Industrin grunden för välfärden

Jag fick en kommentar på bloggen från signaturen Christian. Jag svarar honom med detta inlägg.

Christian säger att ett alternativ är att lägga ned industrin och istället satsa på kunskapssektorn. Men låter man industrin försvinna kommer också välfärden att försvinna. Att man har tillverkningsindustri i ett land utgör också grunden för vetenskapliga framsteg. Detta både finansiellt (industrianknytna stiftelser står för stora anslag varje år) men också via den tillämpade forskningen. En annan koppling är att industriföretag är stora kunder för mjukvaru- och hårdvaruindustrin. Exempelvis Volvo har enorma mängder datakraft i sin produktion och i sina färdiga produkter.

Övergången från industrisamhället till kunskapssamhället är alltså inte möjlig. Vetenskapen bygger, i grunden, på industri och tillverkning. Se bara på Kina: med en enorm industriproduktion som grund håller man nu på att bygga upp en stor forskningssektor. Allt fler av världens veteskapliga artiklar kommer från Kina.

Min uppfattning är att kapitalströmmarna måste regleras. Jobbarna i Sverige har genererat gigantiska vinster inom industrin under de senaste decennierna. Stora delar av dessa vinster exporteras istället för att investeras – vilket gör att svensk industri halkar efter när det gäller konkurrenskraft. Jag anser att knegarna och deras fackföreningar måste ges makten att styra var vinsterna ska investeras – och vad de ska investeras i. På så sätt skulle pengar kunna användas till industri-, vetenskaps- och klimatsatsningar istället för att försvinna utomlands.

Om dessa pengar stannade kvar i landet skulle en rejäl och långsiktig satsning på grön industri, och gröna industrijobb kunna göras. Exempelvis när det gäller andra generationens biobränslen, där skogsråvara kan omvandlas till syntetisk (och miljövänligare) diesel, finns stora möjligheter.

Den borgerliga alliansregeringen är helt ointresserade av industrikrisen. Faktum är att de gör allt för att bortdefiniera problemet med avindustrialiseringen. ”They are basically gone” sa Fredrik Reinfeldt om de svenska industriarbetarna. Och hans näringsminister Maud Olofsson lyfte inte ett finger när SAAB Automobile konkursade.

OM arbetarrörelsen tog tag i dessa frågor fanns chansen att återta initiativet i samhällsdebatten från borgerligheten (Alliansen, Timbro, proffstyckare i TV-sofforna, osv). Tyvärr präglas Löfvens socialdemokrater, än så länge, av en rädsla över att utmana någon borgerlig värdering, skattesänkning, privatisering osv över huvud taget. Men ska jobben och välfärden räddas – och valsegern 2014 säkras – krävs ett socialistiskt program för de svenska industrijobben.