Håller socialdemokratin på att begå självmord ?

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ursäkta för att jag publicerade ett ofärdigt utkast som kanske blir något i – kanske inte

 

 

Regera med C och L eller återta arbetarväljarna från SD?

 

                                                                  Vissa val i livet kan aldrig göras om.
Det finns vägval du aldrig kan ångra. Beslutar du dig för att riva ett hus och bygga nytt men ogillar sedan resultatet, måste du ändå leva med dit val. Du kan aldrig göra om valet eftersom det gamla huset är rivet och även resterna är bortfraktade.

Eller låt oss säga att du har råd med ett fastighetsköp, men inte två. Den ena fastigheten är en strandtomt med makalös utsikt men ligger så till att det finns en översvämningsrisk. Den andra fastigheten har en tråkig med trygg placering. När du väl köpt den tråkiga men trygga fastigheten måste du bygga och bo där. Detta eftersom fastigheten med strandtomt och fantastisk utsikt kommer att vara köpt av någon annan. Denna typ av val kallas oåterkalleliga eller irreversibla.

 

Socialdemokratin står idag inför ett irreversibelt eller oåterkalleligt val.
Jag syftar inte på ett nyval i parlamentarisk mening. Jag talar om ett val när det gäller partiets framtida och grundläggande karaktär. Antingen formas det framtida S på kampen av innehavet av statsmakten. Då ska partiet i dagsläget satsa allt på en koalition med Centern och Liberalerna. Lyckas Löfven består segern av ett fortsatt, fast delat,  regeringsinnehav samt av en uppbruten Allians. Eller så formas det framtida S som en moderniserad folk- och arbetarrörelse. Då måste partiet satsa allt på att ta striden med SD om arbetarväljarna. Dessa måste återvinnas från Åkesson. Lyckas detta består segern i att partiet bevarar sin identitet och banden till fackföreningsrörelsen som, vilket S-ledningen måste fatta, annars kan gå förlorade i samband med att SD organiserar sig inom facket precis som socialdemokraterna.

Här krävs ett aktivt val. Den tiden är förbi då S både kunde vara statsbärande under årtionden och samtidigt bevara sina traditioner av folk- och arbetarrörelse. Partiets ledning blundar. Men SD:s framgångar visar att dagens strutstaktik inte fungerar. Det krävs alltså ett medvetet val. Antingen satsar partiet på statsmakten och på en koalitionsregering tillsammans med C och L. Eller så satsar S på att slå vakt om sin ursprungliga identitet av folk- och arbetarrörelse, där facken utgör kärnan, och tar strid för att återerövra arbetarväljarna från SD. Skulle S vinna denna strid innebär detta början till slutet för SD.

Om Socialdemokraterna satsar på en koalitionsregering kommer partiets identitet, banden till de historiska rötterna, inte att försvinna över en natt. En S – C – L regering kan ju komma att falla relativt snabbt.

Men valet kommer att få konsekvenser. Det kommer att visa alla de arbetare som lämnat socialdemokratin med sidoorganisationer, för att ansluta sig till SD, att det viktigaste för S är besittningen av statsmakten. Det är därför som partiet satsar allt på vad som kanske endast blir några år av koalitionsregering där C och L i praktiken kommer att ha vetorätt. Samma budskap kommer S att sända till en yngre generation som tidigare skulle ha gått till S men som idag allt oftare röstar på SD. Detta innebär inte endast att S förlorar röster. De yngre som går till SD kommer sällan eller aldrig att involveras i det fackliga dag-för-dag arbete.

Men vad viktigare är: en S – C – L regering kommer att visa arbetarna vad socialdemokraterna inte prioriterar. Det kommer nämligen att vara omöjligt att slå vakt om arbetsrätt, kollektivavtal och minimilöner – speciellt eftersom detta kan komma att kräva stridsåtgärder från LO. Inför valåret 2014 lade S och LO fram ett tiopunktsprogram som skulle bli till ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad”. Men dessa kom bort helt och hållet i valrörelsen beroende på samarbetet med MP! Dessa tio ordningsregler hade annars kunnat bli till ett verkligt politiskt vapen i kampen med SD om arbetarväljarna.

Och om lilla MP kan bakbinda S och LO så fullständigt – vad skulle inte en koalition med C och L innebära?

 

Det verkar inte falla någon inom socialdemokratin in att fråga sig hur de en gång vann arbetarna– till vilka idag även knegare som lärare, undersköterskor, sjuksköterskor, barnomsorgspersonalen tillhör. Det gick till så att parti och fack verkligen kämpade för deras intressen – ibland även utanför kretsen av knapptryckare i riksdagen, 290 kommunfullmäktigen och ett tjog landsting/regioner – även genom strejker och andra stridsåtgärder.

 

Det verkar som dagens socialdemokrater endast kan se förändringarna inom sett eget parti.

Partiet har blivit mindre. Men jag kan berätta lite för er om de förändringar som skett i ett par andra partier.

Centern är idag inte samma folkrörelse som det gamla Bondeförbundet var, som socialdemokraterna bildade koalitionsregeringar med, under 30- och 50-talen. C är idag Sveriges mest fackföreningsfientliga parti.

Ett parti vars ungdomsförbund drev parollen ”fuck facket forever” i valet 2010.

Liberalerna är idag inte det Folkparti socialdemokratin samarbetade med för utbyggd barnomsorg mot C och M som ville ha vårdnadsbidrag. Det är Sveriges mest aggressiva Natoanhängare. Vilket riskerar att dra Sverige i USA:s krig. Liberalerna är också för ett Europas Förenta Stater. Men detta byggas ovanifrån – genom att slå sönder dagens nationalstat på vilken rätten att beskatta sig själv vilar och därmed också rätten att välja ett välfärdssamhälle – eller inte.

Inom ett Europas Förenta Stater kommer denna valmöjlighet inte att finnas. Välfärdssamhället blir något för historieböckerna där det kommer att stå att sådana samhällen fanns en gång – speciellt inom de norra regionerna av Europas Förenta Stater.

Det är inte att vara så att en enda koalitionsregering, som kanske endast kommer att existera under ett fåtal år, kommer att avgöra ifall partiets grundläggande identitet förändras genom att banden till historien kapas. Det som avgör är om etablissemanget inom S ser framtiden som en rad av ständiga parlamentariska förhandlingar för att kunna bilda nya koalitionsregeringar och på så sätt kunna klänga sig fast vid statsmakten. Denna strategi är nämligen oförenlig med en verklig kamp för att återvinna arbetarna från SD. Ger partiet upp kampen för arbetarna visar detta att partiet har gjort ett medvetet val. S väljer att slå in på en väg som kapar banden till sin historia av folk- och arbetarrörelse.

Namnet kommer säkert att leva kvar. Men processen kommer ofrånkomligen att förändra partiets karaktär. Det kan ta fem år eller femton. Men valet som görs nu kan blir livsavgörande.

 

Det vi ser har alltså en ytlig sida. Det rör sig om besvärliga regeringsförhandlingar bland annat om en eventuell koalition S-C-L. Men vi ser även något djupare och mer allvarligt. Det är en folk- och arbetarrörelse som förbereder sig för ett eventuellt självmord.

Och självmord är en irreversibel, oåterkallelig, handling.

 

Ska vi tvingas se denna gravsten på socialdemokratins 120-årsdag: Här vilar arbetarrörelsens parti 1889 – 2019.

–    ?     –

                      __________________________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Prognosen visar att kostnaderna ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar av den service umeborna har rätt till enligt lag – exempelvis skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta detta. Hjälp oss driva en politik som får kontroll över underskott och kan rekrytera personal.