Styrketräningsblogg III – förbättrad. Den avgörande skillnaden mellan ett nedbrytande jobb och uppbyggande styrketräning.

*Ursäkta
Jag får börja med att be om ursäkt. Jag började skriva Del III av styrketräningsbloggen så sent som klockan 23.00 på torsdagens kväll och blev klar först 01.10 idag fredag. Blogginlägget blev alltså inte klart under torsdagen som jag lovat. Jag ber återigen om ursäkt. De som följer min blogg vet vid det här laget att jag är en störande tidsoptimist. Men semesterbloggar brukar jag faktiskt klara. Dock inte denna gång.

Jag och den kvinna jag är gift med tömde alltså den lägenhet som hennes, idag 97-åriga, mamma har bott i under 30 år. Den låg i Bromma. Och idag, torsdag, körde jag – matt på grund ett ständigt lyftande i en nästan förlamande inomhusvärme – från Stockholm till Umeå. Med väldigt mycket saker i bilen. En firma som vi fick kontakt med, via goda råd från Kalles Bud, fraktar just nu större saker som möbler hit till Umeå åt oss.

*Då jag var ung
Då jag var 16-år började jag, så smått, i flyttbranchen. Jag fick ett sommarjobb på Backmans Möbler. Då jag var 21 år tjänade jag återigen lite extra genom att hjälpa en kille som jobbade åt Göta Flyttfirma varje gång han angjorde Umeå med sin flyttbil. Veckans flytt – och mina erfarenheter från 1960- och 70-talen – fick mig att tänka på skillnaden mellan nedbrytande fysisk aktivitet kontra uppbyggande fysisk aktivitet.

Det är en väldig skillnad mellan dessa.

Ungefär som mellan svart och vitt, baklänges och framlänges eller gott och ont. På Backmans Möbler hade en av säljarna frestat ett nygift par med en ny bokhylla som vi ”på bilen” skulle leverera. Givetvis bodde de högst upp i ett trevåningshus (som ju aldrig har hissar – eftersom det bara handlar om tre våningar). Bara. Bokhyllan var tung och paret bodde alltså högst upp. Det blir sex halvtrappor. Varje vändning i trapphuset innebar att vi fick vrida kroppen i en nästan omöjlig vinkel. För våra ryggar. Och i en av vändningarna i trapphuset klarade vi inte av det. Inte helt. Bara nästan. Så bokhyllan fick ett, visserligen men dock, minimalt skrapmärke. Så det nygifta paret ville, begripligt nog, inte ha bokhyllan. De ville ha en ”oskrapad”.

Det var bara att backa nedför de sex halvtrapporna, säkra hyllan i flyttbilen, åka till butiken och byta bokhylla, säkra den i bilen, köra tillbaka till Carlshem, och påbörja lyftandet/vridningarna uppför de sex halvtrapporna. Igen. Återigen höll det på att gå fel. Bokhyllans ena kant var på väg rakt in i en vägg. Jag såg det och stack in handen som en buffert. Pang! Helvetiska smärta. Men inget brutet och inget dalt. Vi bar upp bokhyllan de sista halvtrapporna och installerade den till det nygifta parets stora glädje. Och en (mycket) ond hand. Min. Men visst var jag stolt. Bara 16 år och bli tagen på allvar av de andra ”på bilen”.  Som vår del av Backmans Möbler kallades. En av killarna ”på bilen” hade ett förnamn jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Han hette ”Isoletto” och bodde på Berghem.

*Olika former av fysisk aktivitet kan ge väldigt olika resultat.
Som jag har försökt beskriva ovan kan vissa jobb vara både tunga – och skadliga. Men situationen kan vanligen förbättras en hel del. Det handlar främst om följande:
1. att skaffa sig hjälpmedel i form av olika lyftar,
2. regelbunden träning,
3. kunskaper om hur man lyfter ergonomiskt,
4. förmåga att jobba som ett team,
5. En insikt om sina egna begränsningar – exempelvis om när det är dags att byta jobb.
Alltså: hjälpmedel, träning, ergonomi, teamwork samt en insikt om vad som är möjligt – och inte möjligt.

Med rätt attityd till de fem faktorerna ovan kan tunga jobb vara uppbyggande.
Under en tid. Men detta kräver väldigt mycket insikt. Och mycket träning utanför jobbet. Tyvärr. Men den dagen kommer då du måste inse att det är dags att sluta innan du går sönder. Min pappa – en bagare av den gamla stammen, då detta var ett mycket tungt jobb – gick vid 63. Han var väldigt stark. Naturligt stark. Dessutom förstod han sig på ergonomiska lyft. Så hans kropp tillgodogjorde sig det tunga jobbet. Och han blev ännu starkare. Dessutom tränade han utanför jobbet. Han byggde till och med ett litet utomhus-gym enligt mina anvisningar. Allt detta var lite ovanligt för en kille som var född 1921 och som hade ett tungt jobb. Men han hade mig som pådrivare. Och han tyckte dessutom att det var väldigt roligt att fortsätta att vara starkare än mig – trots att jag lyfte skrot på Sporthallens Gym.

*Men han visste också när det var dags att sluta jobba.
Man måste sluta innan skadorna kommer. Mamma och han beslutade detta tillsammans. Mina föräldrar hade råd med att pappa gick vid 63 eftersom min mamma var en av de få kvinnor som arbetade då jag gick i låg- och mellanstadiet. På grund av han slutade jobba i tid fick han många goda år efter pensionen. Han gjorde visserligen illa sig i alla fall. Men det var ju ändå på fritiden. Då han försökte släpa ett vattentungt träd en halv kilometer. Ensam. Smart. Men OCKSÅ en tjurskalle.

Nåväl, som tur är har flyttbranschen förändrats en hel del – till det bättre. De killar som hjälpte mig och kvinnan jag är gift med tillhörde en ny generation av flyttkillar. Men det ligger i flyttbranschens natur att vara tung och farlig. Det gäller speciellt för de som tror att de kommer att vara unga, naturligt starka och skadefria. För evigt.

*Tjurskallar finns i alla branscher
Jag har träffat många tjurskallar under mitt liv. Jag är naturligtvis också en tjurskalle. I vissa frågor. Min dotter var den första att uttrycka min tidsoptimism på följande sätt: ”klar på fem minuter … handlar det om pappaminuter eller om riktiga minuter”. Det finns tjurskallar i alla sammanhang. Men detta är en styrketräningsblogg. Därför tar jag upp exempel på folk som anser sig inte behöva träna upp sin styrka – fast de definitivt borde. Inte sällan argumenterar dessa tjurskallar så här: ”jag har ett så tungt jobb att jag inte behöver träna styrketräning. Styrka får jag ju gratis genom jobbet. Jag får betalt för att bli stark. Jag är som ett proffs. Ha,ha”.

Ha, ha? Det är just dessa killar och tjejer som både behöver träna styrketräning samt lära sig hur man lyfter ergonomiskt. De behöver exempelvis lära sig att genomföra ett Marklyft på rätt sätt. Och sedan träna Marklyft varannan dag. Samma sak gäller för övrigt även för tjurskallar som inte har ett fysiskt tungt jobb. Alla skottar vi tung blötsnö någon gång, flyttar åt oss själva eller hjälper en släkting – som vi gjorde i helgen.

*Jag kände en kille som hade haft tunga jobb under ett par årtionden.
Han var i min ålder. Hans yrkesstolthet låg i att alltid kunnat bära tyngst. Åtminstone om man valde att tro på hans egna historier. Killen ansåg sig absolut inte behöva varken styrketräning eller kunskaper om hur man lyfter ergonomiskt rätt. För han var ju starkast genom ”flytten” – ett av många tunga jobb han haft. Han lyfte alltid tyngst, utan träning och ergonomiska kunskaper, till dess att han blev förtidspensionerad – vid 38 års ålder… Och han förvandlades till en bitter rättshaverist.

Det fanns tre skäl till att han lämnade arbetsmarknaden före det han fyllde fyrtio år:
a) han hade inget att falla tillbaka på sedan ryggen tagit slut – exempelvis ett betyg och en mentalitet som gjorde att han kunde satsa på ett annat jobb sedan hans dåvarande yrkeskarriären tagit slut,
b) han såg inte endast sina tunga jobb som jobb – de utgjorde hans identitet och stolthet som människa. Han skulle bara vara den som kunde lyfta mest. Inget dalt här inte. Inga ”kärringfasoner”.

Apropå ”kärringfasoner”. Ett diskret påpekande om att den bästa kvinnliga tyngdlyftaren i Kina lyfte mer än någon manlig tyngdlyftare i Sverige var inget problem för honom. Inte efter några sekunders intensivt tänkande. Hans svar blev: ”Tyngdlyftare är de sämsta jag någonsin arbetat ihop med – i flytten” (han hade som sagt haft olika tunga jobb).

c) han trodde verkligen på att han blev starkare och starkare ju tyngre han lyfte – detta oavsett HUR han lyfte. Han vägrade förstå att det inte spelar någon roll om du är stark i både armar och ben ifall mittenpartiet – i form av mage och ländrygg – är svagt. Är di svag i mittenpartiet, i core-muskulaturem, kan det till och med vara en nackdel av vara stark i armar och ben. Har du ett tungt jobb så kommer du bara att gå sönder fortare. Killen som historien handlar om såg ned på kunskapsbaserad träning och på kunskaper i ergonomi. Han såg faktiskt ofta ned på kunskaper. Jag har känt många personer som han. Men de flesta hade vett att börja lyssna när kroppen själv lade sig i diskussionen. Men inte denne ensam-varg.

*Det är tragiskt att någon ska behöva bli en förtidspensionerad rättshaverist före 40 år.
Detta på grund av att inte ha något annat att falla tillbaka på. Utan istället tillbringa det som skulle ha kunnat vara de bästa åren i livet med att kräva det omöjliga av sjukvården. För vad denne kille krävde var nämligen att sjukvården skulle vrida tiden tillbaka!

Han krävde att sjukvården skulle göra honom 25 år igen: till den tid då ryggens kotor inte hade börjat vittra sönder på grund av att personen ifråga bara lyfte tyngre och tyngre då smärtorna började. Detta för att liksom ”tämja” kroppen. Det var han som bestämde – inte ryggens kotor och diskar. Sjukvården kan mycket. Men den kan inte trolla. Så killen, som utgör extremfallet av en rad personer som jag känt (och ofta fortfarande känner) förvandlades till en första klassens rättshaverist. I nästan 30 år har hans liv bestått av ständiga konflikter med sjukvården och försäkringskassan. Dessa strider har varat under längre än hans yrkeskarriär.

Det är tragiskt. Främst för personen själv. Och för hans familj. Men även för samhället. Hans ständiga processande har säkert kostat samhället miljoner. Och hans familj en frånvarande make, far och farfar(morfar.

*Ni förstår säkert vad detta kommer att landa i. Om den person som min berättelse handlat om hade byggt upp kroppen före det att han började lyfta tyngst; om personen i fråga exempelvis hade lärt sig hur man klarar av ett marklyft, då hade han inte förlorat både sitt yrkesliv, sin stolthet och vad som kunde ha varit hans bästa år i livet. Återigen: Det är tragiskt att någon människa ska behöva inleda ett liv som förtidspensionär och rättshaverist vid 38 års ålder.

Denne person är det tydligaste exempel som jag, personligen, känner till på skillnaden mellan nedbrytande fysiskt aktivitet, i detta fall genom tynga jobb, och uppbyggande fysisk aktivitet i form av styrketräning i allmänhet uppbackat av en del grundläggande kunskaper när det gäller ergonomi (bland annat i hur man genomför ett marklyft). Han är också det mest tragiska exemplet.

*Apropå tungt jobb
När man arbetar hårt och tungt, i allmänhet, är det några saker man bör förstå och göra – eller inte göra: 
a) du måste helst bygga upp kroppen och lära dig lyftteknik innan du börjar bryta ned kroppen
b) du måste ”lägga av” i tid – annars kommer du garanterat att bli invalidiserad. På ett eller annat sätt,
c) du bör inte lägga upp arbetet på följande sätt – om du har ett annat alternativ:
dag 1: börja med en biltur Umeå – Sthlm,
dag 2-3-4: arbeta med att tömma en lägenhet tolv timmar i sträck, varje dag, i hemsk värme,
dag 5: avsluta med att köra Sthlm – Umeå – och skriva en blogg om detta (det sista mitt eget projekt).
d) du måste fortsätta att träna styrketräning även efter det tunga jobbet. Så för mig blir det blir ett pass i gymmet. Ikväll.

Som framgått var det exakt så som jag, och den kvinna jag är gift med, gjorde fast med den skillnaden att hon saknar körkort och därmed kunde sova i bilen Umeå – Sthlm och Sthlm – Umeå.

På lördag tar vi itu med uppbyggande
styrketräning i form av Marklyft –
i teorin och i praktiken.