Kan börja med att den här helgen har gått på tok för snabbt, fram till 19:00 ikväll. Nu går den för långsamt. Jag har tråkigt. J ligger och ser hockey i sovrummet så jag gick och hoppade lite i sängen och gnällde om att jag var uttråkad. Han skrattade åt mig och sa åt mig att gå och titta på the Warriors. Det var en himla bra idé men jag insåg också att jag var mer sugen på att se Blade Runner. Det är alltså vad jag ska göra nu. Nu när jag tänker efter är jag rätt sugen på att se Tooth and Nail och Heavenly Creatures också. Heavenly Creatures har jag inte sett ännu men fick den rekommenderad för mig i helgen.

Har en del vänner som mest bara roar sig med att titta på konstiga filmer och egentligen borde jag väl frågat om någon av dem har något nytt att tipsa om. Men det är söndag och Blade Runner känns som en gammal bekant som man inte behöver anstränga sig för att umgås med. Vilket känns som en rätt bra nivå just nu då jag inte riktigt vet om jag kan bemästra min rastlöshet tillräckligt.

Behöver jag berätta att jag är rätt grinig över att Voddler är nere för tillfället?

Är ledig imorgon och funderar på vad jag ska göra; städa? Se mer film? Sova?

Sitter och läser alla de bloggar jag har bokmärkt som jag inte gillar. Jag skulle tippa på att en fjärdedel av de bloggar som ligger bokmärkta är sådana bloggar som jag läser bara för att jag irriterar mig på skribenten av bloggen. Är inte det lustigt?

Jag får trösta mig med att de resterande tre fjärdedelarna är sådana bloggar som gör mig glad och som jag gillar.

Men ibland, då vill jag känna mig irriterad och sucka lite över mänskligheten och då kommer de andra bloggarna väl till pass.

Jag är fullkomligt medveten om att den här bloggen har mycket goda förutsättningar att reta gallfebern på folk. Det roar mig väldigt mycket. Faktiskt.

Jag funkar så, jag gillar att ställa raka frågor till människor som besväras av det, jag gillar att vrida ord och meningar till dubbla meningar, jag gillar att vara chockerande ärlig och jag gillar att spela djävulens advokat.

When Love cast me out, it was Cruelty who took pity on me.

Okej, inte fullt så melodramatiskt, inte alls faktiskt. Vad jag menar är att även om jag försöker bli en bättre variant av mig själv, störtar min humor mig ständigt i fördärvet. Jag kan inte låta bli att retas och jag älskar att munhuggas. Jag har värre sidor än så men det tänker jag inte gå in på.

Sitter och äter jellybeans och försöker bestämma mig för vilken smak som är godast. Inte gröna iallafall. Just nu är det oavgjort mellan vita och gula.

Har även dagens deppstund. Brukar tillåta mig själv att känna mig nere en liten stund varje dag. Ja, tillåta är rätta ordet. Det är så himla lätt att gräva ned sig i sin egen olycka att jag brukar försöka begränsa tiden. Stiger man upp varenda morgon och verkligen känner efter hur man mår är det mest troligt att man inte kommer upp ur sängen alls, psykiskt frisk eller ej. Efter att ha grävt ned mig en stund brukar jag säga till mig själv: Ja,det är så här du känner just nu, det är bara att acceptera och gå vidare. Sedan går jag helt enkelt vidare, kanske går jag vidare med så simpla saker som att fundera vad jag ska äta till middag, att le åt att solen lyser eller stoppa ned reklamen i pappersåtervinningen. Det behövs inte stordåd för att gå vidare, bara man gör det.

Jag brukar säga att min bästa överlevnadsförmåga är min galghumor. Humor kan ta udden ur det mesta. Jag är rätt välbedövad (paus för trumvirvel).

Nu ska jag gå vidare, kanske tvätta håret eller kanske hämta ut det där paketet som ligger och väntar på Preem. Antingen får jag väldoftande hår eller så får jag DVD:er att roa mig med, jag tjänar helt enkelt på att gå vidare!

Ja, så är det, är så trött att jag håller på att trilla av stolen trots en tantlur i eftermiddags. Vanligtvis brukar jag vara bra på det här med energitjuvar men den här verkar ta knäcken på mig för tillfället. Not to worry! Jag kommer säkert på något sätt att hantera det. Förr eller senare.

Men det hjälper inte att jag har Children of the Revolution på hjärnan just nu. Det hjälper inte alls faktiskt.

Det är rätt skönt att inte ha värre problem än så. Nu är det sängdags!

En av vår tids mest debatterade hundtränare måste vara Cesar Millan, hundviskaren, ibland har han ändå sina poänger. Han brukar säga att vi får inte de hundar vi vill ha, vi får de hundar vi behöver. Nu är jag inte hundägare men jag känner igen mig iallafall.

Själv har jag fyra katter, fyra olika personligheter som varje dag påminner mig om att försöka leva att mer balanserat liv.

Den äldsta katten är en dominant, högljudd kärring med en överraskande lojala och mjuka sidor. Hon påminner mig om att inte bli irriterad eller stressad i onödan. När jag blir stressad och irriterad plockar hon direkt upp det och börjar ställa till oreda. Hon gör alla saker hon vet att hon inte får göra inom loppet av 30 sekunder och ökar min stress- och irritationsnivå till plågsamma nivåer. Alltså tänker jag alltid till en extra gång innan jag blir stressad och irriterad eftersom att jag vet att mitt humör får konsekvenser.

Den näst äldsta katten är riktigt långsam, långsam på alla de vis, det är som att hon alltid befinner sig i ett tillstånd av meditation. Ofta när jag snabbt ska ta mig från en del av lägenheten till en annan så går hon lååååångsamt mitt i min väg och får mig att hålla tillbaka mina steg för att inte trampa på henne. Det är vad hon påminner mig om, det är inte hela världen om saker och ting inte händer nu, direkt på en gång. Hon påminner mig om att ta det lugnt och slappna av.

Näst äldsta katten.

Den näst yngsta katten är en riktig kärleksbomb, en gång övergiven och hemlös, kastar hon sig nu hämningslöst över de människor som vunnit hennes förtroende och överöser oss med gos. Hon påminner mig om att inte vara långsint, att förlåta ger mer än att inte förlåta. Dessutom är hon mina ångestdämpande i pälsform, hon känner av när jag börjar bli på tok för full av ångest och vägrar låta mig gå förrän jag har lugnat ned mig.

Den yngsta katten är en riktig pajas, hon vill alltid vara med och undersöka och springet i hennes ben verkar aldrig ge med sig. Hon påminner mig om att skratt och nyfikenhet på livet är viktigt. Att allt kan få en humoristisk vändning bara jag vill.

Det är mycket jag måste lära mig här i livet. Det är därför jag har många katter.

Jag fick vara personal shopper åt J tidigare idag på stan. Två skjortor, underkläder och en hårtrimmer. Han gick till och med frivilligt in i provrummet och gick med på mina förslag utan större protester. Det gäller att tänka snabbt, vanligtvis tar det tre butiker innan han ledsnar. Och ja, tre butiker blev det idag. Jag är ändå nöjd, det ar lite för kallt för att jag skulle vilja gå runt på stan längre.

Drog lite på mungiporna när vi gick förbi Stadiums rökrea, det var kö med insläpp, en kund ut och en kund in. Har aldrig sett någonting liknande. Nog för att jag alltid gillar att göra fynd men jag har mina gränser.

Imorgon ska jag storhandla med Pappa, jag ser framemot det, det är alltid trevligt. Vi har roligt, jag får ta hur mycket tid på mig somhelst i affären och han är ruskigt effektiv på att packa matkassar.

Jag förstår inte riktigt hur han gör, de blir extremt fyrkantiga och dessutom sorterar han upp varorna i skafferi, kyl, frys och övrigt. Det är service på hög nivå. Ja, det är så fantastiskt att det inte går att beskrivas med ord, jag tror att det måste upplevas. För mig är det iallafall en höjdpunkt.

Fram till dess ska jag ligga nedbäddad i soffan med katterna och mellan varven fönstershoppa på nätet. Just fönsterdelen av fönstershoppingen råkar jag glömma då och då…

Har bara katterna som sällskap ikväll, vad är väl en bal på slottet när jag har godis, varma plädar och tv:n? Det får vara hur mycket bal det vill, just nu är jag helt nöjd med att vara hemma!

Ni har väl också råkat ut för det någon gång, ett gäng människor som sitter i lugn och koncentrerad tystnad när någon utbrister att:

-Är det ingen som har något att säga? Jag tycker inte om när det är tyst!

Det brukar alltid få mig att bekymrat rynka på pannan. Jag har ingenting emot att prata bara för att prata men jag tycker att det är viktigt att kunna vara tyst också. Att kunna känna sig bekväm med tystnad.

Jag tror att det är viktigt att ha ett lugn inombords, ett ställe där det inte behöver hända någonting, där man känner sig bekväm med sig själv. Därför bekymrar jag mig för människor som inte kan sitta i ett rum fullt av tysta människor. Klarar man inte av att umgås med sig själv vad har man då?

Ofta känner jag större gemenskap i en grupp där alla sitter tysta. Därför att det känns som att alla där är bekväma med sig själv och dem runtomkring. Okej, det behöver inte vara så i varje grupp som sitter tyst men jag menar som i exemplet överst i texten, där man sitter i lugn och koncentrerad tystnad.

Sitter och ser Mad Men säsong 3, avsnitt 5.

Hissoperatören Hollis:

– Every job has its ups and downs…

Försöker komma på anledningen till varför jag gillar Mad Men, är det atomsfären, skådespeleriet, storylinen? Ingen aning men jag sitter som förhäxad ändå.

Om ett träd faller i skogen när ingen hör – låter det då? Det är en ganska jobbig fråga men rätt applicerbar på många saker. Det finns en massa saker ute i världen som människor tycker är fåniga därför att de inte har någon vetenskaplig fakta att backa upp med. Ändå vet vi att det faller träd i skogen och att det låter om det. Att ingen lyssnat på det behöver inte betyda något om man inte vill.

Jag tror på övernaturliga saker, ja typ spöken typ. Det mesta argumentet mot att det inte finns spöken är att det inte finns vetenskapliga fakta att backa upp det med. Men bara för att det inte finns (godtagbara i min mening) vetenskapliga fakta, observationer betyder inte att det inte finns spöken. Hur kan det finnas vetenskapliga bevis på att någonting inte finns när det inte finns? Vilka tester och undersökningar har man utfört då? Att säga att det inte finns spöken är som att säga att det inte finns oupptäckta djurarter bara för att vi inte upptäckt dem än.

Har vi verkligen upptäckt alla djurarter och alla sätt att observera och undersöka spökens existens. Är vetenskapen så perfekt att den inte kan utvecklas?

Jag tycker att det är lite tråkigt att allting måste vara baserat på fakta. Det är väl därför jag gillar att läsa kvällstidningarna… Vill man tro att det finns enhörningar så får man väl tro det. Om det gör världen mer magisk och mer intressant att leva i, varför ska man då förneka sig?

Visst allting vore enklare om saker och ting höll sig till svart eller vitt men det blir lite mer intressant när man sniffar på gråskalan tycker jag. Och det är helt klart roligare att teoretisera än att basera på fakta.

Tro vad du vill – det gör jag!