Jag kommer att publicera en serie artiklar om svensk politisk feghet som innebär att vanliga muslimer lämnas i sticket, liksom kristna från utlandet, medan extrema islamister gynnas. Hans Lindberg kommer inte undan att han vek ned sig för Abu Muadh

Vanliga muslimer lämnas i sticket – men extrema islamister gynnas

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt.
Fegheten är högst reell och går både att förklara och förstå. I en rad fall har svenska politiker och myndigheter gett efter när de har utsatts för press från islamister. Myndigheterna har inte satt stopp för månggiften och barnäktenskap – om de ingåtts innan parterna kom till Sverige. Politiker och myndigheter saknar helt enkelt den nödvändiga moraliska styrka som krävs för att kunna sätta ned foten och säga Nej – i Sverige gäller svenska lagar och inte sharia.

Till detta kommer att det finns nära kopplingar mellan å ena sidan exempelvis Socialdemokraterna och Miljöpartiet, å andra sidan Muslimska brödraskapet via buffertorganisationer. Tyvärr.

Jag tänker publicera tio blogginlägg i rad. De är redan skrivna och kommer därför på utlovad dag – och inte dagen efter.

Det blir ett blogginlägg varannan dag under tre veckor. Det första kommer på söndag 8 april.

Vissa saker kommer de som läst mina blogginlägg att känna igen – fast nu kommer resonemangen att vara mer bearbetade. Annat material kommer att vara nytt. Det viktiga i serien blir HELHETEN.

Det finns tre skäl till att jag skriver denna serie av artiklar.

* Det första skälet är att vanliga muslimer lämnas i sticket – samt även kristna som kommit till Sverige från andra länder – medan extrema islamister gynnas,

* Det andra skälet är Socialdemokraternas agerande – för även deras brist på agerande utgör ett agerande – i samband med att Abu Muadh kom till Umeå och förläste nu i mars samt därförinnan Hussein Halawa före honom.

Någon eller några måste dra en gräns – och visa att det finns de som kommer att ta den nödvändiga debatten med det partiliknande Muslimska brödraskapet och alla dess sidoorganisationer samt medlöpare inom svenska riksdagspartier.

Saknar andra folkvalda mod kommer jag och det parti jag tillhör att dra denna gräns. Vi är ju inte ensamma. Vi vet att vi har en majoritet bakom oss – den finns bara inte inne Umeå kommunfullmäktige. Och de som vill ansluta sig vet numera var de ska vända sig.

* Det tredje skälet är de övriga partiernas agerande i Umeå kommunfullmäktige – som faktiskt chockerade mig. Det var ingen överraskning att Vänster- och Miljöpartierna skulle motarbeta varje handling som pekar ut islamisternas fruktansvärda angrepp på kvinnor, barn, homosexuella samt de förhärligande av martyrdöden som bidragit till den atmosfär som underlättat rekrytering till Islamiska Staten.

V och MP räds all debatt som gäller frågor som innebär kamp mot hedersförtryck och islamism. Vänsterpartiets förre ordförande i Umeå sade under en debatt i fullmäktige att det gynnade rasisterna – bara att frågan om hedersförtryck diskuterades ! Det börjar också bli känt att Miljöpartiet samt Schvänstern (V-påverkade sossar) så gott som alltid håller med V – just i dessa frågor.

Men varför agerade inte gruppledarna för M, C, KD och L?

 

Det enda stödet, i den egentliga debatten, kom från en modig kvinnlig liberal som länge varit engagerad i kampen mot både hedersförtryck och islamism. Oklart är dock om hon har sin gruppledare inom Liberalerna i Umeå med sig. Jag saknade alltså Anders Ågren, Mattias Larsson, Veronica Kerr samt Peder Westerberg (M, C, KD och L). Men jag gladde mig desto mer åt Ulrica Westerlund (L).

Delvis gladde jag mig även åt Ari Leinonen.
Leinonen tillhör en av de tre falanger inom S – den som jag kallar ”de insiktsfulla”. Varför jag bara gladde mig delvis åt det Ari Leinonen sa i talarstolen var att han, i slutänden, höll med Hans Lindberg – som tillhör (S)trutsfalangen inom S – om att inget kunde göras. Utom att skriva ett brev.

 

Jag är fruktansvärt besviken på kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg (S). Han gjorde ingenting åt islamisten Abu Muadh då denne kom till Umeå för att hålla föredrag den 10 – 11 mars.

Lindberg gjorde inget trots att jag, redan för över ett år sedan, berättat för honom om tidigare besök i Umeå från Hussein Halawa – en extrem islamist som anser att det kan vara rätt att döda homosexuella (om dessa påverkar andra att bli homosexuella). Lindberg hade haft över ett år på sig att förhindra kommunalt stöd till personer och föreningar som missbrukar yttrandefriheten på detta fruktansvärda sätt. Över ett år – utan att göra någonting!

Hans Lindberg – regeringschef för Umeå kommun – har hittills alltid använd en kombination av de två metoder som brukar tillskrivas strutsar och gäss. När det stormar stoppar han huvudet i sanden – till dess att han tror att ”faran är över”. Han låtsas också alltid att det är bra väder – även om regnet öser ned (det vill säga Lindberg agerar som en gås – som vattnet bara rinner av).

Men, Hans Lindberg, dessa metoder är inte acceptabla i frågor som handlar om:
*demokratin – kontra avskaffande av demokratin,
* liv – kontra död.

Det kommer inte att fungera att agera som en struts – eller en gås. Inte denna gång.

 

Någon eller några måste dra en gräns – och angripa de som representerar den oacceptabla politiska fegheten.
Därför denna serie artiklar om orsakerna till den svenska politiska feghet som Hans Lindberg utgör en del av. Tillsammans med två av tre falanger inom S – Schvänstern och övriga (S)trutsar.

V och MP utgör feghetens apostlar när det gäller islamism. Dessa båda partier drar sig aldrig för att svika vanliga muslimer eller kristna från utlandet – som också drabbas av extrema islamister.
Frågan är: Var står partierna i Alliansen i Umeå?

 

Del I i serien av artiklar om källorna till den svenska politiska fegheten börjar i morgon söndag 8 april. Sedan kommer alltså del II på tisdag den 10 april, del III på torsdag den 12 april, och så vidare.

Jag har tagit till mig av kritiken och ska därför inte skriva så långa bloggar. Mina inlägg kommer att vara kortare.

Men desto hårdare.