Löfvén tvingas börja med att erkänna för MP vad han lovat Annie – som förbjuder honom tala budget med V! + Vi är trötta på S löftesbrott i Umeå

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

 

Ingress
Regeringsmakten befinner sig i förfall. Detta måste stoppas genom a) ett extraval och b) en revidering av regeringsformen. Det principlösa spel som alla åtta riksdagspartier nu deltar i riskerar, om det får fortgå hela hösten, att undergräva respekten för själva principen med folkstyre. Tyvärr verkar Stefan Löfvén och Socialdemokraterna sätta det egna innehavet av regeringsmakten före väljarnas respekt för samma regeringsmakt. Löfvén verkar vara fast besluten att agera så att regeringskrisen verkligen kommer att fortgå ända fram till budgetomröstningen i december. Förhållandet mellan riksdagens partier är absurd. Låt oss börja med hur S och Löfvén tvingas inleda.

 

Del ett
Den till statsminister utsedde Löfvén måste inleda med:
1. att reda upp sina relationer med regeringskollegorna i Miljöpartiet. Dessa har nämligen, klart och tydligt, sagt att Löfvéns löften till Drottning Annies parti (Centerpartiet heter det) inte kommer att genomföras i deras (MP:s) namn! Situationen mellan de två regeringspartierna är alltså helt osannolikt. Dålig. Löfvén har tvingats går bakom ryggen på MP, och ställa det andra regeringspartiet inför fullbordat faktum, bara för att tillfredsställa Drottning Annie!
2. Löfven måste också försöka gissa sig till vad som kan göra både Drottning Annie och Vänsterpartiet nöjda i samband med att riksdagen ska anta budgeten i december. Detta är naturligtvis omöjligt. Speciellt som Drottning Annie har ”förbjudit” statsministern att tala budget med Vänsterpartiet. Detta är också makabert. Nooshi Dadgostar har, i sin tur, sagt att V inte kommer att stödja en budget som de inte har fått vara med och påverka – samt att V:s tid som dörrmatta är över. För Löfvén blir detta en omöjlig ekvation om inget av  partierna (C eller V) backar. Men vem ska backa?

Löfvén har alltså, i spetsen för S och MP, accepterat att bilda regering på vad som bara är en chansning när det gäller att få igenom sin budget. Till detta kommer att Löfvén har sagt att om regeringen inte får igenom sin budget i december så kommer han att avgå. Detta innebär alltså att om inte chansningen går hem – om inte S+MP:regeringen får igenom sin budget i december – så uppstår det en ny regeringskris några veckor för jul!

Detta agerande måste betecknas som sällsynt ansvarslöst. Det handlar troligen om en av de allra mest ansvarslösa regeringsbildningar som skett i Sverige sedan valet 1921. Alltså under hela parlamentarismens historia i Sverige. Som många vet var 1921 det år då den allmänna och lika rösträtten för både kvinnor och män tillämpades för första gången i Sverige.

Jag skriver det igen: regeringsmakten i Sverige befinner sig i förfall. Detta kan i sin tur komma skada stödet för själva principen om folkstyre. Det som nu krävs är först och främst ett extraval för att undanröja den uppenbara risken för en ny regeringskris då budgeten ska antas av riksdagen i december. Om de valda riksdagspartierna misslyckas (och de har i sanning misslyckats) måste ”bollen” återgå till väljarna. Detta kan i sin tur bara ske genom ett extraval. Därefter måste det snarast genomföras en revidering av regeringsformen.

 

Del två
Löfvén verkar inte heller dra sig för den totalt förnedringen. Annie Lööf har alltså ”förbjudit” honom – en statsminister – att tala budget med Vänsterpartiet. Löfvén borde naturligtvis vägra att låta Drottning Annie förnedra allt och alla. Han borde exempelvis vägra att låta Annie Lööf förnedra:
a) statsministerämbetet,
b) sitt parti,
c) sin regeringskollega (vem det än må vara),
d) sig själv.

För mig är Löfvéns agerande ofattbart. Han kryper öppet för Drottning Annie. Det talas om ”röda linjer” som markerar hur långt ett parti kan acceptera att backa, eller tillåta sig att förnedras. Tyvärr verkar Löfvén vara ”gränslös”.

 

Del tre
Jag skriver och talar mycket om behovet av ett extraval. Allt som händer stärker min övertygelse om att väljarna måste få sin chans då politikerna har misslyckats. Snacket om hur nära det är till ordinarie val, om pandemin och den ekonomiska krisen är bara undanflykter. De som talar så är bara rädda för väljarnas dom.
Jag skriver och talar ännu mer om behovet att revidera regeringsformen som ett led i att stärka den svenska konstitutionen. Ett väldigt nödvändigt led. Om regeringsformen i Sverige var som konstitutionen i Italien är skulle partierna tvingas att ”disciplinera” sig.
a) Löfvén skulle helt enkelt inte kunna tillträda i nuvarande situation. Detta eftersom han idag inte har en majoritet för sin budget i riksdagen. Han bara chansar på att han kommer att få detta – genom att använda statsministerämbetet för att försöka pressa fram eftergifter. Inte direkt statsmannamässigt.
b) MEN inte heller M, SD, KD och L skulle kunna tillträda! Och detta hade, i sin tur, med stor sannolikhet hindrat hela förfarandet med misstroendeomröstningen! För om regeringsformen kräver att en statsministerkandidat måste kunna få igenom sin budget skulle detta TVINGA partierna att fundera på om de verkligen kan lägga fram en gemensam budget nu i höst. Detta skulle de inte ha kunnat. V kan naturligtvis inte utarbeta en budget tillsammans med SD, M och KD.
c) Även om Liberalerna skulle ha hittat en annan förevändning för att byta block skulle deras röster inte räckt för att de fyras gäng (M, SD, KD och L) skulle ha fått igenom en gemensam budget. En regeringsform, som den som bland annat Italien har, skulle alltså tvinga partierna i riksdagen att uppträda mindre ansvarslöst än vad de gör idag.

 

Del fyra
Låt mig utveckla detta. De partier som fällde statsminister Löfvén var:
* Vänsterpartiet: 28 – 1 mandat,
* Sverigedemokraterna: 62 mandat,
* Moderaterna: 70 mandat,
* Kristdemokraterna: 22 mandat

*Dessa partier hade helt olika motiv för att fälla statsministern. Vänsterpartiets samarbete med SD (och även med M och KD) skedde i syfte att fälla regeringen av två skäl:
a) V måste visa att det fanns en gräns för hur mycket regeringen kunde förnedra partiet,
b) V ansåg att införandet av fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter innebar ett första steg mot marknadshyror. I detta instämmer Arbetarpartiet helt och hållet.

*För kristdemokraten Busch spelade det däremot ingen som helst roll vad misstroendeomröstningen mot Löfvén handlade om. Principlös, som hon har visat sig vara, röstade Busch och KD för att fälla Löfvén. Detta fast KD också vill ha fri hyressättning.
*Samma principlöshet gällde för SD.
*Det var en aning annorlunda med Moderaterna. Till en början verkade det som om M ville avstå från att fälla Löfvén tillsammans med Vänsterpartiet. Detta eftersom även M vill ha fri hyressättning. Och dessutom vill framstå som ett statsmannamässigt parti. Men när ”drevet gick” släppte Kristersson sin statsmannamässiga attityd och fällde Löfvén tillsammans med Vänsterpartiet, SD och KD. Det var synd. Detta skapade nämligen en praxis: Bara Ebba och Jimmie och Nooshi skriker tillräckligt högt får de med sig Moderaterna. Illa.

 

Del fem
En regeringsform som kräver att statsministern får igenom sin budget i riksdagen skulle, med stor sannolikhet, ha fått V, SD, KD och M att tveka inför att begära en misstroendeomröstning. De hade nämligen tvingats tänka igenom sina olika motiv för att fälla Löfvén. Och sedan fundera på om de hade kunnat ta fram en gemensam statsministerkandidat – som hade kunnat få igenom sin budget i riksdagen.

Detta hade naturligtvis varit omöjligt.

En förändrad regeringsform skulle göra att Busch och Åkesson inte skulle kunna häva ur sig att de alltid kommer att rösta för att fälla en S+MP:regering i alla lägen och på varje fråga. Så utomordentligt barnsligt. Detta skulle, med den revidering av regeringsformen som jag förespråkar, vara omöjligt. Både Busch och Åkesson skulle tvingas svara på frågor som:
* vem är er statsministerkandidat?
* är denne ens tillfrågad?
* kommer denne att få igenom sin budget?

Riksdagens karaktär av lekstuga skulle upphöra. Troligen direkt!

 

Del sex
Annie Lööf kommer att tala om för S och Mp vad hon vill ha för att rösta på regeringens budget sedan hennes, Annies, budget har fallit i december. Och då kommer Vänsterpartiet återigen att tvingas välja: antingen fälla en S+Mp:regeringen igen – strax före jul – nio månader före det ordinarie valet. Eller acceptera de nya eftergifter som regeringen har tvingats göra för Drottning Annie. Eftergifterna kan mycket väl bestå i nya ”rejäla” skattesänkningar. Drottning Annie har redan aviserat att detta är vad hon vill ha, i kompensation (?), för den uteblivna ”fria hyressättningen”. HON och hennes parti ska alltså kompenseras av S+MP+V. Detta för att Vänsterpartiet vägrade gå med på fri hyressättning.

Vem har någonsin hört talas om en politiker som kräver ersättning av andra partier för att det egna partiet är för litet och för isolerat för att få igenom sin politik (innan Annie Lööf äntrade scenen)?

Dessutom: Det är inte helt otänkbart att Centern kan komma att lägga ned sina röster sedan deras egen (eller ska jag säga Annies) budget har fallit i december. I detta läge kommer Stefan Löfvéns budget också att falla. Och han kommer att tvingas avgå. Om vår Stefan håller ord. Detta kommer att skapa ett kaos som jag tror att Annie Lööf skulle gilla. Ulf, Jimmie, Ebba och Nyamko (de fyras gäng) kan nämligen inte heller skrapa ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin statsministerkandidat och budget. I detta läge skulle Drottning Annie – som numera sysslar med ”konstruktiv opposition” – kunna lägga fram en kravlista till de båda blocken på vad hon vill ha. Sedan får alla tävla om hennes gunst.

Låter detta långsökt? Jag håller med om att detta inte är det troligaste scenariot. Men det är ett möjligt scenario. Vi ska betänka att Drottning Annie, medvetet, har framställt det som om hon har ”förbjudit” en statsministern att tala (budget) med Vänsterpartiet. Man kan vänta sig vad som helst från en person som är stolt över att framstå på detta sätt. Det är dags för Stefan Löfvén att välja bort Annie Lööf. Det är nämligen vanskligt att binda upp sin regering till någon som kan misstänkas lida av ”gigantism”.

Annie Lööf har verkligen lyckats sabotera för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Detta har hon bidragit till:
a) en splittring av LO-förbundet på frågan om LAS,
b) fått Löfvén att gå bakom ryggen på regeringskollegan MP,
c) ”förbjudit” S att tala budget med V.

Jag frågar mig: Hur kan S-ledningen tillåta att Annie Lööf splittrar arbetarrörelsens alla samarbeten?

Del sju
Den socialdemokratiska arbetarrörelsen är på väg mot en katastrof. Om detta ska undvikas måste S försvara LAS, kollektivavtalen samt bekämpa marknadshyror. S måste satsa mer pengar på sjukvård, äldreomsorg och pensioner. Och detta går inte ihop med Annies krav på ytterligare ”rejäla” skattesänkningar. För att överleva måste S utkämpa kommande val med andra än Centern under Annies regim. S behöver samarbeta med LO-förbunden (idag splittrade p g a Annie), hyresgäströrelsen och Vänsterpartiet (utan att köpa V:s orealistiska integrations- och invandrarpolitik).

S måste acceptera att partiet har misslyckats när det gäller långtidsarbetslösheten och de växande inkomst- och klassklyftorna, misslyckats när det gäller hedersförtryck, religiös extremism och integration. Det krävs därför att S återvänder till den politik som de själva drev för inte alls så länge sedan. I detta ingår naturligtvis att S slutar att anpassa sig till C, V och MP – och istället satsar på att återvinna de arbetarväljare partiet förlorat till SD.

 

Avrundning
Istället för att samarbeta med SD kunde Vänsterpartiet ha vänt sig till världen utanför riksdagen. Den existerar! Det finns tolv LO-förbund vars förbundsledningar inte har lagt sig platta för S+MP+C+L när det gäller LAS. Landets Hyresgästföreningar, och de flesta av de ca tre miljoner hyresgästerna, vill inte ha marknadshyror. Tillsammans med LO-facken, Hyresgästföreningar, organisationer som Arbetarpartiet samt alla o-organiserade väljare kunde V ha satt målet: ”100 orter försvarar LAS – och säger nej till marknadshyror”. Det hade varit en helst realistisk målsättning att föra fram detta budskap på torgen i hundra kommuner. Går det att tänka sig en bättre start på en kampanj inför ett extraval?
Men tyvärr lever även V sitt politiska liv i riksdagen. Det är från riksdagens, mycket inskränkta, horisont som V utformar sitt politiska agerande. Därav Vänsterpartiets samarbete med SD, då det gällde att fälla S+MP:regeringen, något som kan komma att straffa sig. Längre fram.

 

PS.
Även Arbetarpartiet har fått känna på den stöddighet som präglar S. Här i Umeå. Vi har blivit lovade, skriftligt och offentligt, att få delta i budgetsamtal. Men dessa löften har ALDRIG infriats.

Även i år uteblev de budgetsamtal som Socialdemokraterna hade lovat.

Till slut måste ett parti sätta ned foten. Fast vi i Arbetarpartiet skulle inte ha satt ned foten på ett sätt som gjorde att vi fällde en regering – tillsammans med SD. Däremot vill jag förvarna om att vi inte kommer att acceptera att Socialdemokraterna fortsätter att bryta sina löften. Eller tillåter sina medlemmar att kalla våra medlemmar för exempelvis ”ASET”.

Men det kanske verkligen finnas partier i Umeå kommunfullmäktige – eventuellt kan vi få med något av dessa ut på torgen:)  – som det går att samarbeta med. Åtminstone i vissa frågor. Arbetarpartiets ”röda linjer” handlar bland annat om att vi inte kan gå med på sänkta skatter. Detta är den ena sidan.

Den andra sidan handlar om att vi är mycket kritiska till den nästan ofattbara senfärdigheten från S när det gäller att göra något åt luftföroreningarna (kvävedioxid) i centrum – något som har drabbat umebornas hälsa under tjugo år. Minst. Detsamma gäller S senfärdighet i kampen mot hedersförtryck och religiös extremism. Och S fortsätter att tillåta att lokaler hyrs ut till föreningar som sedan bjuder in hat-predikanter som anser att det kan vara rätt att döda homosexuella! Den andra ”röda linjen” för Arbetarpartiet handlar om att vi inte längre kan acceptera S brutna löften och bristande handlingskraft i de ovan nämnda frågorna.

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans med andra partier som delar vår uppfattning om att det behövs två trendbrott: Dels måste kommunkoncernens skuldsättning stoppas, dels krävs det en ny arbetsorganisation med en mer demokratisk ledarkultur. DS.