Så har Vänsterpartiet gjort sitt val av partiledare. Inte helt oväntat blev det Jonas Sjöstedt. Ett bra val kan jag tycka. Jonas kommer nog lyfta Vänsterpartiet och plocka en hel del röster från Juholtbesvikna väljare. Grattis Jonas o Vänsterpartiet.
Jonas är sympatisk men politiken är enligt vad jag tycker inte lika sympatisk, faktiskt nästan så jag får kalla kårar i ryggen. Får se om Jonas driver den mer åt höger eller går ännu mer mot vänster.
Så nu är det snart vår tur att välja partiledare nästa gång. Vi har vårt riksting om ett par veckor. Och ingen har väl undgått att här strider man öppet om partiledarposten. Två personer som jobbat sida vid sida i ca 20 års tid är nu bittra konkurrenter.
Två personer som suttit sida vid sida i partiledningen i 20 år en som ordförande och en som v ordf. Men helt plötsligt är det bara en av dem som är ansvarig för de valnederlag som varit. Konstigt!
Nu hårdnar striden och debatten blir smutsigare och smutsigare från båda lägren. Det senaste som nu kom fram att Henrik Ehrenborg har hållit på att skriva och nervärdera partikamrater under täcknamn (OveTove) är ju minst sagt pinsamt. Vet inte vad som flugit i den annars nyanserade Henrik. Hägglund gjorde dock helt rätt som bytte bort honom. Men kan inte ha en stabschef som inte åtnjuter fullt förtroende.
Kanske det är bra att det blir så här så Hägglund tvingas byter ut sin stab. Hur en ledare lyckas är vilken förmåga han/hon har att omge sig med rätt personer. Nåt att tänka på i all villervalla. Jag menar inte att Henrik har varit ett sänke, Tvärtom. Henrik är en ideolog med djupa rötter i kristdemokratin som betytt en hel del för partiets utveckling.
Men det ligger nåt i funderingen om nystart och nya personer runt ledaren.
Senaste kommentarerna