Med tarmvred till NUS – och en fantastisk personal att tacka på ”Buk- och kärlkirurgen – D 21”. Samt en hälsning till min ”olyckssyster”.
Jag har två syften med min blogg:
att motverka en sjunkande allmänbildning
när det gäller samhällsfrågor; att väcka intresse för AP.
______________________________________
HEJ.
Jag har inte kunnat skriva om de nödvändiga trendbrotten i Umeå kommun under ett par dagar. Klockan 03.00 på torsdagens morgon vaknade jag av helvetiska plågor. Det visade sig sedan vara tarmvred. Under torsdagens kväll fick jag vara med om två av de mest smärtsamma upplevelserna i mitt liv.
Den första handlade om att stoppa ned ett rör i matstrupen. För vissa människor är detta ingen sak. Alls. För andra, som mig, är det bland det värsta tänkbara. Kräkreflexer är inget som du kan råda över. Och ska röret ned, medan hela kroppen vrålar UPP, blir det en kollision. Denna är smärtsam. Fruktansvärt smärtsam.
Sedan kommer kramperna. De kan dövas med exempelvis morfin. Men det går inte att ta hur mycket som helst. Och jag skulle röntgas för att problemet, och behandlingen, skulle kartläggas. Detta sammanföll med en av de svåraste kramperna i tarmpaketet. Kombinerat med ett kraftigt illamående. Det blev för mycket. Det har väl hänt någon gång att jag haft så ont att jag bara ”stängt av”. Det här var en sådan gång. Jag krampade, hade ett illamående som jag måste kontrollera (ingen vill kräkas under röntgen) och samtidigt frös jag som en hund (skakade i hela kroppen). Jag kände hur jag bara inte orkade mer. Jag tänkte ”jag ger upp”.
Det är här personalen kommer in.
Men små klappar på axeln och en vänlig stämning i grunden. Med stort kunnande och en strävan efter att åtgärda allt som bara kan åtgärdas fick de mig att ”vakna upp” ur mitt mycket nedslagna tillstånd.
Jag tänker också på allt som jag fick:
* hämtning via ambulans och inskrivning samt en första besiktning (skiktröntgen) och analys via akuten,
* sedan vidare Buk- och kärlkirurgen – D 21. Där fick jag i mig kontrastvätska vars vandring genom kroppen de sedan följde och analyserade via fem (5) ytterligare röntgenbesök samtidigt som de tog hand om det innehåll i min kropp som orsakat stoppet i tunntarmen.
Jag vill tacka all fantastisk personal på denna avdelning.
Jag kommer inte ihåg alla era namn, på alla skift, på grund av smärtdimman. Men jag minns namnen Bitte, Erik, Madelene, Anette, Riita och Isabell. De av er vars namn som jag har glömt har jag inte glömt rösten på eller hur mycket som jag uppskattade det som ni gjorde för mig. Det var så mycket. Era ansikten är svåra att minnas på grund av ansiktsskydden – som jag uppskattade. Men jag minns att alla gjorde sitt yttersta. Och jag är väldigt, väldigt tacksam. Även mot er vars namn jag inte kommer ihåg. Det var många som hjälpte mig igenom detta smärtsamma helvete. Inte minst grabbarna på ambulansen och den turkiske läkaren på akuten.
Ett väldigt stort Tack.
Jag vill avsluta med en hälsning till min rumskompis som har ännu värre smärtor än vad jag hade. Jag håller tummarna för dig, Rickard och Rhea.
PS. Det är en skandal att Regionens politiker år 2019 beslutade att skära en halv miljard på regionens resurser i Västerbotten under åren 2020-2021-2022. En stor del av dessa nedskärningar siktar in sig på personalen inom sjukvården. Här behövs ett rejält trendbrott. För om pandemin visat något är det att sjukvården behöver mer resurser. Inte mindre. DS.