Läser en bok just nu, som ser ovanligt tråkig ut. Om man bedömer utifrån pärmarna vill säga. Ungefär som på bilden, men ännu tristare.

Den har någon obestämd gulbeige färg. Och det enda som står är titel, författare och "Bibelteologisk kommentar till Andra Moseboken". Hur intressant låter det? Om jag inte fått den rekommenderad, eller helt nyligen hört ett fantastikst föredrag av författeren, hade jag nog aldrig valt att läsa just den boken. Jag är så glad att jag inte lät pärmarna styra mitt val. Då hade jag gått miste om att läsa b den mest intressanta och innehållsrika bok som jag läst på länge.

Tänk ändå vad som kan rymmas innanför ett föga tilltalande yttre. Det skulle man kanske tänka på lite oftare, även när det gäller annat än böcker. Kanske även om man stavar till andra?

Boken heter för övrigt "Uppbrottet" och är skriven av en teolog vid namn Göran Larsson.

Snart är det mars…

Nåja, vi går ialla fall mot ljusare tider. Och det är en ny fin morgon på en dag som aldrig varit förut. Och en alldeles ny både, arbets- och fritidsvecka – i lagom proportioner. Det där med lagom proportioner hoppas man ju alltid på i varje fall. Men om jobbet känns roligt gör det ju inte så mycket om det blir lite mycket – ibland.

La just ut en liten vetenskapsnyhet om fjärilar på vår hemsida. När jag skulle dela den på facebook blev det lite tokigt. Då jag inte kan styra bilderna, som kommer med, ser det ut som om fjärilar jagar isbjörnar på flykten. Riktigt så skickliga är nu inte fjärilarna. Och så lever de förstås i andra klimatzoner än isbjörnarna. Så några forsknings-studier på det sambandet har hur som helst inte låtit sig göras.

Det har det emmelrtid gjorts med tamhöns och fjärilar. När fjärilar med ögonlika fläckar på vingarna närmar sig hönsen, tror de senare att det är rovdjur och flyr undan. Mimikry som det kallas – "skyddande likhet". Och att lyckas med att skrämma en stor höna, fast man bara är en lite fjäril – det är inte så illa, det heller!

http://www.dinosaurier.nu/nyheter/fj%C3%A4rilar-jagar-h%C3%B6ns-p%C3%A5-flykten

Det här med tid och äldsta blir lite märkligt ibland, I varje fall när man kommer till fossilfynd och andra forntidslämningar. Ibland känns begreppen ganska relativa och lite flytande.

Tiden alltså. Själva fossilfynden är nog så verkliga. Fossil av dessa koraller har man hittat i stora mängder, även här i Sverige, särskilt på Gotland. Ofta kallas de bara för ensamlevande koraller, men ett mer korrekt namn är rugosa eller tetrakoraller. (Det finns dock kolonibildande av rugosa koraller också.) Idag är de utdöda, det tror man åtminstone. Men vem vet vad som döljer sig i de vida haven. Det har hänt förr att havsorganismer som betraktas utdöda – och fortfarande står som utdöda i uppslagsverken – har hittats vid liv idag.

Det korallfynd som nu daterats och rubricerats som världens äldsta kommer från Iran.

Källor:
http://phys.org/news/2012-12-earliest-rugose-coral.html
http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=8729156
 

Ljus över Vallmovägen! Arbetsdagen har kommit en bit på väg. ..

Snart lyser både arbetsdag och Västerbottens-solen i sin fulla kraft!  Att uppleva arbetsglädje – är inte det en av livets bästa fröjder?

"Mitt hjärta fann glädje i all min möda…". (Citat från Bibelns Predikaren.)

För er som inte redan märkt det – nu är sparkföret bara som bäst! Att solen glittrade idag på snön gjorde ju inte sparkturen mindre njutbar. Och på motsatta sidan av himlen – gentemot solen alltså – syntes ungefär halv måne.

Vintersöndagar kan va så riktigt bra ibland! Och andra dagar med, för den delen!

Nå´n som minns Ragnar – han som inte ville bli stor!

Ja, det var ett barnprogram för några, ja ganska många år sen. Så här löd hans beskrivning –

Det här är Ragnar, han jobbar på kontor.
Han fyller 33 i maj och har 45 i skor.
Det här är också Ragnar i Ragnars fantasi.
Ju mer han tänker på det ju yngre vill han bli.

För tänk om han var tio eller kanske bara sju.
Då skulle han va’ ute och leka nånting nu.
Så brukar Ragnar tänka när han sitter på sitt kontor. …

Problemet för Ragnar var att han inte trivdes särskilt bra med kontorsjobbet. Därför brukade han drömma sig bort hela tiden. Önska att han var barn igen så att han kunde vara ute och leka istället. Och så fick man se honom längtansfullt blicka ut genom fönstret, tillsammans med en stor tankebubbla. I tankebubblan fick man för varje nytt program se någon ny roligt lek. Ingen av dessa har dock stannat kvar i mitt minne. 

Av någon dunkel anledning kommer ramsan för mig ibland då jag ser eller hör ordet kontor. Eller befinner mig på mitt eget. Till skillnad från Ragnar så tycker jag om att jobba på kontor Så några drömlekar brukar det inte bli. Inte när jag sitter på kontoret i varje fall. Om jag leker blir det i helt andra sammanhang. Som att jag leker att jag befinner mig i en stor skog, när jag bara är i en liten dunge – eller bland några få stora barrträd. Den sortens lek. Och min fantasi har jag som regel inga större problem med. Det delar jag med Ragnar i barnprobrammet.

När man tänker på programmet så här efteråt så kan man ju konstatera att Ragnar inte var särskilt gammal. Så om han inte bytte jobb hade han många år kvar på sitt  kontorsjobb. Och många års möjlighet att drömma sig bort. Men man lägger också märke till en en annan sak  – oj, vilka stora fötter han hade!

Så är det åter en ny dag! En dag med möjlighet att göra ett bra jobb. Och kanske uträtta någon eller några goda gärningar? Eller…?

Visst låter det ädelt? Men man kanske kan börja med att tänka gott om sin nästa. För det är ofta i tanken det börjar – oavsett gott eller ont.

Har läst någonstans i Bibeln att vi inte ska låta solen gå ned över vår vrede. Det låter ju inte så dumt! Kanske handlar det om att be om ursäkt – rent utav förlåtelse – om man råkar säga något överilat i en stund av tillfällig irritation. Och förstörde dagen för någon annan.

Kanske det till och med kan handla om att reda upp något gammalt groll som legat och pyrt sedan länge? Som solen fått gå ner över många gånger, utan att vi gjort något åt det?

Det kunde ju vara en gärning så god som någon annan….

Så lätt det är att dela in i fack. Och så ordningssamt och systematiskt det blir. (Just i den här hyllan är det fossil, samt en del nutida snäckor som är lika med de fossila.)

Men ack, ack, ack – så snabbt det samlas damm. Och sen är det bara att välja om man vill ha det så. Eller ägna sig åt besväret med att damma, egen, och igen och igen…

Det går väl an med saker, och möjligen med företeelser och vanor. Dem kan man behöva damma av ibland, för att få dem lite fräschare och skaffa lite nya. Och vanor kan brytas – tro inte annat!

Det är värre när vi delar in människor i fack – och tyvärr görs det alltför ofta. Sedan sätter sig kliché-bilderna, och många ser dem som sanna. De känns också ganska dammiga efter ett tag, och det hjälper inte hur man dammar, och dammar. De förutfattade meningarna ligger där – och oj, vilken fel bild man får av sin nästa.

Men så finns det dem som inte låter sig sorteras i fack. Oavsett hur andra försöker att placera dem där. Eller dem som fastnar för en tid och sen kliver ur andras bilder, för att leva efter sitt sanna jag. Och då är det inte längre så lätt för dammet att fastna…

Råkade hitta en dikt häromdagen, som jag sparat.

Den är skriven av Rafael Cantoni Briceño, då 8 år. Med den vann han en poesitävling, iscensatt av UNESCO. Året var 1980.

"När jag ser in i min moders ögen
väcks min barndom till liv
var morgon
likt gräs, som skjuter upp
ur det varma hjärtat
i en dröm.
Lyckligt närmar sig min kärlek kusten,
där havet fiskar upp känslor av ömhet och tillgivenhet

Jag vänder dagens sidor
och sjunger för barnen,
som likt mig är vakna inför livet,
jag tar dem i handen,
och i en ring dansar vi lycklig runt världen
och delar givmilt ut fredens bröd"

Så vackert uttryckt. Och tänk han var bara 8 år. Undra på att han vann!