Etikett: Bjärtråförfattare

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Av , , 5 kommentarer 88

När dagstidningarna är fulla med Idol-trams och nyhetsflödet på din facebook går på repeat – när den kala samtiden blivit alltför påfrestande – vad gör man då? Svaret är enkelt. På universitetsbiblioteket finns ett gäng mikrofilmsapparater med vilka du kan få dina nyheter serverade efter eget behag. Personligen brukar jag börja någonstans 70 år bak i tid. Efter att harmoni uppstått vågar jag mig framåt, sakta, sakta… Dock sällan längre än ett halvsekel från dags dato (möjligen framåt helgerna, när man vet att vila väntar).

 

Idag stannade jag som brukligt vid december 1959, och se vem jag fann: vår vän Elvin Enqvist! Författaren från Ångermanland som jag skrev lite kring för ett par veckor sedan. Ni vet han, den förfinade arbetarbohemen som diktade så vackert kring naturens mystik och stadens plågsamheter. Nu är Norrlands egen Charles Baudelaire plötsligt femtio år fyllda, och dagen till ära intervjuas han av Norrbottens-Kuriren. Titta…

 

 

…en sådan bild! Den ostyriga locken, fjäderpennan, cigarillen. Enqvists själ vandrar mellan rokoko och senromantiken. Och så den effektsökande tidningsrubriken!

 

Den gamle dandyn sitter i kyrkstuga #100 i Gammelstad, Luleå. Det är enligt 1931:års lagförordning förbjudet för turister att inkvartera sig i stugorna, men det skiter Elvin Enqvist i. Planen är att färdigställa en ny storslagen "1700-talsroman". Miljön måste vara såväl fridfull som tidsenlig och inspirerande.

 

Men det är svårt. Det finns så förbaskat mycket att vredgas över…

Smaka bara på denna svada:

"- Och varför just en 1700-talsroman (frågar NK:s reporter)?
– Ja, man har en bättre överblick över den tid som gått, man har den samlad, ser den lättare som helhet, svarar författaren.
– Men det är inte allt, jag känner också personligen mycket starkt för 1700. Då hade man en inre förfining, då levde man med stil. Idag är det tuggummi, skinntröjor och negermusik. Nej tack.
– Vad är det du skriver (fortsätter tidningens utsände)?
– En kärleksroman. Lyrisk, romantisk, just så som man inte får skriva idag. Vem läser numera "Princesse de Cleve’s" eller "Genjl"? Utsökta romaner båda två. De kom till för 200 år sedan. Och vi har Hamsuns "Viktoria" från 1898.
– Men idag är kärleken någonting annat, fortsätter Enqvist, i dag är den en halv liter brännvin på ett danshak. Välj ut ett offer bara. Hasa runt några varv… Ska vi kila hem till mej… Jasså inte. Nåväl det finns fler. En idag och en i morgon. Hur många hinner jag med före påsk? Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder. Men ingen kärlek, nej inte kärlek.
– Och kvinnan, är hon en kvinna längre? Jag begriper mig inte på henne. Hur kan hon finna sig i all nedbusning, alla knölfasoner? Har hon inte längre någon självaktning? Trivs hon verkligen innerst inne med att vara ett bolster vilket som helst?
Tänk om hon kunde säga:
– Jag är trött på edra busfasoner, jag har en själ jag med!
Men hon tiger och finner sig i det. Vill inte skilja sig från mängden, vill
inte vara omodern. Ja, bevare mig vilken fårskock, kära ni vilken fårskock." 

Där har ni det: "negermusik", pighångel", "hundfröjder", "nedbusning", "knölfasoner" – för i tiden fick man visst uttrycka sig precis hur fan som helst.

 

Enqvists roman blev det mig veterligen inget av. Istället följde ett 24 års långt uppehåll från författandet. Förmodligen blev samtiden alltför påtaglig för den moralkonservative vagabonden.

 

Om han bara hade haft en mikrofilmsapparat i sin kyrkstuga, eller automatiska Dagarnas skum-uppdateringar i mobilen.

 

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Av , , Bli först att kommentera 42

Min recension av Kurt Salomonsons Sveket gav fin respons – från såväl väntat som oanat håll. Detta har fått min encyklopediska slumpgenerator till hjärna att spotta ur sig de mest märkliga ting. Under de senaste dagarna har jag till exempel tänkt oproportionerligt mycket på Elvin Enqvist.  Vilken sund människa går runt och funderar kring honom?

Enqvist föddes i Bjärtrå, Västernorrland och var diktare, men framför allt knegare. Utan att på tidstypiskt och onyanserat lovsjunga arbetaren bar han genom livet på en stark yrkesstolthet. Karaktäristiken känns igen från den 20 år yngre Salomonson; och precis som Hjoggböleförfattaren föredrog Enqvist att spela solo, hellre än i orkester.

Saker och ting ter sig så märkliga. I år fyller Salomonsson 80 år, Enqvist skulle samma vecka firat 100 år. Här, i november månad 2009, sammanstrålar alltså två säregna norrlänningar som bar penna och block med sig till fabriken. I övrigt är likheterna få.

Kurt Salomonson och hans patos känner vi ganska väl. Jubilaren Enqvist var något annan, något mycket märkligt. Han växte upp i skydd av borgerligheten, som son till en köpman. Därför föll det sig rimligt och rätt att slussa in honom i Kungliga Tekniska Högskolans ingenjörsutbildning. Efter avlagd examen följde också en planenlig anställning vid Bofors kanonverkstad. Där hade han kunnat bli sittandes, ifall inte hans inneboende oro (eller vardande konstnärssjäl, som det heter) lockat ut honom till skogsbaracker och arbetarbostäder.

Under en period i sitt liv arbetade han som fri maskinist och bodde under tiden i en kyrkstuga i Gammelstad, där han samlade bilder och intryck från den säregna miljön. Han reste mycket och blev aldrig riktigt hemmahörandes. Genom allt bar han med sig två skilda världar i sitt bröst: det sociala livet bland människor och vagabondens avskilda sfär.

De apokalyptiska bilderna var Elvin Enqvists signum. En skogsdunge kunde bli en samling tusensträngande sjungande grenharpor, som med stormrvridna galgmanhänder kämpade med att hålla månen uppe. Gnagande ensamhet och öronbedövande ödslighet var två återkommande paradoxer i diktningen.

När man läser Enqvist drabbas man av intrycket att han aldrig sovit, utan tagit varje bjudet tillfälle att gå på lång nattvandring, älta ensamheten och beklaga det sorgliga i människans ekorrhjulstillvaro.

Ibland känner man som att man lyssnar en dekadent dandy, en blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren. Hos ångestfågeln Enqvist återfinns sällan någon verklig dramatik eller udd i fabrikerna, staden eller arbetarkampen – dessa scenerier berörs bara i förbigående (”Kör mig vart ni vill i staden! / Säg mig, vet ni, var jag bor? / Jag har intet hus i staden! / Kasta ur mig, där ni tror!”). Däremot kan man i naturens växlingar tvingas konfrontera såväl liv som död. Ett sådant stycke norrlandsgotik återfinns i dikten "Drunknad":

 

"DET VAR JAG, som gick ned

        mig i Svartmyra tjärn

och aldrig man hittade sedan.

 

Jag minns jag sjönk

från luft och ljus

en solig sommarsöndag,

när spångens mossigt murkna bro

gled undan över djupet.

 

Det sista jag såg var skogen, som stod

hög med sin orgelmusik,

och himmelens dunvita, drivande moln

och knippan med vattenklöver – 

 

En namnlös skräck

tog hårt kring min hals

och i greppet jag sparkade vilt,

men mjuka och dyiga händer drog

mig långsamt ned mot djupet.

 

Jag trodde att skogarna

sjöng i mitt bröst,

när lungorna fylldes med vatten,

och tiden stod stilla

en eldklar minut,

medan mitt liv sjönk förbi mig.

 

I glömda år

jag styvnad stått

med händerna sträckta mot ljuset."

 

”När ljuset släcks, jag brukar först göra min entré”, skrev han på annan plats, ”för att spela en marsch, en vals eller en largo till scenen där man dör”.

Vad detta mörkervurmande och denna gnagande tomheten kom av kan man bara spekulera i. Kanske manades det fram i efterdyningarna av uppbrottet från ett stabilt borgerligt familjeliv? Eller också berodde sorgmodet på kvarlevande rester och erfarenheter av just det? I Salomonsons Sveket finns i a f en karaktär som påminner om Enqvist. Johannes Mäster heter denne solitär, som brutit upp från en akademisk karriär för att pröva livet som arbetare. Också där slutar det med elände och ångest.

Slutligt och fullständigt slöt sig mörkret runt Elvin Enqvist först den 18 november 1998. Han blev närapå 90 år, men på något underligt vis bortglömd. Dikten "Eftermäle" känns (trots att den skrevs 58 år innan hans död) som ett lämpligt slutackord:

 

"SKICKADES hämta ett lerkrus med vatten!

Gick – och blev borta i ovädersnatten.

 

Lerkruset fann vi bland lövtäta snår –

av honom själv ej det ringaste spår!"



Elvin Enqvists Bibliografi: Etyder : dikter (1938), Vilse : dikter (1940), Gilja : en berättelse från mellersta Norrland (1942), Skärvor : dikter (1943), Löv : dikter (1950), Spårsnö : dikter och berättelser (1974), Skrivstycken : dikter och berättelser (1977), Kyrkstad : fotoreportage (1978), Ballad [efter en ångermanländsk bondesägen] : dikter (1986).

Se även: "Möte vid ’Döda huset’" i tidskriften Perspektiv 1/1962.