Det finns en bok, som heter ”Problemet med ambitiösa människor” av Peter Rönnlund. Den är klart läsvärd och även om jag tycker tonen är lite väl raljant, så sätter den fingret prick på något viktigt i den värld vi lever i just nu.

Den handlar om hur många svårigheter i stora organisationer skapas genom att systemen byggs ut istället för att hållas enkla. Massor av förbättringar i arbetsmetoder och rutiner eller processer sker genom tillägg till det gamla. Överallt finns det ambitiösa människor som intresserat sig för någon del av helheten och driver igenom nya rutiner, nya kontrollsystem, nya mätningar. Och det typiska för alla dessa förbättringar är att man har mycket svårt att ifrågasätta varje sak i sin enskildhet, men resultatet av alla saker tillsammans är en i stort sett ohanterlig mängd uppgifter som skall samlas in, hanteras, analyseras eller rapporteras. Många i sig bra saker som tillsammans gör att den som har att hantera det tappar tiden att göra sitt egentliga arbete.

I många verksamheter inträffar detta på golvet. Det är illa nog, då man snart upptäcker att verksamheten trots att antalet anställda ökar lider av resursbrist.
Det vanligaste är dock nog att detta först drabbar chefer på olika nivåer. Något som är sämre för verksamheten, eftersom det egentliga arbetet som blir lidande handlar om ledarskapet. Det arbete som chefer skall göra för att positionera organisationen så bra som möjligt för framtiden. Ett arbete som har så stort inflytande på hur framtiden faktiskt skall bli för verksamheten. När chaufförer lastas ner med extra arbete av kontroll- och rapporteringskaraktär minskar tiden att faktiskt hålla ögonen på vägen. Och på ratten.

Jag tror att det är symptomen på detta som man kan se i till exempel arbetsförmedlingen (nyligen i nyheterna) eller skolan, men för all del på många ställen i det privata näringslivet också.

Ett tecken på att man inte hinner med i ledarskapet är att man riktar in sig på att förbättra allt som är dåligt, inte nödvändigtvis det som är viktigt. Det kan leda till att ännu mer kraft behövs i allt mer växande system för att hålla ryggen fri.

Jag tror att många skulle kunna känna igen sig på något sätt i detta, och reflekterar man en stund över saken kanske man också ser det mest allvarliga i hela saken. Problemet med vanan att spela defensivt. Vad det handlar om är att nästan ingen riskerar att kritiseras för att inte göra det lilla extra i sina egentliga uppgifter, utan kritiken kan man få om man inte fullgjort sina formulär, rapporter eller mätningar i tid. En lärare kanske kan kritiseras för att inte ha fyllt i alla fält i omdömesdatabasen för eleverna i tid, men kommer inte att få höra att han eller hon inte tittade eleven i ögonen och försökte möta denne med pedagogik som verkligen gick fram. Sådana saker bygger en vana att först se till att man är oklanderlig i alla rutiner och sedan om tiden räcker till, göra det lilla extra i sina egentliga arbetsmoment.

Jag tror bara att man inte skall glömma vad som är viktigt i sin verksamhet. Sedan tror jag på få men tydliga strukturer att hålla sig till.

Jag tror på ett ökat ansvar för den enskilde att faktiskt använda sin skicklighet och omdöme, dvs decentralisering. Både på golvet och i ledningen. Jag tror på förändringar i stället för tillägg.