Ramones – I don’t wanna grow up har fått mig att fundera över livet ett flertal gånger…
Det här med att växa upp…vad är det egentligen? Hela mitt tonårsliv så har jag kämpat emot att ’växa upp’ och att träda in i vuxenvärlden. Som 16-17 åring så satt jag oändliga kvällar tillsammans med mina vänner i källaren och planerade framtiden in i minsta detalj, man tyckte sig ha svar på allt och ville göra en skillnad. ’Jag ska alltid rocka lika hårt än fast jag är 35 år gammal’ ’Jag vill aldrig bli vuxen’

Nu som 25 så känns det ibland som att man fortfarande är 17 år. Man blir pirrig i magen när man sitter i soffan tillsammans med en tjej och man blir lika osäker när man ska ta kontakt med någon. Man har träffat tjejer och kysst på tok för många genom åren men fortfarande så känner man sig som en osäker 17 åring varje gång man ska stöta på någon.

Det känns tryggare att sitta framför datorn och skriva än att stå öga mot öga, stilla tillsammans medan världen springer förbi en.

Men samtidigt så sitter man i soffan med sin laptop och betalar räkning efter räkning och försöker att få ekonomin att gå ihop…

Jag sitter fortfarande på kvällarna och fnissar för mig själv när jag ser på The Simpsons och på alla andra kultserier (helst tecknat, Family Guy & Futurama mm)

Jag har mina palestina sjalar, mina New Era kepsar och skateskor. Jag vägrar släppa taget om ungdomsåren och tonårslivet helt…Jag vill för alltid vara den jag är.

Skjortor, stickade tröjor, finskor och dricka vin till middagen är inte alls min grej. Tidiga kvällar, bingolotto på helgen och skidåkning? Nej tack, inte min grej….alls!

Jag antar att vi alla måste växa upp till slut men låt mig få ta mig dit självmant med tiden…nu känns det som att man blir knuffad framåt.
Parmiddagar med lama och torra skämt, att toffla ihop totalt och hitta sig en partner att yngla av sig med.

Vad hände egentligen med att hålla fast vid barnet inom sig själv?
Jag är kantstött och lite trasig men jag har listat ut systemet! Jag har klurat ut en av många av livets alla mysterium!

Jag fortsätter att vara ungdom ett tag till….en ungdom som tar hand om business och håller i rodret som en riktig man. jag har tagit hand om mig själv i så många år att jag vet hur man står på sina egna två ben.

http://vk.se/Article.jsp?article=253935

’Gyllene mat gav mersmak’….jodu, det tror jag säkerligen, men för vilka då? Varför lägga ner tid på att framställa något som ingen vanlig ’svensson’ eller invandrare ens har råd med? I dagens inflations samhälle så känns inte en 10 000 kr pizza som det rätta svaret.
Ja, kanske att monopol gubben kan komma till Umeå och Ängen och njuta av en? Vem vet, men då säger jag dig att hörru du monopol gubben, sänk priset på Centrum och Norrmalmstorg!

Alltid så ska det vara att man tävlar mot varandra om vem som kan bräcka vem, men nu så står jag återigen som ett frågetecken! (?) Vem tävlar Ängen mot? Vilken pizzeria eller restaurang hotar att sätta sig upp emot denna vansinnes pizza?
Svaret är enkelt: Ingen!

Hade totalt glömt bort Ängen by the way. Restaurangen som har ändrat namn och tema ett antal ex gånger. Kommer ihåg när man sprang runt som ’odödlig’ 14-15 åring på Mariehem och UG (Ungdomsgården) och gick förbi Ängen (dåvarande Shadow) som var en pizzeria som låg i bakgrunden av Pizzeria Maria.

Kanske denna pizza är ett skrik för uppmärksamhet? Att man vill hamna i rampljuset på Umeås lokala tidning? Att få kändiskap för något lika galet som Skellefteås ’Calskrove’ (Vilket är helt korkat och vidrigt) Vem i hela friden skulle kombinera en calzone med ett saggigt skrovmål? varför inte bara skjuta upp en massa fett i ådrorna på en gång för?

Nä, jag är inget hälsofreak på något sätt men jag skulle aldrig trycka i mig ett skrov och en pizza samtidigt. För att inte tala om att lägga ut mina surt förvärvda pengar på en vansinnes pizza.

Vart är snabbmats kulturen på väg? What’s next? En 10 000 kr kebabrulle?

Over and out!

Det finns vissa saker i livet som man aldrig kommer att glömma och platser som är speciella för en, som verkligen betyder något. Jag vet, jag skrev i förra inlägget att vi hörs imorgon men jag måste bara få ur mig lite ilska nu. Jag var senast igår på Hamrinsberget och kollade ut på ’min’ stad, Umeå. Jag fann mitt lugn när jag stod där på det igensnöade bordet längst upp på toppen.

Jag läste nu faktiskt här på VK.se denna jäkla idé http://vk.se/Article.jsp?article=253219
Nu vill Balticgruppen bygga en jäkla evenemangsarena på Hamrinsberget.

’Det är ett spektakulärt bygge insprängt i Hamrinsberget, som skulle ge Umeå ett nytt landmärke. Dessutom föreslår de att Umeås nya äventyrsbad byggs ovanpå arenan.’

Är inget heligt längre? Vadå ge Umeå ett nytt landmärke? Umeå finns ju redan placerat på kartan ju, eller? Ännu ett äventyrsbad? Hallå, håll er till Nydala om ni vill bada och plaska.

Jag har tonvis med minnen från Hamrinsberget…delade det tillsammans med en gammal flamma för flera år sedan, haft grillkvällar där med mina vänner och dylikt…
Kommer aldrig att glömma vinterkvällen då jag och mitt dåvarande NFG gäng satte ihop en eld och grillade. Det var en överlägsen kväll…alla var samlade och man kände verkligen att man levde….

Nu och då när jag vill hitta lugn och ro så brukar jag pallra mig till Hamrinsberget vinter som sommar och bara titta ut över Umeå stad. Min stad, mitt lugn och mina minnen.

Aldrig att jag tillåter att några gubbar ’fräsa’ sönder Hamrinsberget bara för att bygga någon överdriven och onödig arena för att ’ge Umeå ett nytt landmärke’.

Vad arg och ledsen jag blir…

Nu ska jag beklaga mig för mina vänner och sura resten av dagen….nä, jag ska snart få besök och det ser jag verkligen fram emot!

Men nu blir jag irriterad på riktigt!! Här sitter jag med gitarren och försöker att skriva nytt material och koppla av så börjar stressen komma med stormsteg! Tvätten ska vikas, sista av städningen ska göras och sedan så ska en vän komma över i eftermiddag och jag måste hinna byta om och handla lite mat och munchies för ikväll! Vad hände med min lugna dag? Nu sprack ju min plan om att chilla och bara njuta av en underbart fin dag!
Ja, suck…det blir inte alltid som man vill här i livet 😀 dagarna och veckorna går för fort…skolan lastar bara på mer och mer uppgifter, tentor och arbeten på varandra…

Vart finner man luckan att andas ut? När hinner man som student att pusta ut? Snart sportlov, då ska jag i alla fall stå alldeles stilla i stormen och bara blunda…finna min inre ro…Nina Simone predikar ur mina högtalare att solen kommer och att allt blir bra…om jag bara fick höra dig sjunga varje natt innan jag somnade….

Missförtå mig inte fel, jag ser fram emot att träffa min gamle vän igen självklart, det är bara det att det är så mycket att ordna och ställa med innan man ses!

Ciao, nu ska jag iaf ta en powernap!
hörs imorgon!

Förr när man hade en ledig dag från plugget, jobbet whatever så brukade jag få sådan panik över att jag skulle få så himla mycket gjort under dagen att man totalt missade att varva ner och koppla av! Det var hemskt, man skulle städa, hinna med en sväng på stan och plugga eller träffa lite vänner. Man hann ungefär med hälften av alla ens planer sedan så mådde man bara dåligt och fick stressmage. Huvva, varför är det så att man måste tävla med sig själv för? Man tävlar om hur mycket man kan hinna med på så kort tid som möjligt.

Så nu idag på min lediga dag så ska jag ta det chill…jag väntar på att min tvätt ska bli klar och sedan så ska jag äta någon slags lunch i lugn och ro. Jag har stereon på hög volym och idag så ska jag verkligen finna min inre ro och mitt lugn ute i solen. På med solbrillorna och MP3-spelaren full av ny musik!

Ska inte göra något, bara njuta av denna dag och sedan om det faller mig in kanske plugga lite! Har ju det här förbaskade specialarbetet att göra och Historia B uppgiften att rätta…vänta nu, nu börjar stressen komma igen. Ni ser, det är så enkelt att falla tillbaks till dåliga vanor igen. Nu tar jag några djupa andetag och bara slappnar av…låt stressen rinna av en.

Jag plockar upp gitarren istället och spelare lite…då ska ni se att min stress försvinner!

Ciao

Hur kommer det sig att man kan vara så cool och lugn som person i vanliga fall men när man ska ta kontakt med det motsatta könet och lägga in en stöt eller bara prata med någon som man verkligen gillar så är det som att orden helt försvinner ur en. Man står där om en idiot och kallsvetten tar vid. Man stammar och tappar bort vad man ska säga. Fjärilarna i magen dyker upp och nervositetetn. Man blir kall samtidigt som man svettas.

Det är en konstig känsla kärlek, och jag måste säga att jag ibland hatar kärlek över allting annat samtidigt som det är den absolut bästa känslan någonsin.
Än fast man kärleken har fått en att gråta tonvis med floder och lämnat öppna sår inombords så kommer jag alltid att tro på kärleken, vad som än händer och än hur sårad den kommer göra mig.

Jag är en sann sucker for love, och jag vill aldrig vara någonting annat….

Efter en lång och jobbig sommar som var kantat med så mycket tårar och besvikelse…eller rättare sagt sorg…allt blev bara så fel. Hon stal mitt hjärta och alla mina känslor, hon förvandlade mig till ett enda stort frågetecken.

jag blev stum och gick under ytan totalt…mina bröder slet upp mig och fick mig att tänka mer klart…hon lämnade djupa spår och skruvade huvudet på mig, rejält…jag kan inte ta igen alla elaka saker som jag sa till mina nära och kära eller få saker ogjort….jag började plugga igen för att göra morsan lite stolt över mig. Det kändes som att det var dags att ta tag i sitt förflutna, gymnasiet…så jag började på folkhögskolan. Som tur var så hade jag min bror Martin där. Han hade redan pluggat där i några år så nu hade jag en nära vän därute, skönt.

Alla sår som hon lämnade och alla dåliga minnen var som etsade i min skalle och det var en riktigt jobbig höst i skolan…ibland så ville man bara försvinna och aldrig komma tillbaks till Umeå, där alla minnen och sår fanns…

Det var då som DU dök upp…dina leenden fick mig att smälta, dina snälla ord sken igenom mig som en sol, du fick mig att le och skratta. Jag fann dig i skolan, av alla platser som man kan träffa någon på som ’vuxen’. På skolan, det känns som att jag är 17 år igen och går på gymnasiet….haha…vart var jag?

Jo du, lilla du…du hjälpte mig att se på saker och ting annorlunda, du fick mig att se ljuset dagen efter och inte bara ensamheten och mörkret som hade fyllt mig så mycket sista tiden. Varje gång jag är på väg att falla så märker du det och drar mig upp igen. Det räcker med att mobilen plingar och du skriver något snällt eller pratar med mig på skolan. Jag skiner upp som en sol varenda gång.

Du är min songbird…du är tystnaden när jag finner min inre ro. Jag är på väg att lära känna dig och jag har tänkt att du verkligen ska få lära känna mitt sanna jag…Erik, killen som du har satt ett stort leende på sina läppar…vintern må vara mörk men solen skiner på dagarna och vi ska åka bräda tillsammans när tid ges, i wouldn’t wanna miss it for the world…inte en chans…jag är dig evigt tacksam Nina. Försvinn aldrig, du har verkligen fungerat som mitt leende…