Jag planterade ju amerikanska potatisbönor (Apios americana). Det fanns två anledningar till att jag tycket grödan lät kul. Dels att de nämns lite då och då, bl.a. som exempel på underutnyttjade ärtväxt. Dels att amerikanska potatisbönor är en ärtväxt med ätbara rotknölar. Vad jag skulle ha tagit mer hänsyn till är att alla artiklar som kom upp när jag sökte på “how to grow american potato bean” beskrev grödan som långsamt växande och att det tar två, eller vid dåliga förhållanden tre, somrar för rotknölarna att mogna. Plantera en gröda som behöver tre somrar innan skörd – what was I thinking?

Ja, en sommar i Västerbotten får räknas som dåliga förhållanden*. Jag planterade mina potatisbönor inomhus i mars i år och ställde ut de i mitten av maj. Efter en sommar utomhus har den ovanjordiska delen växt i mitt tycke imponerande snabbt. Men om jag tar upp växten ur potatiskrukan, ser man att knölarna knappt har börjat formas (se bild). Jag får väl för säkerhets skull övervintra krukorna frostfritt. Ta fram dem igen nästa sommar. Göra om proceduren en gång till och sedan, hösten 2025 kan vi ha en skördefest. En del gör tydligen chips på rotknölarna. Om två år kanske jag har köpt en air-fryer, på skördefesten kan vi ha potatisbönor-chips och hur det än utvecklas kommer Ukraina att behöva stöd, så vi kan ha ukrainskt öl till (de kanske t.o.m. har alkoholfritt ukrainskt öl på bolaget då).

Med mindre bokstäver, för den som är intresserad. På 1980-talet förädlade University of Louisiana tydligen A. americana för att ge bättre skördar. Jag vet inte vilken sort A. americana jag har, men det är tveksamt om jag har någon av deras förädlade varianter.

* Egentligen utanför ämnet men jag läste just om ett projekt på arkitekthögskolan (designing cycles at 64°) som gjorde en poäng av att vi har sub-arktiskt klimat. Sub-arktiskt låter inte bra för trädgårdsodling.

Om du söker på “amerikanska potatisbönor” är det mycket möjligt att ett av de första resultaten du får är min krönika om växten med det latinska namnet Apios americana. Det är en nordamerikansk ärtväxt med ätbara rotknölar. Jag trodde väl nästan att växten är helt okänd i Sverige, men om du gjort den sökningen ser du att andra än jag har skrivit om den, eller till och med säljer knölar. Själv läste jag första gången om A americana i Beth Shapiros Life as we made it, där den ärtväxten beskrevs som en framtida gröda, i och med att den skulle kunna ge pålitliga skördar även under framtidens opålitliga, skrämmande klimat.

Jag tycker att sådant är kul och beställde knölar. Här är en bild på en planta som kommer från en rotknöl satt den 15 mars. Så här såg den ut några veckor senare. Mer bilder kommer om någon är intresserad.

Det finns en anledning att potatisbönor inte odlas allmänt. Den ger helt enkelt inte de skördarna vi idag behöver. Man kan till och med läsa att knölarna bara ska skördas vart annat år eller om den odlas på ogynsam plats, kanske bara skörda vart tredje år. Tänk dig en gröda som inte ens ger en årlig skörd. (Däremot kan du äta dess blommor och skälkar.) Jag har inga illusioner om att potatiskrukan jag satte växten i ska svämma över av knölar. Det har sin poäng att inte ha förväntningar för trädgårdsodling, pessimister blir inte besvikna.

För att jämföra med ett exempel då jag hade förväntningar. Av någon anledning hävdar tillverkarna av nematoder mot sorgmyggor att nematoderna kommer att få bukt med 100% av dina sorgmyggor. Och även om jag borde ha vetat bättre trodde jag på dem. Så fungerar det inte i verkligheten. Inte för mig i alla fall. Nematoderna minskar antalet sorgmyggor i de infekterade krukorna. Men myggorna är kvar. Det uppstår en balans mellan nematoder och sorgmyggor, vilket i sig är positivt för växterna. Egentligen var det väntat. Men som sagt var jag naiv nog att tro på texten på förpackningen. Att mina krukor skulle vara som isolerade öar i världshaven. Att sorgmyggorna skulle vara som fåglar som inte kan flyga och nematoderna skulle vara som katter. Ingen balans.