November viskar på fönsterbrädan, och julrosen dito där utanför. Alltmedan vintern smyger sig på… Men än glöder hösten i sen oktober… …bland frostnupna blad och svampar. ”Skönheten ligger i betraktarens öga”, sägs det. Men jag vet inte jag! Just nu ser jag den på marken. Det finns så mycket vackert i tillvarons detaljer – bara just utanför vår dörr. Och åter hör jag Predikarens Ord viska i mitt hjärta, att ”allt har han gjort skönt i sin tid”, tätt följt av att ”Han lagt evigheten i människornas hjärta”. Så glad för det som består, när det vackra runt omkring oss växlar och förgår!
”Lär oss betänka…”
Så faller de till marken, ett efter ett – löven! Och de träd som nyligen stod där i allehanda färgtoner är nu mestadels kala. ”Höst är en tid för besinning…” skriver Ylva Eggehorn i en dikt. Sant – så det! Lite som att tankarna får lite mera ro att begrunda, inte minst tidens gång. Som profeten, ledaren och författaren Mose skriver i en Psalm i Psaltaren – ”Lär oss betänka huru få våra dagar är, för att vi må undfå visa hjärtan” (Ps 90:12). Bra där, Mose – det tar jag till mina tankar och min bön idag! Och kanske kan jag hoppas lite på att mitt hjärta blir lite vist?
”Idag hjälper Herren…”
Så var det lördag… Har vänt på min muminmugg för morgonkaffet… Så mycket mer än så har det just inte hunnit bli, och resten av dagen ligger som ett oskrivet blad framför mig. För ovanlighetens skull finns inte så mycket planerat. Och inte ens i tankarna finns där så mycket skrivet på bladet. Det känns bra och avstressande, även om borde-göra-tankarna försöker puffa undan känslan och skriva upp en massa nu-måste-det-äntligen bli av! Ska se hur länge jag kan hålla emot…
Tänker på hur sällsynta de där stunderna är, då man bara får vara. Vilket inte i sig inte behöver betyda att man ingenting gör – ibland nästan tvärtom. Bara att stressmomentet inte finns med – och så det där med tiden… Men får nog lov att gå vidare och skriva på mitt lördagsblad, avvakta lite och se vad det blir av… Gillar det där med att ”idag hjälper Herren”!
”Guds Nåd är mig Nog…”
Att vända på världen som på en muminmugg?
Upp och nervända världen, säger vi ibland. Och menar – ja, vad menar man egentligen? Att allt är helt olikt mot vad det brukar vara – ja, som menar man nog. Fast egentligen rör det sig nog då om bara vissa delar, och av det vi själva kallar världen. Så – någon egentlig fara, brukar det kanske inte vara vid de tillfällen vi använder uttrycket. Så kanske är det inte så svårt att få rätsida på tillvaron igen då heller. Lite som att vända på en muminmugg. Nåja, kanske inte riktigt, men… … Om man går på de stora problemen, så använder man kanske andra begrepp. Och för det riktigt svåra, saknar man ofta ord över huvud taget. Och världen är så mycket större, så ock problemen än dem man möter i en stillsam Mumindal… Om än där finns en My som kan bitas någon gång då och då, eller en Stinky som ställer till förtret så ofta han kan. Men det är ju trots allt bara ytliga bett, och en Stinky kan bli snäll om han får vara med…Och kanske är det just det som kan vara lösningen ibland, till såväl stora som små problem – att man öppnar sin värld för andra. Nejdå, jag vet – att det ofta är betydligt svårare än så. Men tänker att det ändå ligger något i att man ska börja i det lilla, och att bemöta andra som man själv vill bli bemött. Och försöka att så gott det går och låta bli att ha tankarna utåt. Men också att det enkla ibland kan vara svårt nog. Och ändå vill jag försöka!
Farväl till blomstren…
Bye, bye blomsterlådor för i år – tycker att de här blomstren gjort sitt nu! Gick ganska hyfsat i år ändå, även om de inte drog några insekter direkt, bara en och annan humla vid något tillfälle. Fina var de när de blommade som bäst… Men så där är det, att ”gräset vissnar och blomman faller av”, precis som aposteln Petrus har nämnt i ett av sina brev. Men glad för att han fortsatte med att skriva att ”Herrens Ord består för evigt”. Och nästa sommar kan vi plantera nya blommor igen. Ska då försöka hitta några som drar lite mera insekter…
Höstens sommargardiner…
Bara en fluga…
Börjar smått fundera på hur jag ska klara vintern. Utan insekter att fota, menar jag… Jo, jag vet – det har ju gått förut. Men det är så trevligt, och för varje sommar stiger intresset, med råge… Sist jag gick ut såg jag bara en fluga (en typ vanlig, inte en blomfluga). Men de är förstås fina – dom också!
Taggigt eller vänligt, surt eller sött…
Taggighet eller vänlighet? Surt eller sött? Man har alltid ett val, kan jag tänka, om hur vi bemöter varandra. Lite intressant kan jag tycka att när Paulus skriver att vårt tal ska vara kryddat med salt, så skriver han samtidigt att det ska vara vänligt. Hmm… samtidigt? Det tål att tänka på; ”Ert tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni ska svara var och en.” (1 Kol 4:6). Sen läste jag om tungan i Jakobsbrevets tredje kapitel nu på morronen. Och där fanns mycket att tänka på, om hur mycket både ont och gott vi kan förmedla genom vår tunga. Men också om hur viktigt det är med vad vi låter vår tunga styras utifrån. Ungefär så och mycket mera… Tror jag får lov att läsa det kapitlet igen, senare under dagen!
Vid morgonkaffet…
Pratade lite om Jakob och hans brev vid morgonkaffet idag. Att han fanns med i den familj, som stod utanför och ville ta hand om Jesus, då de ansåg han var från sina sinnen. Men sen någonstans under resans gång måste Jakob ha förstått, då han senare blev ledare för den första kristna församlingen. Och skrev sitt brev som vi fortfarande kan läsa… Tänk vilken märklig känsla det måste ha varit när han förstod att han vuxit upp med Gud som sin bror, hemma i hans eget hus och familj. På ett rent fysiskt sätt närvarande – mitt i hans tillvaro – utan att han förstod. Förrän senare…