Jag planterade ju amerikanska potatisbönor (Apios americana). Det fanns två anledningar till att jag tycket grödan lät kul. Dels att de nämns lite då och då, bl.a. som exempel på underutnyttjade ärtväxt. Dels att amerikanska potatisbönor är en ärtväxt med ätbara rotknölar. Vad jag skulle ha tagit mer hänsyn till är att alla artiklar som kom upp när jag sökte på “how to grow american potato bean” beskrev grödan som långsamt växande och att det tar två, eller vid dåliga förhållanden tre, somrar för rotknölarna att mogna. Plantera en gröda som behöver tre somrar innan skörd – what was I thinking?

Ja, en sommar i Västerbotten får räknas som dåliga förhållanden*. Jag planterade mina potatisbönor inomhus i mars i år och ställde ut de i mitten av maj. Efter en sommar utomhus har den ovanjordiska delen växt i mitt tycke imponerande snabbt. Men om jag tar upp växten ur potatiskrukan, ser man att knölarna knappt har börjat formas (se bild). Jag får väl för säkerhets skull övervintra krukorna frostfritt. Ta fram dem igen nästa sommar. Göra om proceduren en gång till och sedan, hösten 2025 kan vi ha en skördefest. En del gör tydligen chips på rotknölarna. Om två år kanske jag har köpt en air-fryer, på skördefesten kan vi ha potatisbönor-chips och hur det än utvecklas kommer Ukraina att behöva stöd, så vi kan ha ukrainskt öl till (de kanske t.o.m. har alkoholfritt ukrainskt öl på bolaget då).

Med mindre bokstäver, för den som är intresserad. På 1980-talet förädlade University of Louisiana tydligen A. americana för att ge bättre skördar. Jag vet inte vilken sort A. americana jag har, men det är tveksamt om jag har någon av deras förädlade varianter.

* Egentligen utanför ämnet men jag läste just om ett projekt på arkitekthögskolan (designing cycles at 64°) som gjorde en poäng av att vi har sub-arktiskt klimat. Sub-arktiskt låter inte bra för trädgårdsodling.