Biblioteket tvingas beställa Sarrazins utrensade bok – en seger för yttrande- och tryckfriheten i Umeå som gett mig respekt – och hatfyllda kommentarer

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten – hör av dig
____________________________

Ingress

Yttrande- och tryckfriheten har vunnit en seger – här i Umeå.
Detta då Umeå stadsbibliotek har beslutat att, för andra gången, köpa in boken Feindliche Übernahme av Thilo Sarrazin, utgiven i Tyskland 2018. Med anledning av detta vill jag passa på och tacka de anställda på stads-, stadsdels- och skolbiblioteken som hörde av sig till mig efter blogginlägget den 14 juni. Där kunde alla läsa att ”JAG INBJUDER STADSBIBLIOTEKETS PERSONAL TILL SAMTAL”.

Segern är även er.

Det råder ingen tvekan om att boken av Sarrazin blev bortplockad. Det råder inte heller någon som helst tvekan om att påtryckningar utifrån, från låntagare, bidrog till detta. Men den som har haft rätt kan hatas just därför. Därför vill jag påminna om hur jag inledde mitt första blogginlägg, om Sarrazins försvunna bok, den 3 juni i år:

”Jag är övertygad om att huvuddelen av personalen vid Umeå stadsbibliotek är juridiskt och moraliskt rättskaffens personer.
Men tyvärr finns det personal på stadsbiblioteket som bekämpar Sveriges grundlagar.
Jag accepterar inte att dessa anställda på Umeå stadsbibliotek får fortsätta – med detta. Håller du med mig så ska du skriva en kommentar på detta blogginlägg om vad du tycker om detta agerande.”

 

* Men striden började inte med mitt blogginlägg den 3 juni.
Striden började hela fem månader tidigare. Att skriva en serie blogginlägg (det första publicerades alltså den 3 juni) blev en sista åtgärd för att stoppa en minoritet på Umeå stadsbibliotek, självsvåldig och inflytelserik, från att köra över grundlagarna om yttrande- och tryckfrihet. Detta med  hjälp av hemsnickrade tolkningar av bibliotekslagen. För det var exakt vad denna minoritet sysslade med. Därför blev jag tvingad att ta strid – för att försvara yttrande- och tryckfriheten. Och detta innebar att denna minoritet av personalen på stadsbiblioteket kom i kläm. Men låt oss vara uppriktiga. Vad var alternativet? Alternativet var att inte bekämpa framväxandet av en medlöparkultur – under parollen ”Bibliotek mot rasism”. Det kunde jag bara inte låta ske! Jag kunde inte låta självrättfärdiga människor, som tror att de bekämpar rasism, trampa på grundlagar som yttrande- och tryckfrihet!

a) Handlar detta om en bra skriven bok?
Svar: Det vet jag inte.
b) Är boken PK?
Svar: Det handlar inte om detta? Umeå stadsbibliotek har böcker av rasbiologen Herman Lundborg, Josef Stalin, Kim Il-sung och Mein Kampf av Adolf Hitler, och det ska biblioteket ha!
c) Handlar stridens ens om en viss bok?
Svar: egentligen inte. Det handlar om att de uppfattningar som Sarrazin företräder ska få finnas på stadsbiblioteket. Precis som Herman Lundborgs uppfattningar, och Josefs Stalins, Kim Il-sungs samt Adolf Hitlers. Det handlar inte om att rensa bort Sarrazins uppfattningar utan om att köpa in en eller annan bok som har motsatt uppfattning.

Striden handlar egentligen om tre andra saker:
1) Inga islamister, eller deras politiska medlöpare, ska tillåtas bestämma att böcker ska plockas bort (och därmed censureras) från hyllorna på Umeås bibliotek. Tyvärr har de varit framgångsrika med detta över hela Sverige. Thilo Sarrazins bok går exempelvis inte att fjärrlåna på ett enda kommunalt bibliotek i hela Sverige – boken fanns endast i Umeå (vilket var hedrande för biblioteken här) till dess den försvann!
2) Det var nödvändigt att få den minoritet av personalen på Umeå stadsbibliotek, och en-kanske-två av politikerna i Kulturnämnden, att inse att de inte kan göra som de vill. Det var dags att säga HIT MEN INTE LÄNGRE,
3) Det gällde att visa att det, även i Sverige, finns människor som är beredda att ta strid för att grundlagarna ska stå över olika hemsnickrade tolkningar av bibliotekslagen som används av en inflytelserik minoritet på stadsbiblioteket för att åsidosätta grundlagarna om yttrande- och tryckfrihet.

 

* Bakgrunden – en kort version
Det var i slutet av 2018 eller i början av 2019 som Thilo Sarrazins då nyinköpta bok ”utgallrades”. Resultatet blev så småningom att boken kom att åter-beställas (den 18 juni). Själv känner jag till tre inköpsförslag som skett på bibliotekens förslag av denna bok.

Men eftersom endast ett av dessa tre förslag har besvarats, av biblioteket, kan det vara fler umebor vars beställningar har försvunnit. Men det började alltså varken med bokbeställningar eller med mitt bloggande den 3 juni. Det började med att en person, som jag hädanefter kallar för Kalle, kom att vända sig till mig. Han hann se boken i hyllan på stadsbiblioteket under hösten 2018.

Då Kalle sedan ville låna boken, under andra halvan av januari i år, var boken plötsligt borta! Och Kalle möttes av kryptiska svar på varför boken hade försvunnit. Alltför kryptiska svar. Då denne man, som närmar sig 70 år och behöver kryckor för att förflytta sig, kände sig ”skyfflad runt” vände han sig alltså till mig. Det gjorde han alldeles rätt i.

I sällskap med en kompis gjorde jag sedan ett besök på Umeå stadsbibliotek för att själv kolla Kalles påstående. Jag får många tips och åtar mig att blogga om ungefär ett av tjugo. Alla tips håller nämligen inte. Cirka 19 av 20 tips går inte att blogga om – av olika skäl. Men Kalles påstående om ”den försvunna boken” var helt riktigt. Och på inrådan av en bibliotekarie gjorde jag/vi en inköpsbeställning av Sarrazins bok. Detta var i månadsskiftet januari / februari. Jag/vi blev lovade att det skulle komma ett svar på vårt inköpsförslag. Relativt snart, dessutom. Då skulle vi få veta om vårt förslag hade bifallits eller inte (och om inte – så skulle vi få en motivering till avslaget). Men än idag, efter snart fem månader, har jag/vi inte hört något från stadsbiblioteket. Varken bifall eller avslag. Bara tystnad.

Och tiden den gick.

 

* Kalle gjorde ständigt nya försök att få stadsbiblioteket att ta hem boken.
Och Kalle fick ständigt nya, allt mer kryptiska, svar. En första bibliotekarie sade sig inte ha en aaaning om vad detta var för sorts bok. Men hade sedan mage att ställa följande fråga till Kalle: ”Är den [boken] rasistisk”!

Jag minns Kalles tonfall då han berättade om hur tydligt det var att bibliotekarien visste exakt vilken bok han talade om – och hur arg han blivit över att få denna fråga slängd rakt i ansiktet. Detta uppträdande var oacceptabelt från den anställdes sida. Absolut oacceptabelt!

För med vilken RÄTT ställer någon, vars jobb det är att låna ut böcker som har funnits på stadsbiblioteket och som nu kommer att finnas där igen, en sådan insinuant fråga? En låntagare som söker efter en bok på ett bibliotek ska inte behöva bli ifrågasatt på detta sätt. Stadsbiblioteket ska be Kalle om ursäkt för hur han blivit behandlad!

 

* The beat goes on
Kalle fick även höra, av en andra bibliotekarie, att ”detta har skötts så väldigt illa”. Denna bibliotekarie syftade då på Umeå stadsbiblioteks hantering av Sarrazins bok. Efter dessa ord försvann dock denna bibliotekarie. Men detta bevisar existensen av en tyst majoritet på stadsbiblioteket!
En tredje bibliotekarie berättade att boken faktiskt hade plockats bort. ”Varför då”, hade naturligtvis Kalle undrat? Svaret blev ”Den har kanske bedömts som mindre lämplig”.
En fjärde person hade uppgett, till en av mina läsare som sedan berättade det hela i en kommentar till ett av mina blogginlägg, att boken hade gallrats ut på grund av ”utrymmesbrist”… Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

En femte bibliotekarie förklarade, skriftligt, till Kalle att boken hade köpts in i tron att den var ”skönlitterär”, och upplyste sedan om att det var så liten efterfrågan på tysk facklitteratur. Men detta mail gav inte någon förklaring till varför boken hade försvunnit. Den skriftliga förklaringen var ett välformulerat försök att få Kalle att, själv, dra slutsatsen att detta innebar att boken hade kastats bort. Men varför då inte skriva detta rakt ut? Svaret är att detta hade varit att ljuga, skriftlig, eller att åtminstone inte ha berättat hela sanningen. Och detta alltså i skrift – samt undertecknat.

Dessa kommentarer och förklaringar kan inte ALLA vara riktiga. Den verkliga SANNINGEN visades av vad som hände då låntagare Kalle försökte få Umeå stadsbiblioteket att köpa in boken. För en andra gång.

 

* Kalle fick känslan av att det fanns personal på stadsbiblioteket som försökte nöta ut honom.
Men trots detta återkom Kalle. Igen och igen. Varje besök var väldigt krävande för honom. Men ingen vill känna att sanningen undanhålls dem och att man blir skyfflad runt-runt. Eller behandlad som mindre vetande. Detta gäller även för den som behöver kryckor som hjälpmedel då man går.

Till slut fick Kalle ett löfte om att hans inköpsförslag på Sarrazins bok skulle behandlas den 10 april. Och att han skulle få ett svar på om boken skulle köpas in, eller inte, senast om en vecka – och då med en motivering. Alltså senast den 17 april. Men Kalle har ännu inte fått något svar han heller. Bara tystnad. Detta trots att det nu har gått över två månader. Som sagt: Stadsbiblioteket ska be Kalle om ursäkt!

 

* I tisdags kom så beskedet om att Thilo Sarrazins bok Feindliche Übernahme ska åter-inköpas.
Jag fick veta detta av den tredje person (som jag känner till) som har lämnat in ett inköpsförslag på boken. Vi är med i samma parti. Han lade sitt förslag den 12 juni. Det vill säga EFTER att jag hade börjat blogga om ”den försvunna boken”.

Till saken hör att jag hade ett allvarligt, och bistert, samtal med Kulturnämndens ordförande i samband med budgetfullmäktige dagen före (nu i måndags den 17/6). Och tänka sig, på förmiddagen DAGEN EFTER, alltså den 18 juni fick min partikamrat veta att ”boken var under inköp”. Detta trots att hans inköpsförslag endast hade lagts sex dagar tidigare. Han hade följt händelseutvecklingen och tagit ett eget initiativ. Tyska kan han visst också! Men Kalle och jag har inte ens fått ett avslags-mail. Detta trots löften till oss båda, vid två olika tillfällen, att vi skulle få svar på våra inköpsförslag.

Kronologi:

-Nu tog det alltså endast sex dagar, från inlämnat inköpsförslag till verkställt beslut, om att återigen köpa in boken,
-Jag lämnade in mitt förslag till bokinköp, i månadsskiftet januari / februari, och har inte ens fått ett svar, trots att det snart har gått fem månader,
-Detsamma gäller för Kalle. Det har gått två månader sedan han lämnade in sitt inköpsförslag.

Men det var Kalle som började rota i detta, redan i mitten på januari, så egentligen kan man säga att det har gått över fem månader utan någon formell reaktion från biblioteket. Kalle har däremot fått många informella reaktioner – exempelvis frågan om den bok han ville låna var ”rasistisk”?!

Varför denna, smått fantastiska, skillnad i tid.

 

* Svaret är hårda blogginlägg – och ett bistert samtal med Kulturnämndens ordförande.
Jag har fått frågan: varför började du med att skriva hårda blogginlägg riktade mot stadsbiblioteket. Varför började du inte med att försöka få dem att beställa hem boken? Och mitt svar var och är: vi var flera som började med att fråga efter boken, vänligt, och göra inköpsbeställningar på inrådan av bibliotekarierna. Och mellan min beställningen och min första blogg gick det hela fyra månader (februari, mars, april och maj) utan att något hände. Inte ens ett det utlovade skriftliga svaret på bifall eller avslag. Jag visste också hur Kalle hade skyfflats runt utan att få något svar.

Jag drog alltså slutsatsen att boken hade plockats bort, detta på grund av att islamister eller deras medlöpare, hade klagat.

Denna metod har de alltså använt över hela Sverige. Framgångsrikt. Det är därför jag är så säker på min sak. Och för vissa av personalen var islamisternas önskemål viktigare än Sveriges grundlagar!

Stanna upp ett slag och tänk efter. För vissa av personalen var önskningarna från islamisterna (som vill ersätta Sveriges lagar med shariastyre) viktigare än grundlagarna … För de läsare som inte skräms av detta finns inget hopp.

För att säga det rakt ut: Sarrazins bok hade plockats bort, vilket måste hemlighållas, och så var det tänkt att förbli. Det faktum att jag inte fick något livstecken från stadsbiblioteket på fyra månader och Kalle på två (men samtidigt behandlades mycket illa) antyder detta.

 

* Du som tänker: Var inte Hägglund väl brutal?
Tänker du så ber jag dig fundera på följande: anser du att vi ska försvara demokratins kärna som består av yttrande- och tryckfriheten mot de som angriper denna – genom att kräva att vissa böcker ska rensas bort? Anser du att vi ska kritisera de medlöpare som gör drängtjänsten och som plockar bort böcker?

Hade det varit bättre att jag avfärdat Kalle?

Då hade den minoritet av personalen på stadsbiblioteket som har påtagliga brister i sin syn på demokratin kunnat fortsätta att odla dessa brister. Vi vet alla att det enda skälet till att boken nu köps in, igen, och det redan efter sex dagar, är följande: a) att Kalle upptäckte att boken var borta, b) jag tog en hård strid till försvar för ett demokratiskt och sekulärt samhälle.

Detta gjorde att vissa, en minoritet, av personalen på stadsbiblioteket kom i kläm. Men låt oss tala klarspråk. Detta var inte mitt fel. När anställda från stadsbiblioteket sätter önskemål från shariaanhängare, eller från deras medlöpare, före de svenska grundlagarna måste något göras.

Det kostade nämligen blod, svett och tårar att ta demokratin från kungahuset och prästerskapet för att sedan lägga demokratin under en folkvald riksdag. Idag ifrågasätts de demokratiska fri- och rättigheterna. Låt mig påminna om ett uttryck som har använts av många:

”De varmaste platserna i helvetet är reserverade för de som i tider av stora moraliska kriser behåller sin neutralitet”.

Det är exakt vid detta vägkors som vi befinner oss idag. Och även du måste ta ställning, käre läsare, om du ska försvara yttrande- och tryckfriheten. Eller passivt låta den tas ifrån oss. Steg för steg. Det går inte att stå neutral. Antingen försvarar du det demokratiska sekulära samhället, med dess fel och brister, eller så deserterar du på ett skamligt sätt. Antingen eller!

 

* Säpo grep och Migrationsverket har beslutat utvisa – så vems ärenden går de som plockar bort böcker
I måndags, under en paus i debatterna under budgetfullmäktige, kom en person fram till mig och sade att han (eller var det en hon) hade en nära anhörig som arbetade på stadsbiblioteket. Personen var väldigt upprörd och sade att jag var ett djävla svin (fel: ”en djävla sabotör”) och att folk minsann hade polisanmält mig för att jag kallat folk för islamister. Jag svarade inte som det är nämligen att jag alltid (utom av misstag) kallar folk jag anser att det stämmer på för ”islamister eller islamistmedlöpare”.

Istället sade jag så här:
a) de i Nya Miljöpartiet i Umeå som har polisanmält mig två (2) gånger vågar inte debattera med mig,
b) polisanmälningarna har aldrig ens lett till en förundersökning. Och även om de hade gjort detta så är en förundersökning endast en undersökning. Men polisanmälningarna nådde alltså inte ens dit, eftersom de saknade all substans. Förr eller senare gör jag en motanmälan – som jag mycket väl kan vinna. Till skillnad från de i Nya Miljöpartiet i Umeå.
c) denna typ av okynnesanmälningar utgör en del av något som har ett namn i USA, nämligen Lawfare (efter orden ”Law” och ”warfare”). Begreppet betyder krig med hjälp av lagen. De som anmält mig vet att de kommer att förlora – men de vill skrämmas genom att få Västerbottens-Kuriren att koppla samman mitt namn med ordet ”polisanmälan” så många gånger som möjligt. För att skada mig. ”Googla begreppet ”Lawfare” och läs vidare själv,
d) jag har tagit strid mot islamister och deras anhängare – och exempelvis krävt att ”Islamiska föreningen i Västerbotten” ska bli av med sina lokaler. Skälet är att denna förening, gång på gång, har bjudit hit imamer som är kända för åsikter som att homosexuella kan dödas om de försöker påverka andra att bli homosexuella (pride-paraden?) och hyllat martyrdöden (exempelvis självmordsbombare)! Jag avslutade med att fråga vad personen hade gjort för att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna? Något svar fick jag ej.

 

* Imamen i Islamiska Föreningen i Västerbotten tillhörde de som greps av Säpo – och som Migrationsverket nu beslutat utvisa. Denne imam är delansvarig för att ha bjudit in de imamer som anser att homosexuella kan dödas och som stöder martyrer. Jag hann även säga till den arge/arga att tänka på vems ärenden som de anställda går – de anställda som plockar bort böcker som islamisterna och deras medlöpare vill ha bort. Detta verka chocka personen, som tystnade.

Du som nu har fått lära dig att denna strid handlar om ”ni biblioteksanställda mot Jan Hägglund”; du som både sett och hört vissa av dina  arbetskamrater fälla hatiska kommentarer riktade mot mig:
* Fundera på vems ärenden de personer går som plockar bort vissa böcker – eller undviker att beställa in dessa?
* Ställ dig själv följande frågor: känner du till grundlagarna – och vad betyder dessa för dig?
Det är nämligen grundlagarna som jag har baserat mig på i denna strid: jag har baserat mig på grundlagarna då jag har bloggat till försvar av yttrande- och tryckfriheten (som utgör två av Sveriges fyra grundlagar).

I denna strid hamnade minoriteten på stadsbiblioteket i kläm. Men är detta verkligen mitt fel?
Eller var det deras eget fel. Jag anser att det var deras eget fel. Minoriteten försökte nämligen etablera en intern medlöparkultur som gick över alla gränser då de till och med plockade bort böcker genom att ge efter för påtryckningar utifrån – och sedan försökte hålla detta hemligt inte endast för umeborna, utan även för många kollegor inom biblioteksverksamheten i Umeå kommun.

 

* Jag arbetar inte politiskt för att bli omtyckt – men respekterad.
Men du blir inte respekterad av alla – vissa börjar frukta dig och sedan hatar dom dig. I denna debatt, då jag har ifrågasatt en minoritet på stadsbiblioteket, har jag riktigt känt hatet i vissa kommentarer. Detta hat kommer från en minoritet, inom minoriteten, av de biblioteksanställda och deras anhängare. En minoritet har en lite för hög uppfattning om sig själva.

De anser sig stå för det GODA. Om någon kritiserar dem måste den personen självklart vara OND. Och NATURLIGTVIS har personen fel i sak. Vi på stadsbiblioteket har inte plockat bort någon bok på grund av påtryckningar – eller var det just detta som vi gjorde – och som Hägglund skrev att vi gjorde. Skit samma. Låt oss HATA Hägglund ändå. Han har vågat kritisera oss. Det spelar ingen roll att han hade rätt – och försökte med andra metoder i fyra månader innan han ”tog till bloggen”.

Så tunn deras kulturella fernissa är. Likt en hejarklack jag en gång hörde ropa: ”Lär dig hata – lär dig gå, lär dig hata – A.I.K.

* Jag vill avsluta som jag inledde – genom att citera inledningen på min första blogg om Umeå stadsbibliotek publicerad den 3 juni i år:

”Jag är övertygad om att huvuddelen av personalen vid Umeå stadsbibliotek är juridiskt och moraliskt rättskaffens personer.
Men tyvärr finns det personal på stadsbiblioteket som bekämpar Sveriges grundlagar.
Jag accepterar inte att dessa anställda på Umeå stadsbibliotek får fortsätta – med detta. Håller du med mig så ska du skriva en kommentar på detta blogginlägg om vad du tycker om detta agerande.”

Denna uppmaning gäller fortfarande.

Ha en bra midsommar.

 

____________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.