Du ska visst åka till USA. Varför: Vad finns det väl där? Anklagande frågor som jag fick av en ”kulturprofil” före min första resa över Atlanten 1987
Jag blev helt förstummad !
Den makabra scenen med de bisarra frågorna, utspelade sig inne i fikarummet på ett studieförbund här i Umeå. Detta studieförbund höll sig vid denna tidpunkt med en ”kulturchef” som uppenbarligen såg det som nödvändigt att försöka förstöra den viktigaste resan i mitt liv, sedan den resa som jag gjort tillsammans med mina föräldrar 23 år tidigare. Det var när farsan körde vår Volkswagen ”bubbla” Umeå – Rom, tur och retur, via dåvarande Östtyskland och Alperna som vi fick ”klättra” över. Detta var år 1964. Den väg vi tog innehöll inga tunnlar under den vackra bergskedjan men väl serpentinvägar där det ibland var två decimeter mellan däcket och evigheten – en kilometer eller två längre ned – på någon av Alpernas dalbottnar. Till saken hörde dessutom att farsan tvingades köra på ”fel sida” av vägen. Inte endast högt uppe i Alperna utan även i städer som Västberlin, Köln, Hamburg, Milano och Rom. I Sverige var det fortfarande vänstertrafik. Men sedan var det högertrafik som gällde. Jag förstår fortfarande inte hur han klarade det. Resan 1964 förändrade mitt liv. Detta skulle även resan till USA 1987 komma att göra. Det förstod jag. Men jag visste ännu inte hur.
Och då får jag alltså dessa anklagande frågor, inne i ett fikarum, av denna väktare av oförvitlig moral, god smak och politisk korrekthet. Frågorna ställdes inte enskilt. De uttalades inför de övriga cirka tio som då var anställda på detta studieförbund.
Jag fattade först inte ens kulturchefens frågor. ”Varför ska du fara till USA?” Och ”vad finns det väl där?”
Det uppstod en pinsamt lång tystnad. Jag bara stirrade på människan. Och jag kände att det hettade i kinderna. De andra i fikarummet betraktade mig, uppfordrande. Det var inte OK att resa till USA. Sedan lade sig min ilska. Den gav vika för en – om jag ska vara ärlig – påtaglig känsla av hämndbegär. Och med en stark visshet om att jag kunde platta till denna fräcka och oförskämda ”kulturchef” som, med sina obeskrivligt korkade frågor, försökte förstöra den viktigaste resan i mitt liv (sedan resan med föräldrarna då jag var elva) gick jag till motangrepp. Med kirurgisk precision.
-Du menar förutom de jeans som ungdomar i nästan hela Västeuropa inklusive Sverige har burit sedan slutet av 50-talet och som även vuxna bär idag, föra att säga några ord om modet, inledde jag med och fortsatte;
-Du menar förutom hela grunden till dagens pop- och rockmusik. Eller du kanske aldrig har hört talas om en kille som hette Elvis och som dog för tio år sedan, eller exempelvis Chuck Berry, Jerry Lee Lewis, Fats Domino, Buddy Holly och Roy Orbison, Beach Boys, Bob Dylan och Johnny Cash; du vet sådana som i sin tur inspirerade grupper från England som Beatles, Rolling Stones, Animals och Hollies – som för övrigt tog sitt namn efter Buddy Holly då hans plan störtade och alla i planet dog? Sedan har vi musiker och sångare som Frank Sinatra, Sammy Davis, Ella Fitzgerald och Louis Armstrong
-Jamen, försökte kulturchefen på studieförbundet, är det nåt att åka …
-Du menar förutom den musikkultur som även inspirerat till det svenska popundret med killar som Jerry Williams och Björn Skifs eller 60-tals band som Hep Stars, Shanes och Tages och senare Abba, Europe och Roxette?
-Jamen allt är ju inte bara musik …
-Nej. Vi har ju även filmer som Gudfadern och Gudfadern II samt tusen andra fantastiska filmer plus de flesta TV-serier; du menar alltså vad finns det i USA förutom mode, musik och film, alltså hela ungdoms- och halva vuxenkulturen. Vare sig vi vill det eller inte!
-Jamen, jag trodde att du var politiskt intresserad, retirerade kulturchefen, nu själv röd i ansiktet.
-Du menar förutom det som finns kvar av den medborgarrättsrörelse som leddes av Martin Luther King i södra USA; och Malcolm X i New York samt Black Panther Party i Oakland;
-du menar förutom en mycket trängd fackföreningsrörelse som vi har skrivit till och kommer att träffa delar av;
-du menar förutom att det går att besöka indianreservaten med USA:s mest utsatta minoriteter (ja, man sade indianreservat på den tiden, och inte reservat för ursprungsbefolkningen) som vi tänkt besöka.
Jag hade kommit upp i varv och blev mer och mer förbannad för varje ord jag hörde mig själv säga. De övriga på studieförbundet satt kvar, efter eftermiddagsfikat, och lyssnade till den numera ojämna debatten. Jag öste på…
-Du vet den amerikanska befolkningen består inte endast av en president, och en utrikespolitik som vi är många som ogillar sedan Vietnamkriget, utan USA har en befolkning på nästan 250 miljoner människor, och landet har påverkat kulturen i just det svenska samhället mer än i de allra flesta länder i Europa; det finns, apropå naturen, några av de mäktigaste nationalparkerna i världen som Grand Canyon och Yellowstone; när det gäller kultur så finns det mer kultur enbart i New York än i hela Sverige vilket du, som kulturchef på detta studieförbund, borde känna till!
-Men varför blir du så arg?
Jag hade tveklöst redan vunnit debatten om den ursprungligen ifrågasatta rätten att åka till USA utan att , indirekt, behöva bli kallad för imperialist-lakej. Men det var ändå inte nog för mig. Så jag drog till med följande, i mina egna ögon, dräpande svar som avslutning på meningsutbytet med studieförbundets kulturchef om värdet av att besöka USA.
– Jag blir förbannad därför att dina frågor till mig om varför jag ska åka till USA påminner om motståndsrörelsen mot romarna i filmen ”Life of Brian”.
Jag tänkte på följande scen – se nedan