Säg hej till Ivan!

Ibland är det snabba vändningar. När Dean dog tog Max över vårdnaden av Rakel, vår ettriga lilla kattunge. När Max sedan började må sämre och inte orkade ta hand om Rakel började Rakel demolera vårat hushåll. Och sedan fick jag se den här bilden på blocket:

En svart, långhårig hankatt i ungefär samma ålder som Rakel.

Den där sambon jag har blev rätt snabbt lite kär och bad mig ringa på annonsen.

Det slutade såklart att vi åkte ett antal mil för att kika på honom. Han omplacerades därför att han inte lyckades bli accepterad av den andra katten i hushållet. Ägaren berättade dessutom att när andra spekulanter varit för att kolla på honom hade han gömt sig och vägrat komma fram. Dessutom var han inte särskilt förtjust i att bli hanterad och var allmänt nervös.

När han såg oss komma in genom dörren försökte han genast gömma sig men med lite kattspråk, lock och pock samt hjälp från ägaren lyckades vi få honom att iallafall stanna synlig i rummet.

Först försökte jag muta honom med godis. Det gick inte. Så jag tog fram en kattleksak, en vippa, alltså en pinne med snöre och fjädrar. Han lekte tills han låg raklång på golvet och flämtade. Efter det fick vi röra lite i honom.

Självklart fick han följa med hem, det var en omöjlig situation för honom och vi visste att vi skulle kunna göra oerhörd skillnad i hans liv.

I början kunde vi inte ha honom hemma så han fick tak över huvudet hos mitt ex. Och där började han blomma ut! Exet bara skrattade när jag berättade hur han varit när vi hälsade på honom, han blev snabbt en helt annan katt, totalt tvärtemot hur han varit hos förra ägaren.

Hemma hos oss fortsatte han att gå från klarhet till klarhet. Han är supersocial, klängig, vill gosa med alla människor som kommer in genom dörren, går med på vilken hantering som helst och ja. Det är inte den katt vi hämtade.

Lyckan när han insåg att det gick att ligga i mitt eller J:s knä var obeskrivlig. Det började med att han låg i mitt knä med magen i luften och sov en hel kväll. Men oftast föredrar han om vi lägger honom som en halsduk runt axlarna.

Han verkar vara genuint lycklig nu vår stora, lilla tvärtomkatt. Han leker med Rakel och när han inte leker med Rakel befinner han sig nära oss människor och tigger gos. Han är alltid med och vill alltid kika på vad vi gör, särskilt om J gör någonting. Det går inte att ta ett kliv bakåt när man står och gör någonting i hushållet, för där ligger Ivan, rakt bakom fötterna och funderar på om han ska tigga gos eller fortsätta betrakta oss.

Dessutom har han hemskt roligt åt att reta de äldre katterna till vansinne. Han har blivit accepterad av de två äldre katterna men de spar inte på svingarna om han beter sig respektlöst. Ibland låter det som att någon har släppt lös tredje världskriget i vår lägenhet. Det är Ivan som har retat någon med en kaxig svans eller ett busutfall, så behandlar man inte värdiga äldre kattdamer! De kommer nog få pli på honom förr eller senare. De är duktiga på att tukta ungdomliga lymlar och kattungar.

Rakel är överlyckligast, trots att hon är hälften så stor som Ivan kastar hon sig glatt in i brottningsmatcher och hugger blodtörstigt efter Ivans tassar. Hon har lärt sig att han har så mycket päls att det är bara tassarna som hon kan komma åt honom på. Det är verkligen ett härligt och omaka par.