Året var 1986 och jag hade varit på bio. Vandrade ensam längst med Sveavägen som så många gånger förr, förbi platsen där några minuter senare skulle ske ett mord. Mordet var på ingen annan än vår dåvarande statsminister Olov Palme. Kan nu så här i efterhand känna att det var två men ack så skilda omtumlande händelser för en då 15 år gammal Stockholmstjej. Vid min hemkomst visste jag ännu inte vad som hade hänt. Efter ett par timmar sömn väckte min far hela familjen med att ”nu ska vi fira!”. Den skrämmande glädjen någon kunde visa för en person hade blivit bragt om livet var för mig obeskrivlig. Jag valde att vara tyst.

Min tystnad fortsatte även sedan i skolan där alla hade sorg och skolarbetet fick ge vika för känslor och reaktioner. Såg på alla som i en dimma. Klumpen inombords över mitt tragiska lilla liv, en film som berörde så det gjorde helvetiskt ont i hjärtat och en mördad stadsminister, trasade sönder mitt innandöme. Jag fortsatte att vara tyst.

Dagarna gick men har inget minne av dem, förutom Sussies ord ekande i huvudet ”Jag stannar aldrig någon stans, jag är alltid på väg. Om jag någon gång hittar någon som älskar mej ända ner i helvetet, så ska jag stanna där!” De orden bär jag fortfarande med mig i mitt innersta!

Jag var inget annat än en trasdocka, en utmärglad mager ensam sticka, som inte förstod hur man skulle vara för att passa in i samhället. Rädd för allt, vettskrämd för så mycket jag visste skulle hända trots ett tufft yttre. Likt en osalig ande brukade jag vandra gata upp och gata ner i centrala Stockholm för att fördriva tiden så jag skulle slippa bege mig hem. Fick slutligen oftast ge vika för tröttheten. Ibland var motviljan till att bege mig hem så stark att jag hellre sov i hårda kalla portuppgångar. Var enda liten mm av min kropp skrek RÄDDA MIG, men jag fortsatte att vara tyst.

Allt detta blossade upp igen många, många år senare när jag såg Lo Kauppis föreställning (om sitt liv) på Saga teatern i Umeå. Kan se att jag har kommit långt nu, men är fortfarande ingen annan än en trasig liten asfaltsblomma som vill få känna sig fin och älskad ibland, precis som Sussie i filmen Älska mej, en film jag aldrig glömmer och önskar att jag någon gång får se igen.

Filmen är fortfarande aktuell i mina ögon.

Berätta gärna på fb ert minne av filmen om ni har sett den vill säga…..

Tack!