På min förra blogg hade jag ett inlägg som flera år i rad var det mest visade inlägget. Det inlägget handlade om varför autistiska kan bli bra skådespelare. Först nämnde jag att Temple Grandin påstod att autistiska blir bra skådespelare eftersom de hela tiden spelar teater. Att leva tillsammans med ”normala” människor betyder att man måste anpassa sig till de och spela en roll för att vara som de. Sant eller inte, jag hade ett tillägg. Jag tänkte mig att om muntlig kommunikation är svårt kan det vara naturligt att istället försöka med kroppsspråk. Använda kroppen för att uttrycka vad du vill säga. I mitt fall är det till och med så att min lågstadielärare ord för ord sa att jag använde mig av kroppspråk istället för att säga vad jag ville. Saken är den att jag nu ska vara med i föreställningen Level 7 på NorrlandsOperan, med bl.a. musikalakademin på Strömbäck. Det jag säger är att även om min erfarenhet av teater, som vuxen, är begränsad kan jag i mitt vardagliga liv tillägnat mig relevanta erfarenheter. Det kommer att bli en bra föreställning och om du har tur har du biljetter eller det är möjligt du fortfarande kan hitta biljetter.

Men det finns givetvis nackdelar med att inte vara bra på muntlig kommunikation. I dagens värld är följande ett lyxproblem*, men låt mig skriva en grej. Till min utbildning behöver jag en så kallad LIA-plats, Lärande i arbete. Utbildningen har lagt ansvaret på att hitta dessa platser på oss, vilket kan vara ett problem. Själv satsade jag på att skriva till arbetsplatser, inklusive fem e-post-meddelanden till personer på SLU i staden – den enda för mig lokala arbetsplatsen utbildningen rekommenderade. I de flesta fallen fick jag inte svar. Sedan fick jag höra att det ”verkar oseriöst” att skriva istället för att ringa. Jag visste faktiskt inte att vi lever i en så muntligt kultur. Att jag i detta fallet skulle vara handikappad av att vara sämre på muntlig kommunikation än skriftlig.

Okej om min skrivartalang. Jag ska inte överdriva, jag tror inte jag är lika duktig skribent som t.ex. Donna Tartt – just nu läser jag om hennes Steglitsan och den är absolut den mest välskrivna romanen om ond bråd död och en konstälskande, kedjerökande knarkare i opiatepidemins USA**, som någons skrivits. Men jag är faktiskt en publicerad skribent som lade ner så mycket ork som jag hade på att skriva dessa personliga brev och CVs. Det är lite synd om det inte räcker, för att telefonsamtal är viktigare.

* Det är klart vi kan shoehorn in att samhället kanske hade varit starkare om vi hade låtit alla, även de mindre verbalt begåvade, komma till sin rätt.
** Jag har säkert helt fel, men jag gillar att tänka att cigaretter och piller är laster för de “primitiva” delarna av vår hjärna, medan konst är en last för de mer utvecklade delarna.