Ekergårds fisk och grönt

Kategori: Böcker

Självlysande blå ros : Syntetisk biologi och växter i provrör

Av , , Bli först att kommentera 1

Det sägs ibland att det finns en överlappning mellan egenskaper som behövs för att bli en bra forskare och diagnoskriterer för autismspektrumtillstånd. Det är ett ämne jag kommer att återkomma till. Så läge kan jag nosa på ämnet. Mitt nattduksbord ser ut så här. Det mest ambitiösa är böckerna som återfinns i förgrunden: Plants from test tubes : An introduction to micropropagation, Holly Scoggins, Mark Bridgen, Lydiane Kyte och John Kleyn ; Synthetic aesthetics : Investigating synthetic biology’s designs on nature, Alexandra Daisy Ginsberg, med flera.

 

IMG_20180912_123125204

 

En bok om syntetisk biologi och en om att odla växter i laboratorium. Båda sakerna intresserar mig. Jag vet att många är rädda för nya tekniker. Jag har också varit det. Men samtidigt kan man tvärtom bli lite “triggerhappy” när det kommer en ny cool teknologi. Typ man blir arg över att ”The Man” i Bruxelles förbjuder mig att tillverka en självlysande, blå ros som luktar vanilj i mitt eget hem. (Löjligt överambitiöst exempel, som jag tvivlar på att privatpersoner kan lyckas med.) P.g.a. EUs och Sverige stenhårda gmo-lagar från 1990-talet. Fast EU’s lagar har viktigare konsekvenser än att jag inte får leka med tekniken och böckerna handlar om mer än gmo. Och det finns annat intressant inom design, biologi och ingenjörskonst.

Odla modellorganismer : Douglas Coupland från Vancouver

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag skulle kunna skriva många inlägg om den kanadensiska författaren Douglas Coupland. Han har vissa teman, saker som återkommer i flera av hans romaner och Autismspektrument är faktiskt ett av dem. Autism nämns i Microselfs (1995), i Jpod (2006), och till och med i hans biografi över Marshall McLuhan (fast han säger inte att McLuhan var autistisk). Och i Player one (2010) (ej att förväxla med Ready player one) är en karaktär Rachel, en 18-årig autistisk tjej. Förresten boken utspelas på en flygplatsbar* och jag kan nämna att Rachel gick dit med avsikten att bli gravid, för det skulle vissa hennes pappa att hon var mänsklig.

Vad jag skulle komma till var att hon försörjer sig genom att avlar vita möss för försäljning. Det känns som ett jobb som skulle kunna passa ”oss”. Jag kan inte lova att arbeten i labb passar alla, jag är inte heller säker på att laboratorium är de största uppköparna av vita möss, men jag skulle gilla att få leverera material till labb. I mitt fall skulle det vara att odla växter till växtforskare, inte vita möss. Tyvärr får jag anta att våra växtforskare inte har brist på växter, jag spekulerar bara. Jag har faktiskt en gång besökt ett sådant laboratorium. Lustigt nog inte här i Umeå (även om vi givetvis har växtforskare här också), utan i Linz, Österrike. Här är ett av mina foton därifrån. En micropropagation, tobaksplantor som växer i gel.

Screenshot_2018-08-27-15-54-38

Detta inlägg är lite virrigt. Jag vet. Vad jag vill säga förutom att Coupland är en favoritförfattare, är att jag, när jag funderar på vad jag kan ge tillbaka till samhället ändå tänker på labbarbete.

* På tal om vad som återkommer i Couplands romaner. En kvinna i baren beställer Singapore sling.  Och den drinken återkommer i flera av hans romaner. Första gången i Livet efter Gud (1993), då en hiv-positiv karaktär dricker det eftersom det är en retro-drink. Förstår ni? Hiv är ett retrovirus.

Boken jag inte kan läsa från pärm till pärm

Av , , Bli först att kommentera 3

Det tog lång tid för mig att läsa Konsten att fejka arabiska av Lina Liman. Egentligen har jag fortfarande inte läst den från pärm till pärm. Jag fick lov att hoppa över flera kapitel i mitten av boken, om hur hon under sju år far in och ut på psykiatrin. Det var för jobbigt att läsa. Vad jag nu kommer att kommentera här är två saker från de sista kapitlen.

Först Lina Liman använder en liknelse med en krycka. Tänk dig att du är född med en skada på ena benet som gör att du måste gå med krycka. Poängen är att du tror att om du bara tränar tillräckligt kommer du att kunna gå som alla andra. Det är ungefär så det är att ha ett odiagnostiserat, osynligt handikapp. I mitt och Limans fall då en autismspektrumstörning. Man förstår inte att alla andra inte kämpar lika hårt som du själv gör. Andra förstår inte hur hårt du har kämpat och ändå inte lärt dig metaforiskt gå utan krycka. Du kanske har fått höra det klassiska: “du kan om du vill”. De tror du är lat och inte vill förbättra dig själv. När du egentligen kämpar så hårt du kan.

Det andra från de avslutande kapitlet i hennes bok som jag kan kommentera är hennes kritik av psykiatrin. Jag fick diagnosen först när jag var 27, hon fick den ännu senare i livet. Varför missade psykiatrin under så lång tid våra uppenbara neuropsykiatriska funktionshinder? Jag har alltid tänkt mig att de dåliga erfarenheterna jag har från psykiatrin beror på dels dålig kunskap om autism, dels för att jag hade oturen att träffa enstaka individer som inte passade till sitt jobb. Det tydligaste exemplet var kanske att en läkare som var med och feldiagnostiserade och felbehandlade mig redan hade en prickning från ansvarsnämnden. Men handlar det egentligen om något mer än bara enstaka personer. Om vi nu utgår från att dessa enstaka personerna är lika dåliga som jag upplevde dem, varför har de inte ersatts? Är det för att vi har brist på personal ? Brist på resurser? Ämnen utanför denna blogg.