Apropå regeringsbildning. Sveriges problem ska inte formuleras av en politisk elit – nu måste sjukvård, omsorger och skola få ökade resurser

Ska du bidra till
en djupare förändring måste du
även engagera dig under de 1460 dagarna
mellan valen.
__     __     __

Ingress
Kära läsare, nu måste jag be om ursäkt igen – för detta andra långa uppehåll. Efter det krävande valarbetet kommer Arbetarpartiet att genomföra en partikongress. Kongressen har skjutits upp på grund av pandemin. Så även om många av oss är lite ”trötta i benen” efter en ovanligt krävande valrörelse måste vi självklart genomföra vår kongress. Dels av formella-demokratiska skäl. Dels på grund av den epok som vi lever i.

Denna epok – som bland annat präglas av krig, kärnvapenhot, en pågående lågkonjunktur med rekordhög inflation, höjda räntor, hög arbetslöshet och ökade sociala klyftor samt global uppvärmning – understryker behovet av att lägga en fast politisk kurs. Detta, behovet att lägga en fast politisk kurs, kommer att vara den grundläggande uppgiften för vår kongress. Jag ser därför fram emot kongressen – även om förarbetet är krävande. Och tar tid. Det är arbetet inför kongressen som gjort att mina blogginlägg har varit sällsynta under en tid. Men nedgången i bloggandet är alltså bara tillfälligt. En kongress ger nämligen inspiration och ny kraft – även om förarbetet är krävande och tar tid. Det blir alltså desto fler blogginlägg en bit in i november.

Del ett
Inför riksdagsvalet uppmanade Arbetarpartiet väljarna att rösta emot det block som bestod av M, SD, KD och L. Däremot rekommenderade vi inte väljarna att använda något särskilt partis valsedel för att stoppa ”de fyras gäng” (Åkesson, Kristersson, Busch och Pehrson). Hade vi offentligt rekommenderat en särskild valsedel skulle detta ha tolkats som att AP stöder ett visst partis politik. Det kunde även ha tolkats som att vi har stött den politik som Stefan Löfvéns och Magdalena Anderssons olika regeringar har fört tillsammans med hela, eller delar av, sitt tidigare och (inför framtiden) tänkta regeringsunderlag. Men vi har definitivt inte stött försämringarna av LAS, skattesänkningarna på uppåt 70 miljarder, regerandet på tre borgerliga budgetar, den första försämringen av kollektivavtalen samt försöken att införa fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter – något som vi i AP såg som ett första steg mot marknadshyror.

Del två
Arbetarpartiet stödde alltså inget av de två politiska blocken i riksdagsvalet. I våra ögon representerar både Kristerssons block och Magdalena Anderssons block Sveriges eliter – de ekonomiska eliterna och de politiska. Men att blankrösta är inget alternativ, för ett politiskt parti, i ett riksdagsval. Vi ansåg därför att båda blocken måste bekämpas. Men vi ville bekämpa de två politiska blockens politik från olika utgångslägen – och med olika metoder.

1.Vi ansåg att det skulle vara lättare att skapa en bred folklig opinion mot en S-ledd regering – då en sådan regering inledde ett nytt angrepp på välfärdssamhället, löntagarna och de fackliga organisationerna – än att bygga upp en bred opinion mot det block som Kristersson ledde. Vi minns alla det ursinne som väcktes inom en rad fackförbund som var anslutna till LO då den S-ledda regeringen gav sig på LAS tillsammans med C och L. Så det S-ledda blocket ville vi bekämpa utifrån att det befann sig i regeringsställning. Vi planerade att, tillsammans med andra, göra allt för att starta en kampanj med basen på arbetsplatser, i fackföreningar och i bostadsområden riktad mot en S-ledd regerings angrepp på bland annat välfärdssamhället. Vi räknade med att kunna samarbete med bland annat oppositionella S-väljare, före detta S-väljare samt andra politiska riktningar.

2. Det M-ledda blocket ville vi bekämpa utifrån att det befann sig i opposition. Och det första steget var alltså att rösta emot detta politiska block. Vi försökte alltså bidra till att Kristersson block aldrig skulle få bilda regering och få den makt som detta innebär – men samtidigt lägga grunden för en fortsatt (och till och med intensifierad) opposition mot Magdalena Anderssons S-ledda block.  Arbetarpartiets inställning var alltså att båda blocken representerar Sveriges politiska och ekonomiska eliter – och att båda blockens politik därför måste bekämpas. Fast helst med S-blocket i regeringsställning och Kristerssons block i opposition.

Del tre
Nu vann SD, M, KD och L valet och regeringsmakten. För Arbetarpartiet innebär detta inte någon passiv väntan på att Kristerssons regering ska falla sönder på grund av inre motsättningar – vilket verkar vara Socialdemokraternas metod. Vi avvisar även den närmast hysteriska besvikelse som vissa i den ena falangen av Liberalerna ger uttryck för då vissa ledarskribenter antingen talar om att fascism i praktiken håller på att införas i Sverige eller då tidigare partiledare berättar att de faktiskt … gråtit!. Både skriken om fascism och talet om gråt går ut på samma sak: dessa liberaler vill för allt i världen inte ställas till svars för att de deltog i valrörelsen just för att deras block (som de anslöt sig till i sista stund) skulle vinna valet – väl medvetna om att det mesta pekade på att SD skulle bli blockets största borgerliga parti.

För Arbetarpartiet innebär valsegern för de fyras gäng att vi måste fördubbla våra ansträngningar i kampen mot Sveriges ekonomiska och politiska eliter. Återigen: passiv väntan typ S, utbrott om fascism i praktiken eller gråt lär inte orsaka statsminister Kristersson – och hans viktigaste parlamentariska stöd i form av SD – några större besvär.

Del fyra
För Arbetarpartiet är uppgiften idag densamma som före valet. Sveriges problem ska inte formuleras av något av de politiska block som båda representerar den ekonomiska eliten och den politiska.
Sveriges problem måste formuleras på följande sätt: Det krävs mer resurser till sjukvård, skola och omsorg. Det krävs att jobben, och välfärden i stort, försvaras. Arbetarpartiet kommer därför att ta initiativ – ensamma om så krävs, men gärna i samarbete med andra – för att bygga upp den breda folkliga opinion som är nödvändig. Dels för att de politiska och ekonomiska eliterna ska pressas att öka resurserna till sjukvård, skola och omsorger. Dels för att försvara jobb och välfärden i stort.

Detta innebär inte att Arbetarpartiet bortser från den ohållbara asylpolitik som har förts – och de väldiga problem som detta har inneburit i samhället. Vi har länge understrukit dessa problem och drivit en rad krav med anledning av dessa problem. Men detta får inte innebära att andra problem glöms bort. Och vi anser att en rad frågor närmast försvann i valrörelsen.

Avslutning
I början av 90-talet väntade inte S, passivt, på att Carl Bildts regering skulle falla sönder av sig självt. Den 6 oktober 1992, ganska exakt ett år efter de borgerliga partiernas valseger, lyckades S tillsammans med fackföreningarna kalla ut över 200 000 arbetare och tjänstemän i landsomfattande demonstrationer mot de krispaket som regeringen Bildt och Wibble lade fram. Kraftsamlingen inför dessa imponerande manifestationer började, nästan, omedelbart efter Socialdemokraternas valnederlag 1991.

Den metod som fackföreningarna och socialdemokraterna använde för 30 år sedan utgör en förebild för oss som vill försöka åstadkomma något. Idag och under de kommande åren. I kamp mot de politiska företrädarna för Sveriges ekonomiska och politiska eliter.