för att jag är singel, skulle vilja gå hela vägen och ha sex utan att säga något till hans fru. Okej jag skulle inte vilja vara den som säger till frun eller sambon att ”din man är otrogen”, men jag tycker att i varje förhållande har man rätt att få veta, även sånt som kan vara smärtsamt och förgörande för förhållandet.

Funderar även på vad jag har för del i att män kommer till mig? Visst är jag social och en aning flörtig av mig, det kan jag inte sticka under stol med. Visst är en hel del män välkomna in i mitt hem på konstiga tider. Men det betyder inte att jag vill ställa upp på vad som helst! Jag trivs i mäns sällskap på grund av de för mig okomplicerade samtalen och de gemensamma intressena. Har väl alltid tillhört och varit lite av den där pojkflickan som beskrivs i så många amerikanska filmer. Kommer också att osökt att tänka på kroppars makt. Jag gillar min kropp. Mina kurvor sitter där de ska. Älskar mina bröst trots att de med tiden har blivit lite hängande och har ett nätverk av tigerränder (bristningar) från då jag var gravid. Rumpan är rund och fin även om en del tycker den är stor, men som sagt den är min! Även magen skvallrar om att jag har varit gravid. Benen är korta men hyfsat välsvarvade och fötterna inte allt för stora. Min kropp som jag älskar får mig att känna mig som Marilyn Monroe eller Jessica Rabbit (speciellt då jag har färgat rött hår). Kan inte rå för det men jag är skapt så här! 😉 Visst kan jag en dålig dag känna att jag inte duger men det går över. De finns de som uppskattar mig precis så som jag är och ser ut, tack och lov! Tror att just för att jag uppskattar mig själv på det vis jag gör, tycker det jag tycker, är öppen och social, att jag är kvinnan som en hel del män vill fly till om än bara för ett tag.

Till kvinnorna vill jag säga bli inte svart sjuk på mig, för jag är inget hot, i alla fall inte från min sida. Har svartsjukan infunnit sig så ta reda på vad det bottnar i och ställ den mot väggen. Ta reda på vad som gör att just du blir svartsjuk. Är det befogat? Är det något hos dig? Något hos honom? Eller hos er båda?

I vilket fall som helst så lär dig att uppskatta det vackra hos dig själv! Naturlig utstrålning kommer inifrån! Den utstrålningen är nog bland det sexigaste som finns skulle jag tro? Eller vad säger ni män?