Jag fick en fråga om mitt förra blogginlägg: om hur jag menar att mindre riskkapital skulle vara tillgängligt för lokala idéer om vi har oproportionerligt få lokalt ägda bolag i stan.

Jag menar att de stora företagen, vilkas filialer och regionkontor vi har i stan, är i regel mycket stora aktiebolag med ett ganska spritt ägande. De dominerande ägarna är stora aktiefonder. Stora aktiefonder använder oftast inte sin ägarmakt på samma sätt som enskilda privatpersoner skulle ha gjort. Man kan exempelvis inte ta lokala hänsyn eller andra etiska hänsyn (om man inte varudeklarerat fonden på det sättet).

De flesta stora aktiefonder har endast förräntning till andelsägarna på agendan.

Då blir det svårt att satsa ev. utdelat kapital i nya lokala idéer, om det finns säkrare kort någon annanstans. Då går man ju mot sina andelsägares intressen.

Därför hävdar jag att utdelning i lokalt ägda företag mer troligt kommer lokala idéer tillgodo. Och det tycker jag borde vara i vårt intresse, på lång sikt.

Exemplet Krister Olsson belyser som sagt vad jag menar. Han donerade 100 miljoner till Universitetet. Jag tycker det är lysande. Jag hoppas på flera sådana som honom.