Dan Eliassons karriär visar att delar av svensk statsförvaltning måste stå till svars inför väljarna – som i USA. Svar till en oärlig kritiker.

Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

Ingress
Någon gång om året brukar jag publicera delar av mina svar till personer som kommenterar mina blogginlägg. Detta beroende på att de kommentarer som jag får kräver ett svar som vidareutvecklar mitt blogginlägg. De svar som jag publicerar kan ibland bero på en, i mina ögon, riktig och och viktig kommentar om saker jag missat (eller haft fel i). Ibland tvingas jag svara på, i mina ögon, medvetna missförstånd som inte är något annat än provokationer. Nedan har jag publicerat delar av mitt svar på en kommentar som, genom att den bygger på en rad medvetna missförstånd, endast var en provokation (och inte den första provokationen från denna person).

Inte desto mindre anser jag att det är av yttersta vikt att föra fram följande ståndpunkt:
a) statsmaskineriet är inte de valda politikernas neutrala tjänare, och därför inte heller medborgarnas,
b) statsmaskineriet är politiskt och kan ibland till och med agera direkt parti-politiskt,
c) detta ska erkännas genom att viktiga befattningshavare inom statsmaskineriet ska utses av väljarna i direkta val, och ska naturligtvis både kunna avsättas och omväljas, i nästa val precis som dagens politiker.
(Jag använder här begreppet ”statsmaskineri” som ett sammanfattande uttryck för alla förvaltningar i Sverige på nationell, regional och lokal nivå).

Detta blogginlägg har två delar.
Del ett: Mitt svar på en provokativ kommentar på mitt föregående blogginlägg. Mitt föregående blogginlägg heter: ”Sverige bör demokratiseras. De som fattar livsavgörande beslut för andra måste kunna ställas till svars. I USA väljs höga tjänstemän. Vi bör ta efter”.

Del två: Jag har gjort en kort sammanfattning av Dan Eliassons karriär. Det var denne person – en vandrande katastrof – som fick mig att ta steget och publicera mina länge närda åsikter om att stora delar av statsmaskineriet agerar politiskt och att Sverige därför bör införa principen att delar av detta statsmaskineri bör stå till svars inför väljarna precis som dagens politiker gör.
Jag har själv ännu inte tagit ställning till om dessa ”valda” tjänstemän/kvinnor ska ställa upp som representanter för ett parti – eller i sin egenskap av privatpersoner. Men, under alla förhållanden, är jag övertygad om att Eliassons karriär skulle ha blivit både kortare, och billigare för skattebetalarna, ifall han hade tvingats se väljarna i vitögat.
Och Eliasson är inte ensam.

 

Del ett
Svar på en provokativ kommentar – jag försvarar principen om att delar av statsmaskineriet borde väljas
Detta är inte första gången som du medvetet missförstår vad jag menar.

USA är unikt på så sätt att att en stor del av statsmaskineriet kan väljas. (Jag använder uttrycket ”statsmaskineri” som ett sammanfattande begrepp för förvaltningar på federal, delstatlig och lokal nivå).
*Domare kan väljas i 43 av USA:s 50 delstater,
*Åklagare kan väljas i 43 av USA:s 50 delstater,
*Sheriffer kan väljas i ännu fler av USA:s delstater.

Det är denna princip som jag anser att vi i Sverige ska ta efter.

Men jag har aldrig sagt att Sverige ska kopiera USA:s system! Därför finns det ingen som helst logik i din argumentation som går ut på följande: eftersom tjänstemän/kvinnor i Vita Huset och på Capitol Hill inte väljs kan inte Sverige låta medborgarna välja tjänstemän i Regeringskansliet!

Återigen: USA är unikt eftersom deras motsvarighet till våra grundlagar erkänner att statsmaskineriet är politiskt och att tjänstemän på viktiga positioner därför ska vara direkt ansvariga inför väljarna på samma sätt som dagens officiella politiker är. I USA får medborgarna därför välja viktiga representanter för statsmaskineriet som sheriffer, domare och åklagare. Med tanke på rasismen inom USA:s poliskårer är det oerhört viktigt att medborgarna har möjlighet att påverka just denna del av statsmaskineriet.

Viktiga befattningshavare ska alltså väljas och därmed kunna avsättas, eller omväljas, i nästa val. Det är alltså denna princip som jag anser att Sverige, och alla länder som strävar efter att fördjupa demokratin, ska ta efter.

Sedan borde det vara självklart, åtminstone för varje ärlig debattör, att varken Sverige eller något annat land ska kopiera USA när det gäller vilka viktiga tjänstemän/kvinnor, eller hur många, som ska väljas av medborgarna och därmed också kunna avsättas eller återväljas av dessa.

När väl själva grundprincipen är accepterad – att statsmaskineriet är inte o-politiskt utan politiskt – är det väldigt naturligt att olika länder kommer att fatta olika beslut när det gäller vilka och hur många viktiga befattningshavare som ska väljas på statlig, regional och lokal nivå. USA har mycket att lära av andra – men i just detta fall har Europa något helt avgörande att lära av USA.
Valet av delar av statsapparaten kommer inte att lösa alla problem. Naturligtvis. Men problemen skulle minska när det gäller en rad personer som har varit vandrande katastrofer. Jag tänker bland annat på Dan Eliasson som har kunnat göra karriär under en ras regeringschefer. Den socialdemokratiska tillhörigheten har skyddat honom, trots alla dumheter, både under s-regeringar och under Alliansen! Det politiska etablissemanget tar hand om varandras karriärister.

Här en lista på de regeringschefer under vilka Eliasson har klättrat.
1. Ingvar Carlsson, S
2. Carl Bildt, M
3. Ingvar Carlsson / Göran Persson, S,
4. Fredrik Reinfeldt, M
5. Stefan Löfvén, S.

 

Del två
* En kort krönika över Dan Eliassons karriär – en klättrare under alla färger.
Eliassons envisa klättrande uppåt i statsmaskineriet började under Socialdemokraterna (som han tillhör). Karriären fortsatte sedan under Carl Bildts tid som statsminister (1991-1994). Eliasson vandrade, naturligtvis, vidare sedan S återtagit regeringsmakten 1994. Reinfeldt och Alliansens valseger 2006 hindrade inte vår hjälte från att klättra vidare. Av Alliansen hann Eliasson bli utsedd till:
a) tillförordnad biträdande chef för SÄPO!
b) Därefter vidare till Migrationsverket, som chef, med den fina och välbetalda titeln generaldirektör. Titeln generaldirektör kom sedan att liksom fastna på Eliasson.
c) Från Migrationsverket över till Försäkringskassan. Som generaldirektör. Igen!

Tack Reinfeldt och Alliansen. Ni satte ordentlig snurr på Eliassons karriär. Men om sådana som han hade tvingats möta väljarna i ett val 2014 hade sannolikt karriären varit över.

 

*Det var nämligen på Försäkringskassan som svårigheterna för vår hjälte Danne började synas.
För en bredare krets vill säga. Eliasson sparkades i praktiken ut från Försäkringskassan. Men vår hjälte hade tur. ”Tur som en tokig”, så skulle man kunna säga. Eliasson kunde ha tvingats få se sin karriär rinna ut i sanden. Ödelagd. Hemska tanke. Men istället tog karriären fart på nytt. Och det ordentligt. Men samtidigt kom också Eliassons begränsningar att framträda. Ordentligt.
Efter regeringsskiftet 2014 utsågs nämligen denne riddare [av] den sorgliga skepnaden till … rikspolischef !
Den som viskade idén att gå med på att utse Dan Eliasson till rikspolischef, i örat på Stefan Löfvén, ville statsministern illa.
Mycket illa. Men Danne var ju socialdemokrat.

 

*För Danne var nu utsikterna åter fina. Rikspolischef, partiet bakom sig och en lön på 160 000 kr/mån.
Problemet var att Dannes kunskap överträffades – som vi ska se – av hans självförtroende. De enda som som verkligen gladdes åt Eliassons utnämning till rikspolischef i Sverige var olika kriminella nätverk av knark- och människosmugglare – över hela Europa – samt våldsbejakande islamister. Plus andra illasinnade personer som kände Dannes både svaga och svaga sidor …  Säker, tung och trög.

År 2015 präglades Europa av en helt oemotsvarad migrationskris. Vissa minns den. Många ansvariga föredrar att glömma.

Eftersom Schengen-samarbetet höll på att bryta samman under denna kris måste något göras. På hemmaplan. Polismyndighetens nationella operativa ledningsgrupp och alla regionala gränspolissektioner var överens om en sak: behovet av nationella gränskontroller. Det räckte inte med Schengens. Men rikspolischef Dan Eliasson höll inte med … Säker, tung och trög.

 

*Här anar vi att vår hjältes bristande förmåga återigen börjar uppmärksammas.
Detta även för hans egna S-märkta partikamrater. Och dessutom i ett skarpt läge. Mycket skarpt. Regeringen beslöt sig, i ett ögonblick av klarsynthet, att ge blanka fan i vad rikspolischef Dan Eliasson ansåg. Regeringen återinförde gränskontrollerna. Den (regeringen) gjorde alltså exakt vad polismyndighetens nationella operativa ledningsgrupp, alla regionala gränspolissektioner samt alla medborgare som förstod situationens allvar ville.

Alla utom Dan Eliasson.

Och därmed var karriären som rikspolischef slut. I praktiken fick Eliasson sparken. Igen.

Men först en rejäl medalj.

Dan Eliasson fick medaljen p g a sin insats för ”ledningen av evidensbaserat polisarbete”. Ja, det är faktiskt sant… Denna tragedi är inte utan komiska inslag. Här kunde karriären för Eliasson ha nått sitt slut. Här borde hans karriär ha nått slut. Här skulle karriären för Eliasson ha varit slut – ifall han hade tvingats möta väljarna i ett tänkt val. Men, som sagt, ”tur som en tokig”.

”Karln är ju faktiskt en av oss” hör jag en socialdemokrat ropa, i mitt inre öra, ”så låt oss använda vår makt att utnämna folk och ge Danne en sista chans”. Sagt och gjort: Danne fick en ”sista chans”. Han blev generaldirektör (vad annars). Denna gång för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Med en lön på 160 000 kr / mån (vad annars)?

 

*Men otack är världens lön.
Eliassons karriär kunde ha ordnat upp sig. Bara inget hade hänt som krävt tankeverksamhet, initiativkraft och omdöme. Och det är här som coronapandemin kommer in i bilden. En tragedi för miljoner. Ett otyg för Eliasson. Han skulle leda MSB:s arbete under pandemin. Men han kunde bara inte hålla sig. Så tråkigt att ha en motståndare som endast kan ses i dyra mikroskop. Om ens då. Tråkigt.

Så istället för att föregå med gott exempel – exempelvis genom att följa sina egna rekommendationer – och stanna hemma i Sverige över julen (och helst hålla käften) gjorde Danne en privat resa till Kanarieöarna. Karln ÄR en vandrande katastrof.

Detta blev givetvis känt. Och fotat.

 

*Danne började ”förklara” inför media och … förlorade ytterligare ett jobb.
Egentligen skulle Danne ha fått jobba kvar på MSB till utgången av 2022. Men den 6 januari 2021 ”kände” Danne att det var dags att säga upp sig. Som generaldirektör. Detta bifölls, tänka sig, av regeringen redan dagen efter. Den 7 januari.

 

* Vad gör då vår hjälte idag?
Han är generaldirektör. Vad trodde Du? Med en lön på 160 000 kr / mån. Vad trodde Du? Denna gång med placering i Regeringskansliet (där Löfvén kan hålla koll på Eliasson). Här jobbar Eliasson på enheten för krisberedskap. Där har han nu fått uppgiften att se över Sveriges krislagstiftning… Hans framtida öde efter utgången av 2022, då hans nuvarande förordnande går ut, är okänt.

In Sweden only.

 

* Avrundning
Det finns vissa saker som Sverige bör lära från USA. Jag säger det igen: Medborgarna måste kunna välja mellan olika chefer för exempelvis myndigheter. Detta inom ”statsmaskineriet” på kommunal-, regional- och statlig nivå. De höga tjänstemännen är sedan länge en politisk maktfaktorer. Detta går inte att komma ifrån.

Låt oss därför välja vissa inflytelserika befattningshavare – öppet, ärligt och demokratiskt – och inte på dagens sätt där vandrande katastrofer kan utses till topptjänst efter topptjänst beroende på politiska kontakter. Risken för vänskapskorruption är uppenbar.

Allmänna val till en del av det politiserade statsmaskineriet skulle innebära en stor förändring i Sverige. Jag är övertygad om att förändringen skulle vara till det bättre. Det är inte Dan Eliasson.

 

Samhället ska inte behöva dras med i partiväsendets förfall.