Etikett: Umeåförfattare

Ragga brudar som Stig Larsson

Av , , Bli först att kommentera 88




"Detta är en sann historia. Det hände på riktigt. Män kommer att förneka det. Kvinnor kommer att betvivla det. Men jag ger er sanningen här, naken, sårbar och störande verklig. Jag ber om er förlåtelse på förhand. Hata inte spelaren … hata spelet."

Så säljs Neil Strauss kioskvältare Spelet in. Enligt förlagets fabler är det en "både fascinerande och provocerande berättelse om raggningstekniker". Nu finns dessutom en uppföljare ($!), tvåbokspaketet Spelets regler, "ett måste för dig som vill veta mer om spelet och utveckla dina raggningstekniker".

Pfff… Jag förstår inte att det finns losers som läser den smörjan. Som jag ser det finns redan en ultimat fältstudie i förförelseteknik och krogdynamik. Den skrevs för tidningen Kris av en ung Skelleftegrabb som just tagit sig i kast med Europas böljande klubbkultur. Det är exakt 30 år sedan nu, men Stig Larssons essä "Det belysta diskoteket" står sig ännu idag. Redogörelsen är genomgående briljant, men för att börja någonstans så inleds den betydligt mer modest och stringent än Strauss svada:

"det är svårt för mig att skriva om det här, om diskoteket. För att skriva krävs en kylig distans. Du måste se igenom fenomenen. Och du måste tänka. Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek. Jag ska alltså inte inbilla dig att jag ska försöka återskapa känslan av att vara där, som en ciceron följa dig genom det rökiga mörkret utan tvärtom: jag ska skala av mina egna erfarenheter intill den torra roten. Tycker du att det är hårt och stelt och otäckt kan du ju sluta läsa här".

Där börjar "Stickan", med att presentera förutsättningarna och sedermera ge en hastig introduktion till DJ- och discokulturens framväxt och historia, för att sedan gå loss på det annorlunda regelsystem som råder i mörkret och ljudsorlet; hur underligt vi inte förhåller oss till varandra.

Diskoteket framträder som ett krigstillstånd där det egna jaget härskar oinskränkt. Alltså, i den unisona men paradoxala upplevelsen av att denna plats mystik och utstrålning i själva verket kommer från en själv. Konkretare ska det förstås bli. Detta är inget new age-svammel, hellre skulle jag kalla ”Det belysta diskoteket” en suntzuisk Art of War för krograggaren.

Larsson landar snart i detta med blicken. "Den man föreställer sig ska bli ens partner försöker man då trollbinda och förföra genom framför allt blicken". På krogen, menar Stig, uppfattar man inte längre att man ser med blicken utan att man ses med den:

"Så till blickens magi. Ögonen avslöjar nästan alltid mer än vad de vill göra. Dessa små millimeterförändringar kan avgöra en kväll och kanske också ett helt liv. Då man möter någon krävs det att man är fullständigt övertygad om att man är den självklara partnern för denna. Tror man inte ens på det själv lär ju ingen annan tro det heller. Blicken ger liksom säkerheten. Om man inte upplever allting som självklart märks det lättast på ens blick. Och behärskar man inte situationen, behärskar situationen en själv. Det är just dessa aspekter, den fullständiga koncentrationen av kroppen i en värld som verkar bunden av dunkla lagar, som ger diskoteket dess laddning och attraktion".

Vad som är intressant med Stigs analys, är precis som i fallet med hans romaner, det kategoriska tänket. Visst, medger författaren, handlar raggandet om vilja och ambition, men det är långt ifrån alltid som det räcker. Utan förbehåll och insäljande floskler, som i fallet Strauss, konstaterar Larsson att faktiskt ingen står i kraft att välja sin utstrålning. Det som ytterst sett bestämmer människors relationer på den skräniga klubben är deras utseenden. I människornas självförståelse är deras utseende, denna ytliga och godtyckliga faktor, ofta viktigare än till exempel deras lön. Och det är på grund av detta, att man reduceras till yta, som man så sällan ser intellektuella svänga sina lurviga på klubben. De går hellre till pubar där de kan presentera sina värdefullare företräden: personligheten och livshistorian. Är du en sådan som vegeterar bland självhjälpsböcker och gärna analyserar dina misslyckade upplockningsförsök bland vänner så kanske du i själva verket inte hör hemma på krogen?

Jag går inte särskilt ofta ut på det Larsson kallar diskotek (men idag kanske snarare kan kategoriseras som ungdomligt dansställe) – men visst har det hänt. Vad som är lustigt är att jag vid två av få tillfällen, då jag förärat Umeås uteliv min närvaro, fått en skymt av Stygge-Stig (som min vän Patrik säger). Här i Umeå. Ute på lokal. Självaste Stig Larsson.

Han är jämngammal med min far, över 50 år, men likväl skönt oförändrad. Det är utan tvekan något med den där blicken, som genast möter en när man tittar i hans riktning; den är genomborrande, sökande och analyserande – precis som hans essäer.

 

NOT:

Essän ”Det belysta diskoteket” publicerades först i tidningen Kris (juli, 1979) som är oerhört svår att få tag på.

Den finns emellertid återutgiven i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 (Bonniers, 2006).

 

Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 2

Av , , 5 kommentarer 44

 

 

…forts från föregående inlägg:

 

 

 

Självklart blev jag besviken. Visserligen talar vi här om en framtidsskildring, men likaså en fullständigt skogstokig Stefan och Krister-utläggning kring Södertäljes kommunalpolitik. I korthet handlar uppsättningen om en fryntlig man som dricker sig kalas och fylledrucken vaknar upp 100 år fram i tid. Vad han möts av är inte robotar och andra tekniska innovationer utan en serie mindre kontroversiella dumheter i form av planlös vattendragning, ostrukturerat brobygge och dyra priser på bröd (förmodligen en serie brännande politiska frågor i Södertälje vid sekelskiftet):

 

"Sen vaknar du frampå natten / och törstar och vill ha vatten. / Men stadsfullmäktige som i en klump / sa: – Släck törsten, om du kan, med / kaffesump, / ty vatten får du ej förutan pump."

 

Utan att låta mig nedslås beställer jag tappert efter nästa pockande titel: Millionärskojare, samhällsskyddare, mutkolvar och kulsprutemän i landet under Sveriges rikes lag [1926]. Jag tänker att här har gått ett par år. Lindholm måste ha mognat en aning och framför allt sjappat från Södertälje. Det har an också. Nu framträder han istället som en rasande pamflettskrivare som avtäcker och ryter åt svåra brottstycken – framför allt storföretagens sprithandel och smuggelbrott. Den aggressiva skriften skulle säkert vara intressant ifall bara ett av dessa företag eller en av dess upphovsmän vore bekanta för mig. Det är de inte.

 

Men varför inte försöka gå på en av romanerna? Att finna rätt på en Umeåskildring vore ju ypperligt. Efter en hastig blick i min egenhändigt komponerade och högst bristfälliga bibliografiska förteckning över Lindholms brottstycken finner jag Där hafvet börjar : två berättelser från kusten [1909] som följer direkt på romanen Fjället, skogen och myren : tre norrlandssägner [1908]. Att vagabonden Valdemar gjort resan över fjället, genom skog och myr för att sedan fastnat vid och förtrollats av det norrländska kustlandet känns naturligt och spännande. 

 

Men se icket! Det visar sig att Lindholm gått på en längre tur än så. Halvvägs in i läsningen, med "pojkar och stintor" som talar en obegripligt flott och subtil slags humoristisk allmogeslang à la bondkomik av högst tvivelaktig etnografisk exakthet, finner jag att hafvet som åsyftas är Atlanten och kustlandet är det vid Göteborg. Vildmarks- och revyfantomen har överlistat mig igen. De retsamma orden på sidan 32 i Där hafvet börjar maler fortfarande i huvudet:

 

 ”Hur skönt det känns att få vara riktigt fri från allt och alla! Att vara fullkomligt gömd och borta från alla människor, som vore jag död! Det är en säregen, nästan vällustig känsla […] likt en aning om något underbart – som en gäckande gåta – som en aldrig svinnande hägring.”

 

Men vad är det för en liten lapp som stuckits in mitt i boken? Jo, en gammal lånebeställning från Universitetsbiblioteket, och från en viss Kjell-Arne Brändström, Litt.Vet, Umeå. Se där. Kanske var min förvillelse förlåtlig? Jag försöker i a f föreställa mig att fler, betydligt mer erfarna forskare, har stupat här.

 

 

Misslyckande 3: Vari Valdemars många pseudonymer och löst sammanhängande men icke desto mindre otroliga åtaganden uppdagas

 

Ytterligare några månader går innan jag får en påminnelse från biblioteket om att det är dags att återlämna Där hafvet börjar. Väl vid återlämningsdisken känner jag mig ynklig över att jag inte lagt manken till och följt upp spåren bättre. Några riktigt snåriga lexikon skulle kanske vara behjälpliga; det tunga artilleriet som sträcker sig bortom standardluntor som Svenska män och kvinnor skulle göra susen.

 

Aj aj, den tanken borde ha förträngts i tid. Det är nämligen nu som De gamle vise informerar mig om Waldemar Lindholms olika pseudonymer:  Kristian Ahlenius, Lucas M. Flower, Mathias, Tommy Allen, Sven Högerman m fl. Så går en dag från mitt liv och ännu ett dussin titlar sprängs in i min Lindholmbibliografi. 

 

Författarskapet är vid det här laget oöverskådligt. Kvoten 1 bok/år räcker inte längre. Mina papper är fulla av hysteriska titlar som hade roat mig vilken annan dag som helst: Varulfven : En berättelse från fjäll och haf [1909], Nils Örn, prins av lappland : historisk-romantisk berättelse [1910], Robinson på Lill-Fårö och andra norrländska äventyr [1934], Pojkar, djur och odjur [1938] och så Den lilla ilskan [1907] som skulle kunna vara en parodi på Sundsvallsförfattaren Olof Högbergs Den stora vreden [1906]. 

 

Jag bestämmer mig för att kontrollera det sistnämnda antagandet. Vad har jag kvar att förlora? Efter ett besök vid bibliotekets mikrofilmsapparater visar det sig också att Lindholm var redaktionssekreterare i Sundsvalls-Posten när Högberg vann Idunpriset för sin klassiker.

 

Via tidningsartiklarna återfinns ytterligare två förbluffande biografiposter. För det första tycks det som att Lindholm promoverats till hedersdoktor vid Yale University 1925 (!). För det andra syns det som att han bara några år senare presenteras som chefredaktör och ansvarig utgivare av Vännäs Tidning. Snabba kast. Dubbelkoll. Jovisst. Vid fjällforsen brus är en publikation, som trots det Pelle Molin-klingande och topografiskt missvisande namnet, kan antas ha viss beröring med grannkommunen Vännäs. Bokens undertitel lyder nämligen ”Sångvals. Text. Vännäs.”

 

Här någonstans känner jag, som gammal Vännäsbyson, att det får vara nog med Valdemar narrande.

 

Fullständigt invirad i lockande och lösa snubbeltrådar konstaterar jag: Det blir ingen minnesartikel om Valdemar Lindhom.

 

Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 1

Av , , 3 kommentarer 48


Efter ett år av sporadiska försök står det klart… Jag kommer aldrig skriva någon väldig introduktion till Valdemar Lindholm. Åtminstone 50 titlar har den gamle Umeåjournalisten på sitt samvete – varav en del kanske plågar honom än idag, där han ligger begravd på Vännäs kyrkogård. Vad som gäckar hos denne tidningsman och författare är just det svindlande omfånget. Vid minst tre tillfällen har jag barskat upp mig, tagit sats och fattat pennan för att ringa in det väsentliga. Miss. Övertramp. Bom.  Trots allt ska jag, så sanningsenligt och ärligt, redogöra för mina misslyckanden. Kanske kommer ni känna någon form av sympati. 

 

Vad som först mötte mig var en pliktskyldig notis i någon av de många norrlandsantologierna, eller i en av de tidigare författarförteckningarna från Litteratursällskapet Norr. Jag kan inte riktigt minnas vilket. Det spelar heller ingen roll. Lindholms namn nämns ofta i den formen av publikationer: under bokstaven L, tillsammans med födelseåret 1880 och -orten Ånge. Därtill kastas inte sällan en eller två titlar upp på bordet (alltid olika). Tanken är säkert att man snabbt ska vända åter i indexet – till Lidman eller Lindgren, eller vidare till Molin

 

En gråmulen höstdag sitter jag där igen, och bläddrar… bläddrar… ”Lindholm”… bläddrar…. Nej, tametusan, inte den här gången! Dagen kommit då Valdemar Lindholm äntligen ska ägnas en studie. Vem han än var, vad han än skrev, så förtjänar han en åtanke.

 

 

Misslyckande 1: Den tröstlösa vandringen i en kringflackande författares fotspår

 

Flitens lampa har tänts. Den första tråden som måste nysta upp, tänker jag, är den om Lindholms olika boorter. Han är enligt Den Svenska Dödboken (en databas som registrerar omkomna svenskars födelse- och dödsorter) född i Västernorrland, likväl ser jag honom ibland omnämnas som Västerbottning. Det måste, föreställer jag mig, ha att göra med en eller flera flyttar. Jag vet att man kan reda ut en sådan här fråga med hjälp av kyrkoböckerna, men jag vet även att det är ett tidsödande arbete. Därför, tänker jag, ska jag ta den korta vägen. 

 

Den korta vägen, eller den svages väg, är att granska en författares olika boktitlar i någon katalog. Kring sekelsskiftet fanns nämligen betydligt fler stora tryckerier än idag, och det hörde till vanligheterna att man valde det lokala. Dessutom är man i Kungliga bibliotekets databas Libris noga vad gäller registrerandet av dessa tryckorter. Det hände också att författarna av lokalpatriotism ville klämma in platsen där verket kommit till i någon form av undertitel. 

 

Snabbt uppdagas det att Valdemar Lindholm och hans produktion inte är något undantag. En av de första titlarna som jag noterar är det tidiga variatrycket Från det gamla Lappland. Anteckningar[1904]. Det står nämligen att det följde med som ”bilaga till Västerbottenskuriren”. Aha! Av allt att döma var det just på denna tidning som den 24-årige Lindholm inledde sin journalistiska bana.

 

Så lång allt gott. Problemet kommer då jag ska skriva ut en fullständig förteckning och skrivarpatronen snart börjar spotta luft. Ut kommer en väldans massa sidor – först skarpa, sedan suddiga och slutligen blanka. Efter att ha vadat fram till det sista läsliga bladet konstaterar jag att Lindholm kommit ut med åtminstone en bok per år, under hela sitt vuxna liv – på inte mindre än 15 olika förlag! En av dessa, romanen Två människor, trycktes i Umeå 1902. Men tätt efter den utkommer ett drama om från Södertälje, en ort där tydligen Lindholm kan titulera sig som tidningsredaktör 1903, innan det alltså är dags för redan nämnda Från det gamla Lappland…[Umeå, 1904]. 

 

Tog han ett friår från VK, som redaktör i Södertälje? Det låter visserligen som en trevlig semester, men samtidigt en smula osannolikt. 

 

Jag tar mig för ansiktet efter att ha skissat upp den kronologiska, högst ologiska, serien tryckorter: Sthlm, GBG, Sthlm, Eskilstuna, Uppsala, Sthlm, Linköping, Dresden (ja, det tycks faktiskt som att Lindholm utgett romanen Die Glocken Meister Siegfried i Tyskland, på tyska!), Sthlm, Uppsala, GBG, Örsnköldsvik, Sthlm, Örnsköldsvik o s v. 

 

Herrejistanes, Valdemar. Ett sådant flackande, farande och oupphörligt miljöutbyte kan väl aldrig gett någon arbetsro?  Klart står hur som helst att jag valde FEL metod och därför straffades med kaos, på mitt skrivbord och i mitt huvud. Min enda tröst är att jag inte gav mig på att utreda dessa ortsförhållanden via kyrkböckerna. Trött och sur lägger jag ner pennan en första gång.

 

 

Misslyckande 2: Försök att vegetera i ett potpuri av kåserande kiosklitteratur och högstämd naturskildring

 

Två månader senare bestämmer jag mig ändå för att göra ett nytt försök. Kanske kan man ta utgångspunkt i någon av Lindholms många böcker? Men var ska man börja? De är så många och tokiga att man drabbas av yrsel. Smaka bara på denna snärtiga skrift: År 2003 eller En midsommarnattsdröm eller Pelle Panks stora fluga eller Hvad ni behagar : stor dramatisk, komisk, tragisk, socialistisk, anarkistisk, kolerisk revy med tal, sång, musik och balett i 0.999 akter och 2/3 tablåer [1903].

 

Jag tar hem det smäckra skådespelet på fjärrlån eftersom att jag någonstans hoppas på en rabulistisk Science Fiction-historia från Västerbotten likt byskeförfattaren Elfred Berggrens Robotarnas gud(som jag tidigare skrivit om i Provins 2:2009). Så gott det går försöker jag förtränga de onda aningarna om att det i själva verket rör sig om ett studentikost upptåg av det tendiösa slaget. 

 

 

Forts… följer i nästa inlägg. Nämligen HÄR!