Det finns nog inget som gör mig så upprörd som när barn far illa. Och inte sällan för att vi vuxna gör det vi tror är bäst för barnen utan att lyssna och prata med barnen.

Och ännu mer upprörd blir jag när jag läser att en pappa i ett familjehem har utnyttjat barn under lång tid. Det är så man nästan inte kan sitta stilla.

Vi har ju haft förmånen att hjälpa till i detta stora arbete att försöka ge barn som inte fått den trygghet de behöver få ett tryggare hem under kortare eller längre period. Ett arbete som är både krävande men ger så otroligt mycket tillbaka. Man sitter med dessa trasiga barnen i knäet och lyssnar på deras berättelse och när man vet vad de gått igenom och bara få innesluta dem i famnen och ge dem värme och kärlek.

Vi vet också av erfarenhet hur trasiga dessa barn ofta är. Otrygga och osäkra på den vuxna världen. Och det tar ett tag innan man byggt upp förtroendet för inte sällan har dessa barn flyttat mellan olika vuxna ett antal ggr och ska hela tiden ska anknyta till nya personer.