SD:s framgång har skapat en kris för det politiska systemet. S har halverats sedan ’94 samtidigt som M gått bakåt. Bloggserie del 2.
Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.
Varken SD eller S – det som behövs är ett riktigt arbetarparti
____________________________________
Ingress – Socialdemokratisk partisplittring
I det första avsnittet av denna bloggserie, i tre delar, konstaterade vi den socialdemokratiska katastrofen. Partiets stöd i hela väljarkåren har krymp från 45,3 procent i valet till riksdagen 1994 till 23,5 procent enligt SIFO:s januarimätning. Detta innebär att Socialdemokraterna har tappat hälften (48 %) av sina väljare på 25 år. Då väljarna främst har lämnat S för SD kan katastrofen även kallas för en partisplittring. Skälen till halveringen av S beror på en rad politiska misslyckanden:
a) Angreppen på äldreomsorg och pensioner, skolan och sjukvården,
b) Den totalt misslyckade integrationspolitiken där arbetslösheten blivit etnifierad. Medan arbetslösheten under 2019 låg på endast 4,4 procent för inrikes födda låg arbetslösheten på skrämmande 22,0 procent för folk födda i Asien och på 26,7 procent för folk födda i Afrika. Detta har bidragit till framväxten av parallella samhällen i utanförskap präglade av hedersförtryck och ökat inflytande för islamister som strävar efter shariastyre,
c) Nu senast det löntagarfientliga Januariavtalet där Annie Lööf och Centern fått igenom försämringar vad gäller turordningsreglerna, försvagad ställning för kollektivavtalen. Detta har i sin tur öppnat för diskussionen om att avskaffa begreppet ”saklig grund” vid uppsägning i diskussionerna mellan de fackliga federationerna LO och PTK samt arbetsgivarna – bakom ryggen på löntagarna.
Halveringen av S, eller partisplittringen, beror på den politik som förts av Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet – ett löntagarfientligt parti som är för fri invandring.
Del I
Men även Moderaterna har drabbats hårt. Dels av den politik som Alliansen förde i regeringsställning, dels av framgångarna för SD. Det förtjänar att understrykas att M är lika ansvariga som S+MP både när det gäller angreppen på välfärdssektorn och när det gäller den misslyckade integrationen.
Låt oss visa på Moderaternas och på den politiska borgerlighetens tillbakagång sedd som helhet.
År |
M |
Allianspartierna |
1979 |
20,3 |
50,4 |
1982 |
23,6 |
46,9 |
1985 |
21,3 |
47,9 |
1988 |
18,3 |
44,7 |
1991 |
21,9 |
46,6 |
1994 |
22,4 |
41,4 |
1998 |
22,9 |
44,5 |
2002 |
15,3 |
44,1 |
2006 |
26,2 |
48,2 |
2010 |
30,1 |
49,4 |
2014 |
23,3 |
39,4 |
2018 |
19,8 |
40,2 |
2020 Sifo |
17,5 |
36,2 |
Kommentar:
I valet 1979 tog Moderaterna över som borgerlighetens största parti. Denna position har partiet innehaft under nära 40 år fram till och med valet 2018. Under denna period hör det till undantagen att Moderaterna har hamnat under 20 procent i ett riksdagsval. Vanligtvis har de legat över, med rekordnoteringar 2006 och 2010 samt en hög siffra även 2014, historiskt sett. Men om Sifos januarimätning skulle bli resultatet både för Moderaterna och SD i nästa riksdagsval förlorar Ulf Kristerssons parti sin position som största borgerliga parti – efter drygt 40 år! Detta vore ytterligare en historisk förändring.
Del II
Sverigedemokraternas exceptionella valframgångar har alltså bidragit till att halvera Socialdemokraterna. SD:s framgångar hotar nu Moderaternas position som borgerlighetens största parti. SD har därmed rubbat hela det politiska systemets stabilitet.
Socialdemokraterna och Moderaterna har sedan 1979 varit kärnan i de olika regeringskonstellationer som har kommit till stånd. Moderaterna var det dominerande borgerliga partiet både under regeringen Bildt åren 1991 – 94 och under Alliansens åtta-åriga regeringsperiod 2006 – 2014. Socialdemokraterna och Moderaterna var kärnan i de båda konkurrerande blocken i svensk politik. S och M var alltså varandras partipolitiska huvudmotståndare. Men detta utgör endast den ena sidan av myntet. Studerar vi däremot stabiliteten i det svenska politiska systemet så kompletterade S och M varandra.
Oavsett vilket av partierna som har bildat regering – Socialdemokraterna eller Moderaterna – har dessa båda partier stått som garanter för det politiska systemets stabilitet. Och när det politiska systemet hotades av en våldsam ekonomisk kris i början på 1990-talet (åren 1990–1993 föll BNP i Sverige med ca 5 procent, vilket är oemotsvarat i modern tid) kom Sverige i praktiken att styras av en informell koalitionsregering dominerad av just Moderaterna och Socialdemokraterna. Carl Bildt var visserligen statsminister. Men han var helt beroende av den socialdemokratiske oppositionsledaren Ingvar Carlsson. Tillsammans genomdrev den M-ledda borgerliga regeringen och Socialdemokraterna två omfattande nedskärningspaket på totalt 65 miljarder kr. Detta för att stabilisera den svenska valutan och ekonomin i dess helhet.
Socialdemokraternas och Moderaternas betydelse som garanter för det svenska politiska systemets stabilitet kan även uttryckas i siffror. Under de tio riksdagsval som hölls, fr.o.m. 1979 t.o.m. 2010 låg snittet för S och M, tillsammans, på ca 61,5 procent av valmanskåren. Den högsta sammanlagda andelen av väljarna för dessa två partier låg på nästan 70 procent (69,2 procent i valet 1982). Det lägsta sammanlagda resultatet låg på 51,2 procent. Men återigen: snittet för S och M tillsammans låg, under åren 1979-2010, på ca 61,5 procent. Och detta borgade för det svenska politiska systemets unika stabilitet.
Men skulle Sifos januarimätning bli resultatet i riksdagsvalet 2022 kommer det sammanlagda antalet röster för S och M att krympa till endast 41 procent! Innebörden av detta är att de två partier som ensamma eller tillsammans stått för det politiska systemets stabilitet ända sedan andra världskrigets slut 1945 inte längre förmår fullgöra denna uppgift! Innebörden av Sverigedemokraternas exceptionella framgångar har inte endast försvagat nästan alla andra partier (med betoning på S och M) utan SD:s framgångar har även destabiliserat hela det svenska politiska systemet!
I den tredje och avslutande delen av denna bloggserie kommer jag att visa på vilka aktörer som agerar för att skapa ett nytt stabilt politiskt system, skälen till detta samt varför denna strävan efter en ny politisk stabilitet kommer att misslyckas. Jag kommer också att säga några avslutande ord om Vänsterpartiets tidigare och framtida politiska roll i det politiska systemet.
Fortsättning följer alltså.