Grundlagar som yttrande- och tryckfrihet måste ställas i centrum i kampen mot extremister. Demokratins fiender frodas via s k ”värdegrunder”
Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________________
Ingress
De flesta håller med om behovet att bekämpa extremister som satt våldet i system. Under 1990-talet handlade det om nazister. Idag handlar det främst om våldsbejakande islamistiska extremister. I Sverige. Så långt är allt enkelt och klart för de flesta. Men nazisterna existerade inte i ett vakuum. Det gör inte heller dagens islamistister i Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna – som inte ska blandas samman med den stora majoriteten av muslimer.
Nazisterna hade en miljö av mer eller mindre våldsbenägna anhängare runtomkring sig. Och runt anhängarna fanns medlöparna. De värsta medlöparna var ”möjliggörarna”. Under 1990-talet hyste bland annat Fryshuset i Stockholm en del av dessa möjliggörare.
Jag och andra veteraner i Arbetarpartiet har aktivt bekämpat nazister och deras anhängare av rasister samt medlöparna och möjliggörarna sedan början på 1980-talet och fram till idag. Detta har lett till en rad hot och mordhot. Men vi, och andra, fortsätter denna kamp. I vardagen. Och i samband med det som har gått till historien som Kristallnatten.
Vi har också tagit upp kampen mot de våldsbejakande islamistiska extremisterna.
Denna kamp är relativt enkel – i teorin. Men inte i praktiken. Det är visserligen få som, öppet, försvarar mordaktioner som den på Drottninggatan i april 2017. Däremot saknar Sverige, till skillnad mot så många andra europeiska länder, en lagstiftning som gör det möjligt att åtala de uppåt 300 personer som lämnade Sverige för att kämpa för Daesh / Islamiska Staten (IS). Detta är skamligt. Det bidrar även till att splittra samhället mellan majoritetsbefolkningen och en växande grupp som lever i de utanförskapsområden som medvetna anhängare av sharia och hedersförtryck aktivt arbetar för att befästa som utanförskapsområden. Under shariaanhängarnas kontroll.
Stycke ett
Den stora majoriteten av muslimer är beredda att leva efter de svenska grundlagarna. Då de bor i Sverige. Detta är Det Stora Positiva som det gäller att bygga vidare på. Men detta gäller inte för islamisterna i Muslimska Brödraskapet samt de wahhabitiska salafisterna.
Dessa islamister erkänner inte att de grundlagar som har antagits av Sveriges riksdag är det som ska gälla i landet. Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna erkänner inte grundlagarnas legitimitet. Jag ska förklara varför.
Det Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna anser inte att grundlagarna är legitima, trots att grundlagarna har antagits av riksdagen, som i sin tur har fått sin legitimitet genom att den har utsetts via demokratiska och fria val.
Skälet är att riksdagen och de av riksdagen antagna grundlagarna är verk av människan. Islamisterna anser att sharia innebär en gudomlig rättsskipning och att denna därför står över grundlagarna och alla andra lagar som har instiftats av människan – oavsett om lagarna har införts på demokratisk väg eller genom diktatur. Sharia innebär även att religionen islam inte är en privatsak – som kristendom och judendom – utan ska styra även det världsliga samhället. Då sharia innebär tron på en gudomlig rätt kan dess anhängare inte kompromissa när det gäller vad som ska styra samhället. Sharia är gudomlig och står därför över de svenska grundlagarna. Detta är islamisternas ståndpunkt.
Islamisterna arbetar envetet på att öka inflytandet för systemet med sharia. Hörnstenarna i sharia består av ett självutnämnt prästerskap som alltså ska styra även det världsliga samhället. Detta genom en lagstiftning baserad på 350 verser ur Koranen, berättelser om profeten Muhammeds handlingar och uttalanden samt via tolkningar av dessa urkunder.
Men islamisterna utgör en liten minoritet.
Men det handlar om en välorganiserad minoritet. Därför har islamisterna under årtionden lyckats få politiska partier, olika myndigheter, kulturföreningar och studieförbund att acceptera att de – islamisterna i Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna – representerar alla muslimer. Detta är Det Stora Negativa.
Stycke två
Det är bland islamisterna som den miljö finns som har bidragit till den religiösa radikalisering som har underlättat för terrorister som Al-Qaida och Daesh / Islamiska Staten (IS) att värva anhängare.
Så även i Sverige.
Det var i samband med kampen mot detta mellanled – islamister som inte själva strider med vapen i hand men som bidrar till den radikalisering som gynnar direkta terrorgrupper – som myndigheter och regering grep och utvisade sex personer i tre olika instanser under 2019. De sex som greps och utvisades (utan att utvisas fysiskt) ansågs bland annat ha en radikaliserande inverkan på den omkrets av andra islamister som utgör själva livsluften för de som tar steget fullt ut till terrorism.
Sverige har hittills misslyckats när det gäller integrationspolitiken. Detta av flera anledningar. En av de viktigaste har varit bristen på politisk insikt om att den ideologi som islamisterna i Muslimska Brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna står för måste utmanas. Och då islamisterna utmanas måste de som utmanar har fast mark under fötterna.
Stycke tre
Den stora frågan blir då: vilken plattform kan samla både politiska partier med olika ideologier, samt de muslimer som inte är islamister, för att tränga tillbaka Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna?
Svar: För Arbetarpartiet är det grundlagarna som utgör den plattform som kan ena partier med olika ideologier, samt de muslimer som inte är islamister, i ett försvar bl a mot de som strävar efter shariastyrda enklaver i samhället.
Stridens kärna handlar nämligen om vad som ska gälla i Sverige.
Ska konstitutionen bestående av fyra grundlagar som antagits av en riksdag, utsedd i demokratiska och fria val, vara det som gäller i Sverige. Eller kan islamister som Muslimska Brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna vägra erkänna den svenska konstitutionen och själva bestämma att sharia står över de lagar som antagits av riksdagen som utsetts i demokratiska och fria val. För Arbetarpartiet är svaret självklart. Det är de fyra grundlagarna – den svenska konstitutionen – som gäller. Den står naturligtvis över sharia. Religion och politik ska hållas isär.
Men det är långt ifrån alla som förstår att detta är kärnan i den strid som vissa av oss för, dels mot terrorister som Al-Qaida, Daesh / Islamiska Staten, Boko Haram, Al-Shabaab, dels mot dess skyddande omgivning i form av islamister som Muslimska Brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna. Bland de som har mest svårt att förstå vad striden gäller är etniska svenskar i ett antal politiska partier.
Alltför många politiskt förtroendevalda kan inte ens räkna upp de svenska grundlagarna. De vet därmed inte på vad de demokratiska fri- och rättigheterna bygger utan tar dessa rättigheter för givna – vilket är ett stort misstag. Detta är de grundlagar som utgör det som skulle kunna kallas för den svenska konstitutionen:
* Regeringsformen,
* Tryckfrihetsförordningen,
* Yttrandefrihetsgrundlagen,
* Successionsordningen.
Det är de tre första grundlagarna som uttrycker den långvariga kamp för demokratiska fri- och rättigheter som har förts i Sverige. Den fjärde, Successionsordningen, uttrycker bristerna i den svenska ”konstitutionen”. Det är främst på denna som monarkin vilar – vilken är en odemokratisk kvarleva från det gamla jordbrukarsamhället med kungamakt och prästvälde.
Det är idag alltför få som förstår att de demokratiska fri- och rättigheterna är resultatet av en långvarig kamp för vilken människor både har blött och dött. Till skillnad från i exempelvis USA och Frankrike finns det ingen som känner sig stolt över den svenska konstitutionen. Detta ger upphov till oförsvarbara beteenden ur politisk och demokratisk synvinkel. Istället för att försöka hänvisa så mycket som möjligt till de relevanta grund- och andra lagar har, sedan ett antal år tillbaka, verksamheter i kommuner samt olika ideella föreningar börjat baserar sin verksamhet på egna s.k. värdegrunder. Inte sällan med katastrofala resultat.
Stycke fyra
Katastrofen i Falköping: Jag ska visa hur politiskt oacceptabelt sjukt det kan bli genom att citera den värdegrund som kultur- och fritidsnämnden antog i denna kommun. Bakgrunden till att vi valt Falköpings kommun är att den utgör ett skräckexempel på vad som kan hända när lokala politiker tror att de kan ersätta de svenska grundlagarna med egenhändigt hopsnickrade s k värdegrunder – i Falköping kallad ”medieplan”. Kärnan i vad detta betyder kom fram då biblioteksverksamheten i Falköping vägrade att köpa in en viss bok. Detta föranledde JO att fråga varför biblioteksväsendet i Falköping inte kunde erbjuda den önskade boken till en låntagare. Svaret från politikerna blev följande:
”Anledningen till att kultur- och fritidsnämnden i medieplanen fastställt att värderingar är det viktigaste kvalitetskriteriet är att nämnden vill vara säker på att en låntagare kan känna sig trygg med att när hen lånar litteratur inte få sina mänskliga rättigheter kränkta genom att läsa den. Detta gäller oavsett om litteraturen är skönlitterär eller en ren faktabok.”
Kommentarer:
* Biblioteksväsendet i Falköpings kommun kan egentligen inte köpa in en enda bok. Detta eftersom varje låntagare ska garanteras att inte få sina ”mänskliga rättigheter” kränkta genom att ta risken att läsa en bok man inte gillar. Detta är absurt. Den som frivilligt läser en bok får naturligtvis inte sina ”mänskliga rättigheter” kränkta. Du blir inte kränkt bara för att någon hyser en annan åsikt än dig. Risken att få höra något man inte gillar uppstår varje gång som en dagstidning införskaffas, varje gång som radion eller TV:n slås på. Resultatet av Falköpings ”medieplan” är egentligen att ingen bok kan köpas in. Detta eftersom det alltid finns någon som kan tänkas att inte gilla en viss bok. Den ”medieplan” som antogs i Falköping är varken mer eller mindre en katastrof. På alla plan. Jag hoppas att den idag är borttagen och glömd samt att grundlagarna och bibliotekslagen åter gäller även i denna kommun.
* Genom att bestämma att värderingar utgör det viktigaste kvalitetskravet har Kultur- och fritidsnämnden lämnat allt vad demokrati heter och överlåtit åt en tyckarmaffia att bestämma vad kvalitet är och därmed också vilka böcker som får köpas in,
* Svaret till JO visar att dessa politiker inte har en aning om vad grundlagar som yttrande- och tryckfrihet betyder i Sverige. Detsamma gäller för bibliotekslagen,
* Politikerna i nämnden, liksom tjänstemännen i biblioteksverksamheten, verkar tro att de kan stifta vad som i praktiken är egna lagar som står över både grundlag och bibliotekslag,
* Politikerna, som borde stå i spetsen för att ”undervisa” om vad som gäller och inte gäller, gick i Falköping i spetsen för att felinformera medborgarna om själva grunderna för de demokratiska fri- och rättigheterna. Detta genom sin hemgjorda ”medieplan”. Återigen: måtte ”medieplanen” vara död och begraven.
Stycke fem
Sjukan att skaffa sig lokala värdegrunder har även drabbat Umeå. Istället för att understryka att debatterna i Umeå kommun – främst i fullmäktige, men även i kommunstyrelsen samt i nämnderna – ska vila på grundlagar som yttrande- och tryckfriheten läggs nu lokala ”uppföranderegler” fram.
Presidiet har därmed slagit in på helt fel väg. Presidiet väljer inte att understryka grundlagarnas innebörd och betydelse, samt övriga lagars innebörd och betydelse, för hur debatterna ska föras. Istället för att göra de folkvalda medvetna om betydelsen av grundlagarna, och angränsande lagar, väljer presidiet att lägga fram lokala värderingar kallade ”uppföranderegler”. Min kommentar är denna: När något ska utvärderas handlar det inte endast om vad som sker. Det handlar även om vad som inte sker. Och i Sverige, inklusive Umeå, lyfts nästan aldrig grundlagarna (konstitutionen) fram. I Sverige, inklusive Umeå, lyfts däremot ofta hemsnickrade värdegrunder fram. Oavsett om de kallas för medieplaner eller uppföranderegler.
Det är vuxna människor som sitter i Umeå kommunfullmäktige. Om någon bryter mot yttrande- eller tryckfriheten, hetsar mot folkgrupp, förtalar eller förolämpar någon annan eller uppträder hotfullt i tal, skrift eller kroppsspråk ska fullmäktiges presidium självklart ingripa. Men ingripanden ska baseras på lagar och inte på hemsnickrade värdegrunder. Jag uppfattar detta som ett försök att inskränka den yttrandefrihet som råder idag genom att försöka pådyvla fullmäktiges ledamöter en form av självcensur.
Avslutning
Grundlagarna som plattform för samarbete. De partier eller debattörer som kräver en uppslutning kring de svenska grundlagarna såsom varande det som ska gälla i Sverige – och inte sharia – är inte rasistiska. Den som i dessa tider kräver en uppslutning kring grundlagarna försvarar de demokratiska fri- och rättigheter som Sverige har. Dessa har ett enormt värde – även med sina fel och brister inräknade.
Det är inte den som kräver att de grundlagar som riksdagen instiftat ska gälla som är svaret skyldig. Det är de som vägrar att erkänna att grundlagen står över sharia som är svaret skyldig. Om jag ställer frågan till någon ifall denne är för demokratiska fri- och rättigheter och personen vägrar svara kommer jag att dra slutsatsen att personen inte stöder de demokratiska fri- och rättigheterna. Speciellt om personen är en folkvald politiker. De som inte sluter upp bakom yttrande- och tryckfriheten är helt enkelt inte anhängare av yttrande- och tryckfriheten.
Under alltför lång tid har det skett en fördumningsprocess i samhället. Den bristande insikten om grundlagarna har spritt sig som en pandemi. Alltför många folkvalda kan inte de fyra grundlagarna. Ännu färre ser dem som ett värdefullt politiskt redskap. Exempelvis för samarbete. Alltför många tror att lokalt hemsnickrade värdegrunder kan ersätta grundlagar som yttrande- och tryckfriheten. De stora partierna driver, tyvärr, ingen kampanj för att upplysa om att det är grundlagarna som de demokratiska fri- och rättigheterna i Sverige är baserade på. Tyvärr, som vi kunde se i exemplet från Falköping, gick politikerna istället i spetsen för en fördumningsprocess.
I Umeå finns det en rad exempel på hur personer har kunnat ta sig fram inom partier, studieförbund, via projektanställningar och kulturföreningar – trots sina, av många kända, extrema islamistiska åsikter. Islamisterna har alltför sällan mötts av något egentligt motstånd. Och de som verkligen vill bjuda extremisterna motstånd vågar alltför sällan göra detta. De är rädda att bli brännmärkta som främlingsfiender, rasister, ”bruna” och t.o.m. för att vara nazister. Dessa uttryck är det dessutom ofta islamisternas medlöpare (och möjliggörare) som häver ur sig. Till en viss del är detta oundvikligt. Personer med extrema åsikter kommer att använda sig av alla trick i boken för att få osäkra personer att backa.
Men vi som önskar en plattform som kan samla både politiska partier, trots olika ideologier, samt de muslimer som inte är islamister, har en sådan plattform i grundlagarna. Det är dessa lagar som måste ställas i centrum. Med yttrande- och tryckfriheten som plattform får de som vill bekämpa religiöst motiverad fanatism plötsligt fast mark under fötterna. Men lokala värdegrunder, som inte bygger på eller hänvisar till grundlagarna, fyller ofta endast en förvirrande roll.
De partier som vågar tala om de svenska grundlagarna som den plattform som ska hålla ihop samhället kommer att skapa en trygghet hos många. Jag säger det igen: olika partier kan hitta en gemensam plattform i form av grundlagarna när det gäller flera av vår tids största frågor. Denna gemensamma plattform gäller även för majoriteten av muslimer. En uppslutning kring grundlagarna kan bidra till att skapa en trygghet även för denna majoritet – en trygghet som de ofta sakna idag.