Lyssnar på vår barnminister Maria Larsson. Hon talar bl a om vikten av fler familjehem i vårt land. Regeringen har under innevarande år lagt 140 miljoner som kommunerna kan söka för att utveckla bl a familjehemsvården. Nästa år kommer det finnas 200 miljoner för detta ändamål. Så det är inga pengar som finns för en kort period utan kommer finnas under lång tid och eventuellt senare kommer hamna i ”påsen”(ett uttryck för den påse pengar som kommunerna själv förfogar över.)

Det är på tiden att dessa får upprättelse. De som har fått lida för att samhället ansett deras föräldrar olämpliga av olika anledningar. Att de nu får en slant av staten kan inte ge deras liv tillbaka men det är en typ av upprättelse vi kan ge dem.

Att barn tas från sina föräldrar är ett stort ingripande i sig själv. Att dessutom hamna på ställen där det är ännu värre är horribelt. Och att sedan inte bli trott av socialtjänsten etc det är bara för mycket.

Eftersom denna utredning har legat på minister Maria Larssons bord så har jag följt den ganska nära. Läst de mest beklagliga levnadsöden. Naturligtvis helt avidentifierat. Men det tar ont i hela kroppen när man läser vad de små barnen har fått lida. Utredaren föreslår tätare kontakter med socialtjänsten mot familjehemmen. Det är ett måste.

Själv har vi varit familjehem under ett antal år och haft både kortare och längre uppdrag. Och vi har sett det som viktigt att ha täta kontakter med socialtjänsten så om inte socialtjänsten hört av sig så gör vi det. Det är viktigt. Nu har det varit speciella uppdrag så täta kontakter har också krävts. Man gör ju en uppgift tillsammans.

Ett hem som funkar dåligt kan hålla skenet uppe under besöket av socialtjänsten. Men vad händer sedan. Blir då inte heller barnet trott när de flaggar hos socialtjänsten är det för hemskt och ytterligare övergrepp mot det barnet. Så täta ”inspektioner” och oanmälda sådana är nog också att föredra för att komma ifrån problemet med hem som inte fungerar bra. Men man utreds numera ganska ordentligt innan man får ta ett barn och det är bra och helt nödvändigt.

Men vi har ett annat problem och det är att vi har alldeles för få familjehem i vårt land. Hem som på ett kärleksfullt sätt kan ta emot ett barn/ungdom för längre eller kortare tid. Nu pågår ett samarbete med Umeåregionens kommuner att samarbeta i den saken för att hitta ett antal familjehem som man kan nyttja gemensamt. Det blir då enklare både med översyn o placering då inte kommungränserna stoppar.

Så jag vill vädja till dej och önskar att du funderar om ni i ert hem kan ta emot barn och ge dem en trygg uppväxt under längre eller kortare period. Det är inte lätt alla gånger vill jag lova. Blir många bekymmer som man måste ta tag i.

Men värdet på när man får ett av barnen på knät och man ser att nåt vill man säga men man vet inte hur. Och efter ett tag kommer frågan: – Du är inte min pappa men får jag kalla dej för pappa? Sån värme i hjärtat man då känner kan värma ett helt samhälle och den efterföljande kramen o tåren i ögat ger svaret.

Så ta kontakt med socialtjänsten i din kommun. Du behövs i arbetet!