Likt en fågel Fenix!

Jag borde inte reagera så starkt längre men jag gör det i alla fall! Hur många gånger har inte mattan under mina fötter dragits bort? Hur många gånger har inte samhället sparkat på mig fast jag redan ligger? Lovats hjälp för det faktiskt finns att få men sen lyser hjälpen med sin frånvaro iaf. Som den tjurskallige och envise blir jag bara starkare varje gång någon eller något försöker slå ner mig i skorna! Likt fågel Fenix reser jag mig ur askan gång på gång! Så länge jag har tak över huvudet, tillgång till dusch och toalett kommer jag att klara mig! Det enda som nu kan bli värre är om jag blir hemlös igen, men jag kommer att kämpa med näbbar och klor för att få bo kvar i det jag anser som mitt hem! Det där med att äta kommer att kännas som en lyx och jag kommer att njuta av varje tillfälle jag får en måltid som kan mätta hungern för ett tag. Jag kommer att gråta mig tills sömns när utmattningen suger ur min sista gnutta energi. Men konstigt nog när jag sedan vaknar så finns där en liten energiglimt igen som ger mig hopp om något om än så litet. Jag orkar inte vara glad men är glad över sånt som andra tar för givet och inte märker längre.