"Det är dags att kräva att loppis betyder riktiga grejor." Så skriver Maja Aase i sin krönika i tidningen Antikvärlden nr 12 / 2010. Själv kan jag bara nicka instämmande.

Hon skriver även "En loppis är inte längre självklart en loppis. Har man otur kan man hamna på ställen som får den gladaste Knut Knutsson-optimist att deppa. Dessa ställen är inte loppisar. De är lumpisar, vilket är något helt annat."

Hon förklarar lumpisar på följande sätt "2010 blev följande kännetecken allt vanligare: Omaka vantar i akryl med uppfransade fingertoppar. Urtvättade barntröjor där ingen kan gissa varken originalfärg eller -tryck. Pallar utan ben, bord utan skivor,lampor med elchocksgaranti som enda karaktärsdrag." Enligt mig så är denna beskrivning bara toppen på ett gigantiskt isberg.

"När började folk få för sig att det inte är någon skillnad på soppåsar och loppisfynd?" Ja säg det…?

"Vi sakletare har inte förtjänat denna misshandel. Låtom oss därför sluta tiga och istället stå upp mot lumpisarna. Utvecklingen hotar en av livets viktigaste drivkrafter: fyndglädjen!" Känner en smygande upp till kamp känsla i hela min kropp! 🙂

"Frågan är bara: hur bekämpar man lumpisar? Svar: Ingen aning." näe tyvärr har inte jag heller något svar på denna fråga. 🙁

Trots lumpisar kommer jag att fortsätta göra som Pippilotta Rullgardina Efraimsdotter. 🙂