Säg hej till Ivan!

Av , , Bli först att kommentera 4

Ibland är det snabba vändningar. När Dean dog tog Max över vårdnaden av Rakel, vår ettriga lilla kattunge. När Max sedan började må sämre och inte orkade ta hand om Rakel började Rakel demolera vårat hushåll. Och sedan fick jag se den här bilden på blocket:

ivan

 

En svart, långhårig hankatt i ungefär samma ålder som Rakel.

Den där sambon jag har blev rätt snabbt lite kär och bad mig ringa på annonsen.

Det slutade såklart att vi åkte ett antal mil för att kika på honom. Han omplacerades därför att han inte lyckades bli accepterad av den andra katten i hushållet. Ägaren berättade dessutom att när andra spekulanter varit för att kolla på honom hade han gömt sig och vägrat komma fram. Dessutom var han inte särskilt förtjust i att bli hanterad och var allmänt nervös.

När han såg oss komma in genom dörren försökte han genast gömma sig men med lite kattspråk, lock och pock samt hjälp från ägaren lyckades vi få honom att iallafall stanna synlig i rummet.

Först försökte jag muta honom med godis. Det gick inte. Så jag tog fram en kattleksak, en vippa, alltså en pinne med snöre och fjädrar. Han lekte tills han låg raklång på golvet och flämtade. Efter det fick vi röra lite i honom.

Självklart fick han följa med hem, det var en omöjlig situation för honom och vi visste att vi skulle kunna göra oerhörd skillnad i hans liv.

 

1470123_717626388266335_562626605_n

 

I början kunde vi inte ha honom hemma så han fick tak över huvudet hos mitt ex. Och där började han blomma ut! Exet bara skrattade när jag berättade hur han varit när vi hälsade på honom, han blev snabbt en helt annan katt, totalt tvärtemot hur han varit hos förra ägaren.

Hemma hos oss fortsatte han att gå från klarhet till klarhet. Han är supersocial, klängig, vill gosa med alla människor som kommer in genom dörren, går med på vilken hantering som helst och ja. Det är inte den katt vi hämtade.

581193_713535858675388_160519862_n

 

Lyckan när han insåg att det gick att ligga i mitt eller J:s knä var obeskrivlig. Det började med att han låg i mitt knä med magen i luften och sov en hel kväll. Men oftast föredrar han om vi lägger honom som en halsduk runt axlarna.

1450911_717522044943436_253355912_n

 

Han verkar vara genuint lycklig nu vår stora, lilla tvärtomkatt. Han leker med Rakel och när han inte leker med Rakel befinner han sig nära oss människor och tigger gos. Han är alltid med och vill alltid kika på vad vi gör, särskilt om J gör någonting. Det går inte att ta ett kliv bakåt när man står och gör någonting i hushållet, för där ligger Ivan, rakt bakom fötterna och funderar på om han ska tigga gos eller fortsätta betrakta oss.

Dessutom har han hemskt roligt åt att reta de äldre katterna till vansinne. Han har blivit accepterad av de två äldre katterna men de spar inte på svingarna om han beter sig respektlöst. Ibland låter det som att någon har släppt lös tredje världskriget i vår lägenhet. Det är Ivan som har retat någon med en kaxig svans eller ett busutfall, så behandlar man inte värdiga äldre kattdamer! De kommer nog få pli på honom förr eller senare. De är duktiga på att tukta ungdomliga lymlar och kattungar.

Rakel är överlyckligast, trots att hon är hälften så stor som Ivan kastar hon sig glatt in i brottningsmatcher och hugger blodtörstigt efter Ivans tassar. Hon har lärt sig att han har så mycket päls att det är bara tassarna som hon kan komma åt honom på. Det är verkligen ett härligt och omaka par.

Bli först att kommentera

Max.

Av , , 2 kommentarer 5

Ännu en lång paus. Och ja, det beror på förlusten av vår Max.

Ännu ett inlägg som har varit väldigt svårt att skriva, det är helt overkligt. I tretton år har jag och Max hängt ihop. Hon var min första katt. Katten som fick mig att släppa min katträdsla.

1003106_641176835911291_159403089_n

 

 

En absolut fantastisk personlighet. En sådan som man inte tror finns på riktigt för att den är så stor och så egen.

Hon var högljudd och hade den mest enerverande rösten som fanns. Hon var väldigt kontaktsökande och ville ha en människa att klänga på nästan tjugofyra timmar om dygnet. Hon hade åsikter om allt, hon var väldigt tydlig med hur hon ville att saker skulle fungera. Såg hon botten på matskålen, ja då skulle den fyllas på direkt, oavsett om hon var hungrig eller inte. För så ska det vara.

Kom det någon och hälsade på så skulle hon upp i famnen på dem och så skulle de avguda och klappa på henne. Hon var jobbigt smart och klurade ut rätt komplicerade grejor. Hon var tränad till att lyda handtecken och var väldigt signalkänslig. Hon var extremt känslig för hur jag mådde, så fort jag var i obalans hoppade hon på och bråkade med de andra katterna för att ta över ledarrollen i flocken.

1097d246-eeed-40a6-8ad5-c185e049fb87_zpsb44f7b00

Hon älskade att bli kliad på huvudet och särskilt öronen.

Det är väldigt tyst här hemma nu. Max hade alltid ljud för sig, hon kuttrade, knattrade, snarkade, jamade, hojtade och ja. Alla ljud en katt kan ha för sig.

Och det är så himla udda att inte vara konstant täckt av vita katthår. Sambon brukar säga att Max fällde sin egen kroppsvikt i hår flera gånger om dagen.

Jag förväntar mig fortfarande att få en hård och blöt buff på insidan av underarmen från en kelsjuk Max. Efter att ha klappat den där katten nästan varje dag i tretton år kommer jag precis ihåg hur hennes kropp kändes under min hand. Den korta ryggen med långa täckhår och den korta och fluffiga svansen.

 

1378296_702291189799855_2081821892_n

 

Hon var så lustig när hon lekte, hon fångade leksaken med tassen, utan klor, mer som att hon greppade. Och busblickarna, trots de tretton åren hade hon alltid nära till bus. För övrigt var vi så himla tajta att bara en blick från henne fick mig att förstå vad hon var på för humör.

 

 

 

 

1390618_701295163232791_1772088717_n

 

 

 

Hon var briljant med kattungar. Hon var störtförtjust i kattungar och brukade inte morra eller fräsa åt dem när de kom. Men när de väl bott in sig och börjat komma in i flocken var det dags att uppfostra dem. Och tvätta dem. Uppförde dom sig inte kastade hon sig över dem och korrigerade dem högljutt. Och nåde den kattunge som inte låg stilla när det var dags att få öronen rengjorda.

Det var rätt enkelt att ta in katter i flocken med Max som ledare. Det spelade ingen roll om den andra katten var dubbelt så stor som henne, hon vann alltid. En stenhård vilja och en envishet utan dess like var det vinnande konceptet.

Jo, vi stångades mentalt fler gånger än vad jag kan räkna. Men slutligen så nötte vi ned varandras vassa kanter och Max har lärt mig mer om katter än någon annan katt.

Som vanligt kommer orden till korta när en fantastisk och egen personlighet ska beskrivas. En knarrig, tjurig, lojal och väldigt älskvärd personlighet.

Tyvärr blev hennes artros- och spondylos övermäktig för henne och för oss. Jag klarade inte av att se min älskade vän ha ont trots maxdos av smärtstillande och antiinflammatorisk medicin.

Artros vet väl de flesta att det är problem med lederna, spondylos är det inte lika många som vet vad det är. Spondylos är benutväxter på ryggraden. Har man tur kan de läka ut, men ofta verkar de bara bli värre.

Den 21/10 fick hon somna in i mina armar.

Min älskade vän.

2 kommentarer