Kampen fortsätter

För att jag ska vara i balans, fungera så bra som möjligt och bland annat inte trigga mina diagnoser negativt, behöver jag mina förmiddagar. Nu sitter jag och skakar. Åter igen har en människa ringt från af, en människa som genom sitt sätt att vara får mig att sluta fungera. Problemet är att jag har varit på ett ställe inom kommunen för att se hur mycket jag klarar av. Så långt är tanken bra. Kommunen har ett ställe där vi ”som inte riktigt passar in” får mellanlanda/förvaras ett tag. Med fina ordalag beskrivs stället men verkligheten är en annan. Problemet är också de stora bristerna i okunskap om hur människor med NPF faktiskt fungerar. De förstod aldrig där att jag jobbar ihjäl mig, de förstod inte heller att pga det så finns varken ork eller liv efter en arbetsdag. De ställde aldrig de rätta frågorna och som aspis så svarade jag bara på exakt det de frågade. På så sätt missades det en hel del viktigt kan jag nu konstatera. Så jag fortsätter min kamp om att fungera så bra som möjligt. Kampen med af får jag tack och lov hjälp med från min fantastiska kurator på Råd och Stöd.

Samtidigt hände något stort i mitt liv. Tack alla ni som pga http://www.expressen.se/debatt/fa-vet-hur-dyrt-det-ar-att-vara-fattig/ av Lisa Förare Winbladh har hittat hit. Hon skrev så målande bra hur det är att vara fattig att jag bara satt och grät. Nu har det blivit ringar på vattnet och jag har fått en förfrågan från Expressen om att skriva typ en fortsättning på debattartikeln. Ska jag? Vill folk läsa vad (jag) dyslektikern med NPF skriver om att vara fattig? Bloggen har jag ju bara för att min svenskalärare på Komvux sa att jag måste hålla igång skrivandet.