Jag är ingen prinsessa och jag vill inte ha någon prins. Jag tycker inte alls att det är särskilt romantiskt att vara en prinsessa och hela tiden behöva förlita sig på att det kommer karlar och räddar en ur knepiga situationer. Hade det inte kommit någon prins så hade både Snövit och Törnrosa fortfarande sovit (ja, Disneys Snövit iallafall) och Rapunzel fortfarande suttit i sitt torn. Det verkar inte som att de kommit på tanken att de kunde ta hand om sig själva och kanske undvikit djupa sömnar och höga torn. Och det behöver inte bli bra bara för att man hittar en prins, se på Julia, hon hade kanske levt till hon var hundra om det inte varit för Romeo.

Nej, jag är inte alls road av att vara någon prinsessa, jag gillar att kunna bygga mina egna möbler, laga min egen cykel och kunna använda vilket verktyg jag vill. Men, jag tycker också om att kunna virka mina egna tröjor, sy ihop hål i kläder och laga mat.

Jag är ingen flickflicka men jag är heller ingen pojkflicka. Jag är lika skicklig med en hammare som jag är med en sminkpensel, kan läsa en monteringansvisning lika enkelt som ett virkmönster och kan lika gärna göra en komplicerad manikyr som att tvätta bort 5-56 från händerna.

Det verkar som att det gör människor förvirrade. Det är inte särskilt komplicerat, egentligen. Jag är en självständig människa som kan ta hand om mig själv. Jag behöver inte vänta på att en prins ska komma och rädda mig, jag kan rädda mig själv.

Vilket gör mig i vissa mäns ögon oattraktiv. Av någon anledning verkar en del karlar leta efter väna prästkragar och jag är mer en härdig suckulent.

Jag har alltid varit sådan. När jag var ungefär nio år hade jag tråkigt och byggde en egen leksak. En trähäst med en manke på ungefär 120 cm. Jag plockade ihop ett gäng överblivna brädor, plockade på mig ett par spikar och en hammare och satte mig ute på gården och snickrade. Den blev löjligt stadig, och fick både man och svans dessutom.

Jag tycker inte att det är oattraktivt, jag tycker att det är roligt och bra. Det gör livet mer intressant, mer stimulerande. Vad är fel med det?

Har haft fullt upp i helgen, i dubbel mening. Dessutom har det varit väldigt olika aktiviteter.

Från tequila som vi gav bort i en sombrero inslagen i cellofan:

Till att umgås med min syster och systerdotter:

Bajsblöjorna överlät jag till min syster, själv ägnade jag mig åt att gosa och bära omkring på bäbisen tills jag luktade bäbis och nästan har träningsvärk i armarna. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett någonting så ljuvligt sött som när hon somnade i min famn – två gånger!

Kanske bör förtydliga att sombreron var på fredagen och bäbisen på söndagen. Don’t drink and baby!

I två dagar i rad nu har jag fastnat mellan dröm och verklighet, ni vet, när man är halvvaken men fortfarande drömmer. Vanligen kommer jag inte ihåg att jag gör det och antingen vaknar jag eller somnar om. Men nu har jag verkligen suttit fast där i mellantinget.

Igår var jag helt övertygad om att J pratade med mig och pratade tillbaka, fast det var inte J som pratade utan en av katterna som jamade. J väckte mig skrattandes.

Idag var det inte lika roligt, jag drömde en mardröm som bara blev värre och värre. I vanliga fall brukar jag kunna styra mina drömmar om det är någonting som inte passar men inte den här gången. Däremot var jag medveten om att J var i närheten så jag satsade på att ropa på hjälp. Ropa på hjälp så att han kunde väcka mig. Vad jag nu sa kom inte ut som ett hjälp men han förstod ändå och väckte mig. Och direkt när jag vaknade frågade jag om han hade hört att jag ropade på hjälp.

Näe sa han Men jag förstod att du drömde nått och tyckte att det var bäst att väcka dig.

Jag tycker att det var lite coolt.

Mycket som snurrar uppe i bollen på mig, antar att det är därför jag drömmer lite extra livligt just nu. I efterhand tycker jag att det är intressant att sortera igenom drömmarna och se var influenserna kommer ifrån. Dessutom ger det mig en ökad förståelse för vad jag tycker känns extra stressigt just nu. När man är mitt uppe i stressen är det ibland lite svårt att ha koll på exakt vad som är kärnan i problemet. Ibland hjälper mina drömmar till att reda ut det åt mig. Har fått en hel del bra idéer när jag drömt på sistone, idéer som jag tyvärr glömt bort när jag vaknat, de ligger alldeles bortom fingertopparna, precis bortom mitt grepp. Antar att jag får lägga ett anteckningsblock vid sängen igen för att hålla koll.

Nåja, tänkte försöka komma igång ordentligt med den här dagen nu, är lite osäker på vad jag ska göra men jag kommer nog på någonting.

Otålighet är ett av mina främsta karaktärsdrag, allting går för långsamt, alla är för långsamma. Särskilt otålig brukar jag vara på söndagar, jag vill att veckan ska börja igen, så att det snabbt kan bli helg igen. Eller iallafall fredag och lördag igen. Veckan är ganska väl planerad så den borde gå snabbt. Särskilt tisdagen då jag antagligen lär gå vilse till ett möte vid lunch.

Jag försöker att inte vara otålig, tänka att det är okej, alla människor kan inte fatta beslut på en tiondels sekund, kan inte vara absolut effektiva och saker och skeenden utvecklas inte snabbare bara därför att jag vill.

Jag försöker vara tålmodig. Och i vissa avseenden finns det inget slut på mitt tålamod. Men oftast är det ändå otåligheten som vinner. Varför sitta och vänta på att saker ska trilla ned i knäet på en när man kan fixa det själv? Varför hatta runt när det finns andra alternativ?

Min otålighet bekymrar mig egentligen inte så mycket eftersom att jag faktiskt besitter tålamod också. När jag vill.

Jag lyckas ofta att inte bekymra mig om saker jag ingenting kan göra åt, slösar inte min otålighet på sådant. Som det mesta annat handlar det om balans. Alltså accepterar jag min otålighet och drämmer till den med mitt tålamod då och då. Balans.

Hade kul på Scharinska igår och en stund på Pipes, fnissade hela vägen hem. Idag har jag ägnat mig åt böcker, zombiefilmer och mat, en näranog perfekt lördag med andra ord. Läste en deckare av Fred Vargas, mördaren var lätt att lista ut men vägen till infångandet var oväntat, rekommenderas, Mannen som vände insidan ut. Hade självklart min ständiga följeslagare som sällskap under både bok, film och mat.

Äldsta katten tyckte att det var en bra idé att ligga under mina knän. Ibland tittar jag ned i mitt knä och inser att hon ligger där, utan att jag märkt att hon lagt sig där. Hon är min ständiga följeslagare. Ibland känns det nästan som att hon är en förlängning av mig själv. Hon reagerar på mina rörelser innan jag ens funderat på att göra dem.

Hon kan en massa kommandon också, både ord och handsignaler, ja, hon kan dem men det är inte alltid att hon bryr sig om dem. Och egentligen behövs de inte, oftast använder jag bara hennes namn i olika tonlägen. Sitt är förståss svårt att få fram med bara tonläge men å andra sidan är det inte ofta man behöver få en katt att sitta.

Jag har skrivit om henne förut, om hennes dominerande, högljudda och stundvis irriterande sätt. Men hon är också lojal, mysig, rolig och väldigt söt.

Och hon är ett utmärkt sällskap en lördag när jag egentligen inte vill göra någonting förutom att lättjefullt sträcka ut mig i soffan.

Jag har helt klart blivit bekväm på äldre dagar, ett av tecknen är att jag vägrar gå utan frukost. Faktiskt är det nog så att jag vägrar att sova hos någon som inte har en ordentlig frukost hemma. Nu har det i och för sig inte varit något problem på senare tid, eftersom att övernattningar har skett hos svärföräldrar eller hotell, i princip samma sak.

J får numera en förskrämd blick i ögonen de gånger han hör att vi inte har någon frukost hemma, jag blir nämligen irriterad bara han står emellan mig och min frukost och inte flyttar sig tillräckligt snabbt.

Jag tror att jag överlag styrs rätt mycket av min mage. Idag lyckades nämligen J muta mig till att städa med löften om att han skulle köpa hem Maxmat till middag. Humorn i det hela går mig inte obemärkt förbi.

Nåja, det kommer att bli rent, fint, lukta gott och jag behöver inte bekymra mig om att laga middag. Ska ta och sätta igång med att dammtorka nu!

Ibland slås jag av en särskild sorts rastlös energi som oftast brukar resultera i att jag ställer mig och diskar. Som idag! Det händer inte ofta, så det gäller att ta tillvara på tillfällena om man säger så.

Min styvsyster skrev på Facebook att hon inte gillar att diska kastruller och bestick och precis så är det, bland disken finns det inget jag tycker är tråkigare. Besticken brukar jag ta först och kastrullerna sist, då blir mellanspelet inte så jobbigt. När kastrullerna dyker upp brukar jag gnälla om att jag inte orkar mer men samtidigt blir jag så envis. Det är trots allt bara kastrullerna kvar…

Jag kom ihåg att för ett par år sedan diskuterade jag just diskning på ett forum, de flesta var rörande överens om att bestick och kastruller var tråkiga att diska. Förutom det diskuterade vi den rätta ordningen att diska saker i, hur varmt vatten man skulle ha och diverse andra diskrelaterade frågor. Det finns oroväckande mycket diskrelaterade frågor, bara så ni vet. Tråden blev flera sidor lång.

En liten, pytteskruttsak som gör diskningen lite roligare är färgglada diskhandskar. Just nu är jag inne på hysteriskt rosa diskhandskar. Diskhandskar är nog ett av de mest underskattade redskapen vid diskning. Med diskhandskar på kan man öka temperaturen på diskvattnet utan att bränna sig, man slipper bli blöt och russinskrynklig om händerna, man får bra grepp om diskmedelshala föremål, man slipper ta i blöta äckliga matrester med bara händerna och så kan de vara rosa. Hysteriskt rosa.

Jag gillar diskhandskar. Jag gillar diskhandskar så pass mycket att jag kan säga att de är det bästa med hela den här diskgrejen. Ja, förutom att det blir rent då.

Den där rastlösa energin har förresten inte gått över så jag ska se om jag hittar något mer litet som jag kan städa…

En sak jag kom att fundera över idag är om jag vid ett och samma tillfälle lyckats häva ur mig mitt livs historia för nån? Och hur vanligt är det egentligen att man gör någonting sådant?

Jag tror inte att jag någon gång lyckats få med alla punkter i ett och samma samtal. Jag misstänker att det kan vara undermedvetet medvetet. Att jag portionerar ut det i små portioner.

Samtidigt undrar jag varför man skulle berätta hela sin historia i ett svep och varför man inte skulle göra det.

Har jag egentligen någonting att skämmas för som gör att jag måste skydda mig på det sättet?

För så är det väl? Att största anledningen att inte berätta allt om sig själv är för att skydda sig?

Åh, jag är inte helt på det klara med varför jag började tänka på det här. Ja, förutom att jag gillar att fundera på varför människor gör som dom gör. Det är alltid intressant.

Idag blev jag tvungen att gå hem tidigare, det sved i ögon och hals, huvudvärken eskalerade för varje minut och jag började få ansträngd andning. Därför att en av personerna som jobbade i samma rum som mig hade dränkt sig i parfym. Samma person som jag förra veckan bad dra ned på sitt parfymanvändande för att jag är överkänslig mot parfym.

Jag höll ut i en extra timme därför att jag satt med ansiktet i vädringsfönstret. Jag hade ingen lust att gå hem men blev tvungen på grund av en annan människas fåfänga. Hur rättvist är det?

Många människor verkar inte förstå att det räcker med en droppe parfym och att den mängden räcker till både dekolletage, bakom öronen och handlederna. Effekten blir att parfymbäraren känner parfymdoften och de människor som kommer inom kramavstånd. Det finns ingen anledning alls att bära så mycket parfym att parfymen tar över rummet och hänger kvar i flera timmar efter att parfymbäraren lämnat rummet.

Själv är jag inte så pass överkänslig att jag inte kan använda parfym själv och det gör jag med jämna mellanrum men då endast en droppe. Och varje gång jag får en kram får jag höra hur gott jag luktar. Det behövs verkligen inte mer än en droppe!

Jag är kattägare och har flera vänner som är kattallergiker, när jag kommer hem tar jag därför av mig kläderna som jag har utanför hemmet och tar på mig hemmakläder. Dessutom ser jag till att rolla av utekläderna innan jag går utanför dörren. Därför att jag tar hänsyn till pälsdjursallergiker. Varför kan då inte parfymbärare skära ned på mängden parfym de använder? Det är inte så att jag säger att alla människor måste sluta bära parfym nu på direkten, det enda jag ber om är att de tänker på mängden parfym de använder.

Nu, två och en halvtimme senare börjar huvudvärken gå över men doften av parfymen har verkligen bränt sig fast i mitt minne och får mig att må illa. Tyvärr äger jag själv samma parfym så nu vette katten om jag kunner att använda den igen utan att få kväljningar. Tur att jag har flera att välja på…