Innan flyktingarna kom

Vad gjorde du för de hemlösa innan flyktingarna kom? Gav du till de som hade minst? Tog du av din lediga tid till att vara volontär? Bjöd du på kaffe osv? Med facit i hand och egen erfarenhet av hemlöshet (på mer än ett plan) kan jag säga att det var få, väldigt få som visade empati och medmänsklighet. ”Det krävs att du ber om hjälp för att få hjälp” och ”Vi är inga tankeläsare så hur ska vi veta att du har det svårt” har jag hört allt för många gånger, inte bara för egen del utan även till andra hemlösa. Jag är lyckligt lottad idag då jag inte har blivit hemlös igen, men den empatifria politik som förts i många år av alliansen som vi fortfarande kan se, skörda frukterna av i exempelvis socialtjänstens mottagningsenhet (där försörjningsstöd söks) är skrämmande.

Hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka vill inte vara slagträ för politiken. De vill bara få hjälp, bli sedda, hörda samt respekterade. Hur jäkla svårt ska det vara att förstå? De vill som alla andra ha trygghet, kunna få gå på toaletten, att helt enkelt tillgodose basbehoven men inte bara för att överleva utan för att kunna ha ett liv.

Känner mig lite motsägelsefull måste jag erkänna. Jag har på sätt och vis ett fantastiskt liv, ett rikt sådant om än så grymt ekonomiskt fattigt. Det är ingen hemlighet att jag kämpar varje dag med hur jag ska överleva, få behålla mitt tak över huvudet och gärna någon mat på bordet. Jag vill så mycket men är totalt dränerad. Går på ångorna av fysisk och psykisk kraft för att göra det jag måste. För en kort period satt jag i styrelsen för Öppen Gemenskap. Jag var den enda med egen erfarenhet av hemlöshet. Inget ont om de andra i styrelsen, för de försöker i alla fall göra något, istället för inget. Men även där är det politiken som styr om än det är det kyrkopolitiska. Jag är tyvärr inte längre så politisk aktiv. Jag orkar inte mer. Men när jag kan försöker jag att efter min bästa förmåga föra de tystas talan. De tysta enligt mig är de som i någon form ses vara i utanförskap. Men det finns folk i utanförskap som jag personligen har svårare för, måste erkännas. Jag vet att det beror på bland annat min bakgrund och uppväxt i ett delvis rasistiskt och nazistsympatiserande barndomshem (äcklas av tanken över att det är så), dränerade empati och det som vissa personligen har gjort mot mig. Jag vet att det är fel och jag vet också att det är rötäggen en ser, men får i alla fall dåligt samvete när jag inser vilka tankar som smyger i mitt huvud. Tack och lov är det bara tankar. Mitt handlande är annorlunda i mångt och mycket, inte felfritt men vem är felfri?

Börjar efter så här lång skriven text få svårt att fokusera och få någon vettig substans i det jag skriver. Så därför ger jag er länken Plötsligt duger de utsatta i samhället till det som triggade mina tankebanor till att skriva idag.

Vill slutligen säga att bara för att det finns rötägg kan en inte döma alla och dra dem över en kam, bara för att det finns rötägg ska en inte sluta hjälpa. För en dag kanske det är du som är den utsatta i samhället efter att du kanske har gått in i väggen, blivit utbränd eller hamnat fel.